Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Finska Gudasagor. V. Vattensagor. - Stefanskyrkan i Wien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
forsar och bränningar riktar styrmannens åra. Der är
Kosken nejty, forsflickan, som än välvilligt drager en
tråd långs for- j sen, för att utvisa rätta farleden,
än tjusande och frestande lockar fiskaren ned i den
skummande vattenhvirfveln. Ofta när månen glittrar på
de somnade böljor och Wäinämöinens strängaspel ljuder
fjerran ifrån den löfomkransade udden, dyka Wellamos
fagra tärnor upp ur vattenspegeln, lyssna förvånade
på de sällsamma toner och sätta sig på en brokig sten
att kamma med silfverborste deras drypande lockar.
’
Men hafvet är också det dunkla, underbara, i hvars
j okända djup röra sig hemlighetsfulla väsen af
främmande skåp- | nåd och misstänkta egenskaper. Ur
dess afgrunder stiger stun- ! dom en liten man utan
namn, knappt tumshög och klädd uti kopparrustning,
med stenhjelm och stenskor. Förakta icke denne lille
hjelte, när han gravitetiskt klifver ur vågsvallet på
stranden, ty inom några sekunder växer han jättehög:
–hans hjelmbuske sopar molnen, hans kopparrustning
dånar som väldiga krigshärar, hans starka arm utför
gigantiska storverk och fäller till marken det, som
trotsar menniskans hela makt. Hvem är denne lille
man, åt hvilken dårarne hånle, tilldess de lära att
frukta honom, och hvars späda barnaarm växer till
sådan jättestyrka? Sagan har icke sagt oss hans namn,
men vi läsa det skrifvet på alla historiens blad:
- denne Titan uti dvergaskepnad, denne son af det
omätliga, denne det outgrundligas sistfödde ättling
är - snillet!
I vattnet bo äfven onda och mot menniskan fiendtliga
vidunder: Wetehinen, vattenrået, som griper fiskaren
med sina långa naglar, för att neddraga honom i
djupet, -Iku-Turso, hvars oformliga hufvud stundom
höjer sig öfver den stormiga hafsytan och förskräcker
seglaren, samt den fruktansvärde Wesi-Hiisi, vatt
en djefvul en, som de onde trollmän besvärja ur
djupet att förgöra deras fiender. Så mäktiga dessa
onda väsen äro, nödgas de likväl vika för tappre mäns
beslutsamma mod. Se dem oförfäradt i ögonen, grip dem,
om de anfalla J dig, i de lurfviga öronen eller den
slemmiga stjerten, och de skola, lika fega som elaka,
åter skynda att dyka ned uti hafvets afgrunder.
Vattnet är dock heligt, fruktsamt och välgörande,
endast menniskan stundom med offer blidkar dess
snarstickna guda-
makter. Åt källans nymf (Haltia) kastas en slant,
ett äpple, en droppe honung, åt sjön eller floden
offras förstlingen utaf fiskarens måltid. Och när
han utlägger sin not på grunden, anropar han Ahti,
böljans beherrskare, att uppröra sjön med sin sju
famnar långa Stake och jaga laxarne från deras
gömställen i det snärjande garnet.
Många, ja hundrade sjöar i Finland bära ännu binamnet
den heliga sjön. Der bo makter, dem menniskan
icke ostraffadt får utmana eller kränka, ej heller
utforska. Ingen blodskuld, ingen våldsverkan får
fläcka deras rena, genomskinliga våg, och när röfvare
bosatte sig vid den estländska insjön Eim, sörjde
sjöguden bittert att se sitt vatten grumladt af de
mördades blod. En afton sammankallade han alla sina
simmande undersåter och höjde sig med sina fiskar och
sina skatter som ett hvitt moln i luften. Jägarne i
nejden sade till hvarandra: hvilket oväder drager
nu öfver oss? Men Eim sväfvade hela natten under
stjernorna, och om morgonen sågo skördemännen i
en annan trakt af landet likasom ett hvitt skepp
sänka sig nedåt i luften, och en röst kom till dem:
bergen undan edra skördar, jag vill komma att bo hos
eder! Skördemännen badö Eim vara välkommen, Eim sänkte
sig ned till jorden och befruktade hela nejden. Men
för röf-varefolket återstod blott en dypöl, uppfylld
af ormar och paddor.
Nutidens rastlösa äflan aktar icke mera de heliga
sjöarnas fridlysta lugn. På många af dem plaskar
redan den rykande ångbåten, vid ännu flera dånar yxans
hugg eller sågens slammer, och inånga har den snikna
menniskan tappat ut eller åderlåtit, för att vinna
ängar af forntida sjöbotten. Mycket hafva sjöarnas
störda gudar nödgats förlåta, mycket hafva de nödgats
finna sig i, efter verlden nu en gång är sådan, men
denna sista förmätenhet att alldeles förstöra deras
rikens områden har uppfyllt dem med en rättmätig
vrede. Fulla af harm, hafva de flyttat bort från
dessa uttorkade sjöbäddar och gått, liksom Eim, att
befrukta mindre rofgiriga bygder; men åt den snikne
landtmannen hafva de qvarlemnat frostal-strande kärr
och fula träsk, der nu grodorna qväka på laxars och
löjors fordna lekplatser.
Z. T.
-
Stefanskyrkan i Wien.
Metropolitankyrkan S:t Stefan i Wien är otvifvelaktigt
en af de vackraste och mest storartade dömer
icke blott i Tyskland, utan till och med i hela
Europa. Den grundlades 1144 af österrikiska hertigen
Henrik, med tillnamnet Jasomirgott, och tre år
derefter var den gamla kyrkan med de så kallade
’Heidenthurme’ fullbordad. År 1276 började man,
under Ottokar af Böhmen, att utvidga densamma. Ehuru
understödt af flera furstar, hann dock detta
arbete ej att fullbordas förr än mot slutet af
femtonde århundradet. Det stora fulländade tornet
påbörjades 1349 under hertig Rudolf och fullbordades
af kejsar Albrekt II. Det andra tornet, som förblifvit
ofulländadt, påbörjades vid samma tid som det förra,
men med hänseende till den allt för dryga kostnaden
uppgaf man slutligen 1516 planen att vidare fortsätta
med arbetet, som under tiden flera gånger varit
afbrutet. År 1579 fårsågs det med den ännu befintliga
lilla öfverbyggnaden samt erhöll ett tak af koppar.
Såsom byggmästare för den äldsta kyrkan
nämnas Octavian Falkner från Krakau, hvars
efterträdare icke lemnat mindre betydande bevis
på sin konstfärdighet. Mäster Wenzla var den, som
gjorde början med byggandet af det stora tornet,
hvilket fullbordades af den icke mindre berömda Anton
Pil-gram. Den sednare har också lagt sin konstfärdiga
hand vid de öfriga delarne af domen. Derföre ser
man i koret och på predikstolen hans bröstbild,
ehuru många origtigt anse denna föreställa Hans
Bnchsbaum. Pilgrams efterträdare. Kyrkan, såväl
som tornen, är byggd af slät qvadersten. Den förra
innehåller i längd 351 fot. Dess största bredd
emellan tornen är 246 och den främre bredden 153
fot. Den yttre muren är öfver 83 fot hög. De båda
främre tornens höjd utgör 211, det stora tornets 45
l och det ofullbordade tornets höjd 160 fot.
Kyrkan är till sitt yttre prydd med åtskilliga
gamla graf-monumenter, bland hvilka Conrad Celtes’
är särdeles anmärk -ningsvärdt, och biidhuggeriverken,
isynnerhet portalernas, äro mästerligt arbetade. Såsom
en historisk märkvärdighet visar man på norra sidan
den talarestol, från hvilken Capistranus manade de
kristna till vapen mot de otrogne. I närheten af det
färdigbyggda tornet är anbragt ett bildhuggararbete,
som föreställer Christus tagande afsked af sin
moder. Detta, som härstammar från år 1540 och nyligen
blifvit repareradt, fängslar genom sin utmärkta
skönhet kännares uppmärksamhet.
Hvad det inre af Stefanskyrkan beträffar, så
visar detta ett dystert, vördnadsbjudande hvalf af
jättelika dimensioner. Det väldiga, djerft tilltagna
byggnadsverket, som stödjes af aderton pilastrar,
väcker betraktarens beundran och gifver honom tillika
ett begrepp om forntidens enkla och dock så storartade
konstsinne. Detta upptäcka vi icke blott i sjelfva
byggnaden, utan äfven i de öfverallt förekommande
lemningarne från den forntida konsten. Denna
konstanda motverkas dock något af de vid pilastrarna
anbragta, till större delen i modern stil framställde
altaren. På hvardera sidan om högaltaret finnes ett
sidoaltare, af förvånande storlek och prakt, samt
dessutom åt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
