Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - S:t Mikaelsgrottan i Tellemarken. - Ströftåg på ön Java.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
egen psalm, reformationens väldiga krigssång: ’Vår
Gud är oss en väldig borg etc.’ Han hade icke
slutat den första versen, innan han plötsligen
hejdade både sin sång och sina steg, ty ljuset
utbredde sig igen. Grottans bakgrund öppnade sig
nämligen och visade ett inre litet rum, hvarest
en mängd vaxljus brunno på ett altare framför ett
krucifix. En af ålder böjd man, iklädd en
fullkomlig kostym, sådan den vid messan brukas af de
katolska presterna, framträdde ur detta sanktuarium,
hvars tillvaro herr Povel aldrig hade anat, och stod
nu midt framför honom, helsande ett hjertligt:
»Guds fred». Det var fader Sylvester, den siste
i S:t Mikaelskyrkan tjenstgörande prest, hvilken
nu efter flera års landsflykt hade återkommit,
för att som eremit tillbringa sina återstående dagar
i sin kära fjällkyrka samt för att der få afsomna och
finna sitt sista hvilorum. Han visade nu för
herr Povel, huru en sten på rullar kunde tillsluta
denna inre helgedom, hvilken, alldenstund den hade
varit så väl dold, hade undgått förödelsen, då
kyrkans hufvud del blef plundrad. Han berättade,
att åboerna på gården Gisholdt försågo honom
med det lilla, han behöfde
till sitt lifsuppehälle, och hade gifvit honom det
löftet att, då han en gång afled, begrafva honom i
kyrkans sakristia, samt att han aldrig visade sig
för någon främmande, utan blott höll messor för
sig sjelf. Efter ett långt samtal mellan de tvänne
stridiga bekännelsernas vittnen, räckte de hvarandra
handen och stodo här i nattens tystnad vida höjda
öfver menniskornas och dagens blinda split och
bråk. Derpå skildes de; den gamle Sylvester gick
tillbaka till sin ensliga cell i grottan; herr Povel
steg ner till sina väntande båtkarlar och begaf
sig tillbaka till sin prestgård, till de lefvandes
krets. Efter detta besök skall herr Povel hafva varit
mildare och försonligare i sin embets-utöfning. Visst
är åtminstone, att han från denna stund icke mera
ifrade mot Mikaelskyrkan och dess nattliga belysning,
som derefter förmärktes blott några få gånger och
derpå fullkomligt upphörde. Herr Povel visste då,
att S:t Mikaelskyrkans siste prest nu hade funnit
hvila inom dess murar, och att grottan nu verkligen
var öde för alltid.
Ströftåg på ön Java.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
