Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En flickas historia. - Camera obscura.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag hade velat kasta mig i deras armar
och bekänna, huru ovärdig jag var deras ömhet; men
Wilhelms och tjenarnes närvaro höllo mig tillbaka.
Vi stego upp från bordet.
Min far måste genast gå bort, och
mamma skulle tala vid sin sömmerska.
Wilhelm och jag lemnades på tu man hand.
»Tycker du, att den här röda hyacinthen är vacker?»
frågade han och visade på en ljusröd blomma.
»Visst tycker jag det», blef mitt föga vänliga svar.
Jag gick till pianot, för att börja några öfningar
och derigenom få Wilhelm att aflägsna sig. Så
var alltid hans vana, när jag slog mig ned vid
instrumentet.
»Oaktadt all sin skönhet är hon dock i
morgon ful och vissnad», sade han med tonvigt.
»Hennes blomstringstid är kort, liksom hvarje
yttre fägring är till endast för stunden.
Du har väl hört att Amanda K– fått
smittkopporna?» tillade han straxt derefter.
»Har Amanda kopporna?» utropade jag helt bestört.
»Ja, ganska svåra», svarade Wilhelm. »Möjligen kan
hon blifva frisk, men med förlusten af sin skönhet.»
»Stackars Amanda», hviskade jag med innerligt
deltagande, »hvad denna förlust skall göra henne
olycklig!»
»Jag för min del beklagar henne alldeles icke»,
inföll Wilhelm. Hon skall må hända nu vinlägga
sig om hvad som är af mera värde än alla narrars
beundran. Amanda skall kanske som ful blifva en god
qvinna och derigenom skörda bättre och ädlare triumfer
än dem, som kunna vinnas i danssalen.»
Min lust att jaga Wilhelm på dörren var
försvunnen. Jag tog mitt handarbete och slog mig ned
vid ett af fönstren. Vi samtalade länge och i skilda
ämnen. Wilhelm kom derunder att tala om sin moder
och hennes hem.
Hon var en obemedlad enka, som jemte sin dotter lefde
af en knapp pension. Hemmet der borta i en undangömd
vrå på landet var torftigt, men dotterns kärlek och
omsorger hade skapat förnöjelse och glädje.
Min moders fattiga syster var således lyckligare
lottad än hon sjelf.
Klockan fem gick Wilhelm på kontoret. Vi voro den
aftonen bortbjudna, men jag följde icke med. Mamma
ville stanna hos mig, men jag öfvertalade henne att
fara och lofvade, att om hon gjorde mig till viljes,
skulle hon derefter få alla skäl att vara nöjd med
sin Laura.
Hon kysste min panna och log så vemodigt; jag såg
att hon tänkte:
»Gifve Gud, att jag kunde återfå mitt glada barn.»
De timmar, jag tillbragte med mig sjelf, egnades åt
en allvarlig granskning af mitt egoistiska uppförande,
och följden deraf blef ett varmt begär att öfvervinna
min fåfänga och att blifva god och kärleksfull mot
mina färäldrar.
När pappa och mamma kommo hem och inträdde i
sängkammaren, smög jag mig dit efter dem.
»God afton», helsade jag i min fordna glädtiga ton.
»Laura ännu uppe?» utropade pappa orolig. »Det är
icke förståndigt med din klena helsa.»
»Pappa lilla, med min helsa är ingen fara», sade jag
och slog armarna om hans hals. »Tag mig på ditt knä,
skall du få höra hvaraf jag egentligen lidit.»
»Har du icke varit sjuk, min flicka, är det väl
någon hjertesorg, som gjort dig så förändrad?» sade
han. »Tala ut
sanningen, och har ditt tycke fallit på en bra karl,
så skall du hafva honom, vore han än fattig som en
skåpråtta.
»Det var ett ovärdigt föremål jag dyrkade, som har
grymt svikit mig», sade jag leende.
»Flicka, hvad säger du?» utropade pappa helt
bestört.
»Blif bara icke ond, så skall du få veta alltsammans»,
återtog jag. »Det är så, ser du, pappa, att jag varit
förälskad i – min egen skönhet. Det var ditt och
andra dumma menniskors verk. Spegeln har nu upplyst
mig om motsatsen. Kan du då undra, att jag varit
bedröfvad?
Pappa blef förundrad öfver mina ord och bedyrade, att
jag var riktigt vacker. Min goda far trodde verkligen
det, och han var förvissad om, att alla andra tyckte
lika med honom.
När intet annat ville hjelpa att öfvertyga honom om,
att han hade orätt, berättade jag samtalet emellan
friherrinnan X. och Amanda K–.
Min far satt tyst. Han såg bedröfvad ut. Äfven han
hade tagit smickret för sanning och glömt, att det
var hans rikedom man beundrade i mig.
En mjuk arm lade sig kring hans hals, och min moders
vackra älskliga ansigte tittade fram emellan hans och
mitt hufvud. Det var något, som kunde förtaga verkan
af mina ord.
»Vi hafva ju hvarandra, vi tre, och hvad behöfva vi
då fästa oss vid menniskors tal. Blif du, vår kära
Laura, åter glad och nöjd, och dina föräldrar hafva
sedan ingenting att sakna eller önska.»
Jag log till svar, men gaf ej något löfte.
Från den aftonen hade all min sorg försvunnit. Jag
visste, att jag var ful, men sörjde ej längre
deröfver. Jag var glad och lycklig, ty jag var rik
på kärlek.
Mina föräldrar förändrade emellertid lefnadssätt. De
stora festerna indrogos; vi voro icke beständigt på
bjudningar, utan framlefde ett lyckligt och behagligt
familjelif. Jag blef huslig och road af läsning.
Träffade jag tillsammans med mina gamla beundrare
och de bemötte mig på samma sätt som förr, skämtade
jag deröfver så tappert, att de måste förändra
uppförande.
Nu är jag tjugotvå år. Mina föräldrar påstå, att deras
fula dotter är deras dyrbaraste skatt, och jag vill
icke motsäga dem.
De tycka emellertid ganska väl om, att jag nu beslutat
mig för att ingå i det äkta ståndet. De, likasom jag,
äro förvissade om, att jag skall blifva lycklig med
den man försynen beskärt mig.
I min egenskap af en rik mans dotter, har jag haft
många friare, men utan att någon af dem kunde förmå
mig att utbyta mina föräldrars hem mot ett eget. Den,
som slutligen lyckades smyga sig in i mitt hjerta,
var min fula kusin Wilhelm.
I fyra år har han gifvit mig bevis på en sann och
uppriktig tillgifvenhet. Hvad var naturligare, än att
detta skulle göra intryck på mitt hjerta. En dag för
icke länge sedan, sade han till mig:
»Laura, jag har aldrig funnit dig vacker, men jag
har alltid hållit dig af hjertat kär. Säg, vill du
blifva min hustru?»
»Kära Wilhelm», sade jag, »du har omöjligt kunnat
finna mig så ful, som jag dig, och detta till trots
håller jag af dig, och här är min hand.»
Till hösten står vårt bröllop, och då får mamma en
af sina käraste önskningar förverkligad. Wilhelm och
Laura har hon alltid drömt sig som ett äkta par.
Camera obscura.
Den neapolitanske fysikern Giambattista Porta iakttog
år 1680, att, om man i väggen eller fönsterluckan
till ett fullkomligt mörkt rum, camera obscura,
borrade ett hål, som vore utsatt för solljuset, den på
detta hål koncentriskt fallande ljustrålen förde alla i dess
omkrets liggande yttre föremål såsom färgade målningar
åt kammaren och aftecknade dem på en skärm vid den
motsatta väggen. Allt efter som denna skärm eller målningsgrund
aflägsnades från eller närmades till öppningen, syntes
bilden större eller mindre, men alltid i matematiskt riktiga
proportioner. Samme fysiker fann nu, med ledning af sin första
upptäckt, att, då han i öppningen till det mörka rummet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
