Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skutskepparens son. Berättelse af Richard Gustafsson. - Märta Kolstierne eller Daljunkarens Brud. Historisk skizz från Gustaf I:s tid. Af Wilhelmina Stålberg. V.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
- men för sent ... Ett plaskande ljud och några
porlande vattenbubblor var det enda svar han
fick. Fredrik hade älskat Elsa och sjön, och då han
ej fick hvila i Elsas famn, sökte han tröst i böljans
kalla armar.
Några dagar sednare hittade Per Fredriks döda kropp,
och han fick tillstånd att i tysthet begrafva
honom vid faderns sida. Vid ett besök på den lilla
kyrkogården såg den, som upptecknat denna lilla enkla
historia, gamle Per sittande vid
den dubbla grafkullen, som var uppkastad öfver det
ställe der far och son hvilade. Ett svart kors hade
då blifvit upprest och sträckte sina armar Öfver det
gröna gräset. På korset läste man: »De hade älskat
båda.» På förfrågan om anledningen till denna så
mycket sägande grafskrift, omtalade gamle Per de
öden, som träffat skutskepparen och hans son, och
det är hans berättelse, som ligger till grund för
ofvanstående teckning ur lifvet.
-
Märta Kolstierne eller Daljunkarens Brud.
Historisk skizz från Gustaf I:s tid.
Af Wilhelmina Stålberg.
V.
Waldemar måste resa,
i ed verkligt allvar började nu erkebiskop Olof att
ut-rusta trupper, för att hjelpa den förmenta
Sturen mot Gustaf "Wasa, som han kallade den
kätterske inkräktaren. Ty den gamle prelaten hade
en gång för alla fått i sitt hufvud, att Sturarne
och icke "Wasarne voro de rätt- | mätiga arfvingarne
till Sverges tron, och förvisso trodde han, \
att den unge mannen, som gaf sig ut för en Sture,
verkligen var en ättling af denna fräjdade slägt,
bland hvilka trenne efter hvarandra varit Sverges
styresmän, fullkomligt iklädda en konungs makt
och ansvar, ehuru icke bärande konungatitel.
Erkebiskopen i Trondhjem var, på det hela taget, en
from och stilla man och det dröjde länge innan han
blef retad; men blef han det en gång, så var han svår
att blidka; och hade någon den olyckan att ådraga
sig hans misshag, så kunde denne någon vara säker
på att i lång tid få hafva honom till ovän. Så god
och medlidsam den hederlige Olof var mot nödställda
likar och verkligt svag för alla dem, han höll af,
så långsint och oförsonlig var han deremot i fråga
om dem, som råkat förtörn a honom.
Hela Trondhiem var nu i rörelse, i och för de stora
krigs-rustningarnes skull. Meningarne derom voro
delade; somliga
- och deribland de flesta mödrar och hustrur,
funno dessa rustningar lika obehöfliga som orimliga;
ty hvarföre, hvarföre skulle deras söner och män
gå att slagtas för en svensk adelsmans skull? -
De unga karlarne deremot, särdeles de ogifta,
funnos ingalunda obenägna att gå ut i krig, der
de visserligen kunde förlora lifvet, eller - värre
än det - blifva krymplingar för all sin tid -
men der också, om lyckan vore dem bevågen, ära ocli
rykte voro att vinna. De flesta bland dem trodde
på Daljunkarens historia om den orätt, han led, och
på rättmätigheten af hans anspråk, hvarförutan de
hatade Gustaf Wasa derföre, att han gynnade den nya
läran, en lära så stridande mot hvad man hittills
trott och bekant.
Emellertid var Waldemar Adlerbjelke ytterst olycklig,
ja, så olycklig, som någonsin en älskare i hans
belägenhet kan vara. Att se henne, som var hans allt
på jorden, som han älskat alltifrån sin barndom och af
hvilken han var älskad tillbaka, henne, för hvilken
han skulle velat offra allt, bära på sitt finger
förlofningsringen af en annan, och - värst af allt
- af den, han bestämdt visste vara en bedragare,
samt vid allt detta nödgas tiga - o, det var höjden
af allt lidande.
Här vore emellertid goda råd dyra. Icke mer än
några få dagar efter Märtas förlofning uthärdade
Waldemar den förfärliga själstortyr en, att
se den unge bofven fjeska omkring henne och
med en trolofvads rätt visa henne all slags
uppmärksamhet, samt på ett sätt, som Waldemar fann
vara oförsynt, egna henne sin hyllning. En tröst
hade han emellertid, den, att se Märta visa sin
trolofvade den största kallsinnighet j och med
bitter köld, ja, med uppenbar afsky undandraga
sig hans kärleksbetygelser, så snart de visade sig
vilja öfverskrida, j hvad hon ansåg vara gränsen för
det passande. - Förgäfves \ bestormade den unge
mannen henne med de ömmaste böner, \ att hon dock
måtte ha medlidande med hans smärta . . . med
hans brinnande kärlek, och skänka honom åtminstone
en öm blick. Härpå svarade Märta, att den man,
som icke fann det stridande mot heder och pligt att
truga sig till en qvinnas löfte och mot hennes vilja
tvinga henne att bära hans ring, endast till följd
af hennes anhörigas maktspråk, visst icke vore värd
något medlidande, utan tvärtom förakt.
Sådana hårda ord måste ju nödvändigt uppröra
Daljunkarens sinne; men han smälte dem, så godt
han förmådde, väl vetande att han skulle få uppbära
ännu grymmare förebråelser, om det en gång blefve
bekant, hvem han var och genom hvilket bof-streck han
understöd sig att eftersträfva en förnäm adelsjungfrus
hand. Ännu kände dock hans djerfhet inga gränsor och
det var naturligtvis med den innerligaste glädje,
som han såg krigsrustningarne mot Sverge bedrifvas,
rustningarne af denna armé, i spetsen för hvilken
han hoppades kunna besegra sin motståndare Gustaf,
vinna allt flere och flere tusende på sin sida och
slutligen såsom segervinnare intåga i Stockholm,
för att der beklädas med purpurmanteln och få sätta
den gyllene konungakronan på sitt hufvud, han,
backstugusitterskans oäkta son, han, den fordne
stallpojken, den förrymde tjufven. - Förunderliga
tilltag!
Att Daljunkaren var af så låg härkomst och att hans
föregående lif var fläckadt af så mycken vanära,
var Waldemar visserligen långt ifrån att ana; ty han,
likasom så många andra, bedrogs af hans aristokratiska
utseende och hans verkligt fina manér. Att han icke
var någon Sture visste han - ja, han var derom så
fullt öfvertygad, att han skulle kunna aflägga den
heligaste ed derpå; men han trodde honom vara en
fattig adelspojke, som af ärelystnad och af begär
att komma sig upp i verlden, uppdiktat historien om
sin börd från Sturarne, troligen på andras inrådan,
och blifvit väl inlärd i den roll, han spelade och som
han spelade oöfverträffligt, det måste man medgifva.
Det förundrade erkebiskopen att Waldemar gick så
sysslolös och likgiltig omkring, utan att visa minsta
intresse för de krigsrustningar, som vidtogos, och han
kunde ej undgå att meddela honom denna sin förundran.
»Min kära Waldemar», sade han, »du är nu vid den
åldern, att en längre overksamhet är en skam. Jag har
så ofta hört dig yttra en liflig önskan att få gå i
krig och visa, huru den i allo ridderliga uppfostran,
jag gifvit dig, slagit väl ut och gjort dig till en
tapper kämpe. Nu är tillfället inne att gå ut och
vinna dina sporrar.»
»Hvad?» ropade Waldemar helt förnärmad. »Kan väl
detta, vara Ers Högvördighets mening ? Skulle jag
följa denna äfventyrare . . . vara med i den här,
som han anför, i och för det orättvisaste ändamål
i verlden? Nej, sa ämnar jag ej fläcka mitt adliga
vapen. Ty äfven jag har ett sådant, om det ock icke
är gammalt.»
Biskopen blossade upp och menade, att Waldemar borde
stå till svars för de ärekränkande tillmälen, han
vågade mot en telning af den ädlaste stam i Sverge.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
