Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - forts. fr. s. 204. Erinna. - Throndhjem. - Finska Gudasagor. VI. Skogs-Sagor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sitt 19:de år till följd af en alltför liflig och
öfverspänd fantasi. I stället att helt och hållet
få hängifva sig åt sin passionerade böjelse för
skaldekonsten, blef hon tillhållen att sköta sländan
samt förrätta andra husliga göromål. Det förnämsta
af hennes arbeten är en på hexameter författad dikt,
med titeln »Elakate*, hvari hon i gripande klagosånger
uttalar de lidanden, som tvånget att vara fängslad vid
husliga göromål förorsakade henne. Epigrammatisterna
tilldelade denna dikt det högsta loford, och Erinna
ställdes i jemnbredd med Homerus och vida öfver
Sappho. ehuru hon inom den lyriska poesiens område
i hög grad öfverträffades af denna skaldinna. De
skaldestycken, som låta bringa
sig i förening med hennes namn, utgöras af tvänne små
på hexameter författade dikter och fyra epigrammer,
af hvilka sistnämda likväl blott de två kunna med
någorlunda visshet tillskrifvas skaldinnan.
Den engelska bildhuggaren Leifshild, af hvars härpå
syftande verk vi i dag gifva läsaren en bild,
har framställt Erinna i ett ögonblick af andlig
och kroppslig förslappning. Den i kolossal storlek
utförda statyen räknas med skäl till den utmärkte
bildhuggarens förnämsta arbeten. Vi finna här en
ända i detaljen sig sträckande omsorg i modelleringen
förenad med en sann poetisk uppfattning.
-
<b<Throndhjem.</b>
Throndhjem, hvars namn intill femtonde århun-dradet
var Nidaros, ligger på en halfö, som bildas af
Nidelfvens bugtningar och Throndhjemsfjorden,
hvars klippiga stränder till en del äro beväxta med
gran och björk. I vester sammanhänger halfön med
fastlandet genom en smal landtunga, öfver hvilken
en del af stadens gamla fästningsverk höjer sig; i
öster förenas staden med fastlandet genom en bro, som
är slagen öfver elfven. På andra sidan om bron ligger
förstaden Baklandet; på vestra sidan af den ofvannämda
landtungan finnes den andra och mindre förstaden
Ilen, bortom hvilken dessutom en betydlig sträcka, som
utgör en stor del af den så kallade Byåsen, hörer till
staden. Throndhjems läge är på det hela taget ganska
behagligt, och som staden är anlagd i en dal, hvars
trenne sidor begränsas af jemt uppåtstigande fjäll,
faller han i synnerhet förträffligt i ögonen från den
väg, som leder öfver Steen-berget. Mot norr ligger
han öppen för den ständigt stormande och brusande
Strindefjorden, mot öster beherrskas han af höjder,
hvarpå den nu öfvergifna fästningen Christiansteens
massiva murar utgöra den anmärkningsvärdaste punkten;
mot söder och sydvest omgifves han af leende ängar
och välbyggda j landtgårdar, men mot vester möter
ögat endast det höga, dystra Steen-berget.
Staden framställer en präktig vy; dess många
ansenliga j byggnader bära i det yttre prägeln
af tidens smak; största ! delen äro trähus.
Staden har ofta varit hemsökt af förödande eldsvådor.
De stora breda gatorna, från hvilka man nästan
j öfverallt har utsigt öfver den vackra fjorden,
gifva Throndhjem utseende af en stor stad, hvilket
också är verkliga förhållandet, hvad utsträckningen
beträffar; men fäster man afseende på
invånarnes antal (omkring 18,000), skulle
man knappast tro, att staden vore så vidsträckt, som
den i sjelfva verket är. Af dess hufvudgator,
som hafva en bredd af 100
å 120 fot, är Munkegatan den bredaste; vid
denna ligger det hus, i hvilket Tordenskjold först
skådade dagens ljus.
Bland de många forntidsminnen, som finnas i och
i närheten af Throndhjem, finnes intet, som i så
hög grad fängslar den resandes uppmärksamhet, som
domkyrkan. Den ena hälften af kyrkan är dock endast
en ruin, men man ser tydligt, hvilket omfång hon
har haft, ty yttermurarna stå ännu. På dem finner
man eri mängd bildhuggerier och lemningar af rik
förgyllning, som tillräckligt visa, hvilken prakt
kyrkan fordomdags måste hafva utvecklat. Det inre har
förlorat mycket genom förlusten af pelarraderna och
sidoskeppen; massiva murar, betäckta med flera rader
smaklösa bänkar, begränsa rummet vid sidorna. Dessutom
vanpryder det kyrkan mycket, att framför det vackra
koret, på hvars altare står en afbildning i gips af
Thorwaldsens kolossale Kristus, skänkt af konstnären
sjelf, är uppförd en mur, som begränsar platsen,
der gudstjensten hålles. Men det upphöjda i korets
form gör ett outplånligt intryck.
Throndelagen var fordom det förnämsta landskapet i
Norge, liksom Throndhjem var landets vigtigaste stad;
ännu är här sätet för Norges bank samt för det norska
vetenskapssällskapet.
Vid mynningen af Nidel-elfven, som på flera ställen
genomskär staden, råder mycket lif och rörelse. Här
finner man packhus, lossnings- och lastningsplatser;
ångbåtar och segelfartyg fara om hvarandra och
framkalla det brokiga hvimmel, som en betydlig sjöfart
alltid förer med sig. Men till och med under den tid
på året, då staden gästas af resande, bland hvilka
engelsmännen äro talrikast, är der jemförelsevis tyst
och stilla på gatorna.
Throndhjem gör på det hela taget ett vänligt intryck
på i främlingen och erbjuder genom sitt sunda läge,
sin rena och klara luft en behaglig vistelseort.
-
Finska Gudasagor.
VI.
Skogs-Sagor.
/f§Torden är allas moder, och Maan emo, jordinodren,
är S^^lr den hemlighetsfulla makt, som från jordens
innandöme
-F^w väcker och beherrskar naturens alstrande
kraft. Henne har ingen skådat, ingen vet säga hennes
gestalt eller kläde drägt. Man vet endast, att hon
är mycket gammal, vis, mäktig och outgrundlig. I
urtiden har hon varit Ukkos, himlagudens, gemål och
gemensamt med honom beherrskat verlden. Numera bo de
långt skilda, han ofvan, hon under jorden, och när
Ukko talar med åskans dunder, svarar honom Maan emo
med bergens eko. Allt födt och ofödt på jorden står
under hennes beskydd. Maan emo sofver sex månader om
året under vinterns hvita täcke, och när hon vaknar
till sin sex månader långa, sömnlösa dag, dä vaknar
med henne allt till ett nytt
lif. Då utsänder hon tallösa växter och djur ur
sitt dunkla sköte, luftguden upptager dem till sina
fosterbarn, solguden värmer dem, och när de lefvat sin
tid, kallar jordmodren dem åter tillbaka till sig, för
att vänta en ny uppståndelse. Af henne kommer helsa
och rikedom; men allt detta är doldt i en verkstad,
som ingen mäter. Man ser endast Maan emos stora
hushållning: värdinnan sjelf står bakom sina verk.
Hvarföre hör man aldrig en klagan i denna bistra nord,
att den moderliga jorden är hård och karg, att hon
vägrar ax och kärna, att hon låter sina barn dö bort
i hunger och armod? Hvarföre? För det att sin moder
skall ingen lasta och banna, hennes fel är det icke;
onda, fiendtliga makter begagna den tid, vår stora
moder sofver, för att smyga i hennes sköte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
