Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Märta Kolstierne eller Daljunkarens Brud. Märta Kolstierne eller Daljunkarens Brud. Historisk skizz från Gustaf I:s tid. Af Wilhelmina Stålberg. IV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lemnom dock detta till att diskuteras af dem, som
äro, om icke mera verldserfarna, åtminstone större
menniskokän-nare, än den, som här nedskrifver
sina tankar, och låt mig försäkra, att - enligt
hvad historiens genius, den sannings-älskande och
trovärdiga, hviskar öfver kanten af sin gyllene
tafla, Märta Kolstjerne åtminstone^ erfor de varmaste,
heligaste rörelser i sitt hjerta, under det hon i ett
af den tidens åkdon, kalladt karm, hvars bruk blifvit
från Danmark öfverfördt till Norge, åkte med sin fru
moder från erkebiskopens en knapp mil från Trondhjem
belägna landtgård, Grymtences, in till nämde stad, för
att i den, dem så kära Maria9 Benedictasklo-sterkyrka
förrätta sin morgonandakt och af höra messan, så
ljufligt understödd af de många silfverpiporna på
orgeln, hvilken vanligtvis spelades af en ung nunnas
konstvanda händer, en annan Sancta Cecilia.
Intet enda ord vexlades under färden mellan
mor och dotter. Fru Wendela satt stel och
rak, med sammanknipna läppar ocli rynkade ögonbryn,
och blickade rakt framför sig, under det att Märtas
hänryckta blick irrade från föremål till föremål,
öfverallt insugande förtjusningens honung, liksom
det nyvaknade biet ur blommornas kalkar. Af allt
njöt hon . . . intet af allt, hvad hon såg, undgick
hennes uppmärksamhet. I allt såg hon Skaparens bild
och läste hans namn och hörde hans röst;
och likväl måste vi sanningsenligt medgifva, att
äfven en annan bild, ett annat namn och en
annan stämma före-sväfvade henne. - Den lilla
synderskan! - Förmådde hon då icke uteslutande
tänka på Gud? - J, unga flickor, som älsken,
månne j bryten stafven öfver henne ?
Fru Wendela och Märta hade under de sista två
veckorna ständigt vistats på Grymtenses, der de hade
sitt eget bönkapell och der borgkaplanen ständigt
var med, för att hålla messa och höra deras bikt,
när erkebiskopen sjelf ej fann för godt att afhöra
den. Fru Wendela var en mycket gudfruktig fru,
som biktade minst hvar tredje dag, mumlade vid sitt
radband både bittida och sent, läste flitigt sitt
pater noster och ave Maria oaiiåtligen, allt flera
Camera obscura.
gåll^Cr JU mer llOn tyckte
^’L°- ^- Ljusuppfångnings-apparat och det afbildade
föremålet.
sig hafva syndat, men begick dock samma synder om och
om igen, lättad af de latinska bönernas läsning och
troende, att de hade borttagit hennes syndaskuld. -
Sålunda var det en ständig kretsgång af synder och
böner, böner och synder.
Märta läste färre böner vid sitt radband, men bad så
mycket ifrigare, knäböjd inför den dyrbara Mansbilden,
som hon fått af sin morbror, en bild, som var kommen
ända från Eom och var af sjelfva den helige fadren
påfvens händer bestänkt med vigvatten och sålunda
försedd med en undergörande kraft. Den fromma
flickan försåg till hvarje jul sin madonnabild med
en ny klädning af silfverskir och en mössa af dyrbara
spetsar från Gent eller Brtissel, samt Kristusbarnet,
som hon höll på armen, med en ny gördel af genuesiskt
purpursammet, hvarefter hon åter pyntade ut de båda
vaxbilderna med allt det myckna glitter af guld-
och silfverfiligrams-arbete, som förut hade prydt dem
och hvarifrån hon omsorgsfullt afputsade det årsgamla
dammet,
För Mariebilden allena bekände Märta i all hemlighet,
hvad hon sjelf kallade sin dödssynd - den, att
hon hyste en kärlek, hvaröfver hennes anförvandter
nödvändigt skulle vredgas. Till den allena bad hon
om tillgift, men ock derom att kunna qväfva denna
sin olyckliga kärlek. Men för ingen prest
förmådde hon bekänna den. Hur skulle hon väl inför
den lika vördade och fruktade som älskade morbrodern
vågat fram med ens en halfuttalad stafvelse om den
saken? - Och den skallige, flottlge borgkaplanen,
cynisk och otreflig, så som någonsin en munk kunde
vara, ansåg hon för den siste att få del af hennes
både sorgliga och ljufva hemlighet; icke skulle hans
lurande blick få oskära hennes unga hjertas helgedom.
Fru Wendela hade på lördagsaftonen fått helsningar
från sin höga syster fru abbedissan, att denna efter
morgonmessans slut önskade ett samtal med henne i en
högst angelägen sak. Hon undrade mycket, hvarom detta
samtal skulle komma att handla . . . hon gissade
hit, och dit, och det var denna undran, som un<Jer
färden från Grymtenses till staden sysselsatte hennes
tankar, så att hon var känslolös för den herrliga
sommarmorgonens skönhet.
Med nedsänkt blick och öfver bröstet korslagda
händer följde Märta sin mor in i klosterkyrkan,
der de sakta fram-skredo till den för dem bestämda
kyrkostolen, efterträdda af en tjenare, som bar
deras bönböcker. Denne tjenare var långt ifrån
allvarsamt klädd, såsom man skulle väntat af en
preste-tjenare. Tvärtom var han utspökad i de mest
brokiga och mot hvarandra skärande färger, enligt
det vapen, som tillhörde
Grymteska slägten; ty det brukades då, att prelaterna
i allt yttre förde sig såsom verldsliga herrar och
riddersman.
Inkommen i kyrkstolen eller bänken, blickade Märta
för första gången upp och såg då fyra ögon, som
voro fastade på henne, hvardera paret med den
mest brinnande blick. Man gissar lätt, att de
voro Waldemars och den förmente Stureus. De unge
männen voro dock ingalunda i sällskap med hvarandra;
men båda hade, ehuru sinsemellan åtskilda af andra
kyrkbesökande, ställt sig så, att de skulle kunna
se Märta; ty för väl visste de båda två, hvarest
biskopens fruntimmer hade sin bänk.
Förvirrad och förlägen sänkte Märta åter sin blick
och höjde den sedan knappast under hela messan. Ingen
syntes så andäktig som hon; ingen läste så flitigt
i sin bönbok; ingen låg så ofta och så länge
på knä. - Ack, hvad denna unga flicka var älsklig,
tyckte mången matrona, som till och med nödgades att
tyst banna sina döttrar, för att få dem andäktiga,
få dem att tänka på. hvarest de voro, och ej låta sina
blickar irra omkring på andra fruntimmers perlehufvor,
skarlakanströjor, sammetskjortlar och slika verldsliga
ting.
Hvad Märta tänkte under all denna låtsade andakt -
ja, mina unga läsare och läsarinnor - vi måste säga
låtsade- vilja vi icke söka beskrifva: »J, som älsken,
j veten det, j!»
Ändtligen var messan slut och fru Wendela beredde sig
att hörsamma sin systers kallelse. Yisligen tog hon
Märta med sig in i klostret; hvar skulle hon också
lemna henne? Den unga flickan fick stanna i det
allmänna mottagningsrummet, under uppsigt af några
äldre nunnor, medan hennes mor inträdde i det aldra
heligaste, i fru Elins enskilda rum.
Hon fann den höga andliga damen, som gått en annan
väg från kyrkan, redan före sig derinne, uti det
innersta af de tvänne rum abbedissan bebodde.
Med mera ifver och något mindre högtidlighet, än som
var förenligt med hennes höga värdighet och antagna
vanor, mötte fru Elin på halfva golfvet den inträdande
och sade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
