Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det fria ordet. - En bit af en trasmattas historia. (Första randen.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mäktigt utan gräns det nu sitt välde sprider, läkande
försvunna tiders onda sår! till och med den ^arte
slafven sent omsider såsom menska erkäns och sin
frihet får. Uppå lifvets valplats, hvarhelst ögat ser,
går det goda segrande med höjdt baner.
Vetenskapen mäter hafvets djup och följer verldar och
planeter på dess ljusa stråt. Jorden i sitt inre inga
skatter döljer, som ej dragas fram. Den magiska
»»förlåt», hvaraf tingen doldes, sönderbrustit har:
klart vi se hvad fordom mörkt och dunkelt var.
Tid och rum försvinna. Telegrammer ila mellan
skilda verldar. Menniskans geni, som ej hinder
känner och som aldrig hvilar, genomgräfver Zuez,
spränger Mont Cenis, hejdar åskans hot och tyglar
vredgadt haf, väcker upp Pompeji ur sin lavagraf.
Med förnuftets lampa forskarn söker friden, blickar
ända in i evighetens rymd, Möter döden lugnt och
skådar efter striden vcrldarnes mystér, af ingen
slöja skymd. De belåten, vantron dyrkat, störtas ned:
afgrundsfursten sjelf i fallet följer med.
Stark, en vårflod lik, som genom dalen brusar,
industrien växer. Genom öknens sand banar den sig
väg, och öfver alper susar ångans starka jätte ifrån
land till land. Verldsomseglare lyst af en och samma
sol, plöjer oceanen ifrån pol till pol.
Så har menskoanden genom ordet vunnit seger efter
seger, närmat sig sitt mål, och hvarhelst ett hjerta
för det rätta brunnit eller grymma bödlar tändt
martyrens bål, friheten sitt sade nedlagt under strid,
för att skära upp sin skörd i helig frid.
Dock i mörker dväljas ännu millioner menniskor, som
tryckas utaf våld och nöd; än okunnighetens tunga
legioner kämpa om sitt välde uppå lif och död emot
ljusets makter: sanning, rätt och lag, medan folken
bida på sin lyckas dag.
Men som stormen upprör hafvets djupa vågor, skall det
fria ordet genom tiden gå, tändande kulturens fackla,
att dess lågor lika vidt som solens klara strålar nå,
och de frälsta folk uppå Guds sköna jord en gång våga
säga ut sitt fria ord.
H. K.
-
En bit af en trasmattas historia.
(Första randen.)
örr i verlden, då jag med en inplantad vördnad för
allt »förnämt» såg på en förmaksmatta, vågade min fot
knappt beröra densamma, men jag strök deremot helt
ogeneradt af mig på trasmattan utanför. Erfarenheten,
som gifvit mig andra åsigter, än dem, fördom och vana
hos mig inskärpt, har deremot lärt mig att göra mindre
affär af de fina mattorna, men med skyldig respekt
och med ett visst interesse trampa på den simpla
trasmattan. Hon är en verld för sig, ett helt samhälle
af individer, en mosaik af gamla minnen, en samling
af trotjenare, som, sedan de tjeiicit ut, måste -
i stället för att värderas och aktas - nöja sig med
att vara torktrasor åt hvem som helst, ett hårdt öde,
då man, som fallet är med de fleste af dem, »sett
bättre dagar», varit med i den högre societeten och
beundrats och berömts af menniskor med och menniskor
utan omdöme! I deras nuvarande »samhällsställning» -
d. v. s. som ränder i en trasmatta - blifver sällan
fråga om någon presentation, och - när någon sådan
sker, är den dessutom högst förödmjukande.
Tänk er, att en fru kommer på visit till en annan,
som nyligen låtit väfva sig nya trasmattor. Den
visitgörande säger t. ex., i fall hon behagat fästa
ögonen på något så simpelt som en trasmatta: »bästa
du, dina trasmattor äro verkligen vackra - de der
ljusröda ränderna lysa upp hela väfven - hvad äro de
af?»
»Bästa du, det är min mormors brudtäcke; det var
naturligtvis bara trasorna nu; men der det nu är,
tager det sig ändå bra ut.» Hvilken förödmjukelse!
Som sagdt: vi hafva respekt för trasmattorna: de
hafva gjort nytta i lifvet, och länge, sedan verlden
glömt deras härkomst och namn, fortfara de att gagna
ändå. De äro, alla de der ränderna, färgade och
färglösa, en interessant samling - ja, jag djerfves
påstå det, att deras historia - hvarje trase har
naturligtvis sin - kan vara mera underhållande än
den konversation, som föres på förmaksmattorna; och
heldre än att i qväll ’besöka v. Ehrenpanks soirée,
låter jag en trovärdig trasmatta berätta något örn
sina antecedcntia. I parentes kan jag säga, att jag
går i borgen för sanningen af hennes berättelse.
»Jag tycker mig liksom krympas ännu hårdare
tillsammans mellan blångarnstrådarne, då jag
tänker på hur varmt det hjerta slog, som jag så
ofta omslutit. Respekt för mina minnen, grannar! J
ären allesamman dufungar mot mig. Min tillkomst
i verlden är alltför bekant, att jag skulle taga
er uppmärksamhet i anspråk med en beskrifning
på den. Liksom man egentligen icke kan tala om
’menniskan’, förrän hon far hvad man kallar karakter
– något som åtskilliga likväl aldrig tillkämpa
sig! - så kan man icke heller egentligen tala om oss,
förrän vi ingå i drägter och fasoner, det är vår
karak-tersbildning, efter hvilken verlden sedan har
rättighet att yttra sig för eller mot oss - märk väl:
jag talar nu icke om trasor, utan om sådant som förr
eller sednare är bestämdt att blifva det, nemligen
om klädespersedlar.
»Som sådan användes jag först anno - - jag fäster mig
icke vid årtalen, utan vid antalen. Det var en vacker
sommardag, då jag som brudklädning tjenstgjorde
första gången: jag var yfvig och pösande då och
förargades öfver, att jag icke besattes med några
smycken, men min ägarinna ägde inga sådana, och om
hon än ägt, hade hon nog ändå försmått att begagna
dem. Ägarinnan hade en liten syster, hon liknade en
liten skogsblomma, men ett drömmande uttryck låg i
hennes stora blå ögon. Hon sprang den morgonen inåt
skogen och kom tillbaka med förklädet fullt af -
lingonris och deraf band hon en krans, som sedan
sattes på min ägarinnas hufvud. Så kom en ung man
och tog min ägarinna vid handen, och de gingo in i
ett rum, der flera personer voro församlade. En prest
läste öfver de tvänne, och sedan sades, att de voro
’vigda’. Kort derefter samma dag reste de från min
ägarinnas familjehem, och jag höll då nära på att
brista i sömmarne, så sprängde det inom mig. Idel
omfamningar och tårar. Äfven biominorna på rabatten
utanför fönstren fingo afskedsnickniiigar. Mest
påkostande var dock afskedet från den lilla systern -
hon sade: ’vi råkas aldrig mer. och, aldrig får jag se
dig rner syster’. Omsider reste vi långt, långt öfver
land och sjö - men då blef jag nedpackad och fick
ligga i en stor trälar, så att jag, först då jag åter
kom i bruk, kan berätta hvad som hände. Det var en tid
efter de nygiftas inflyttning i tredje våningen af ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
