Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Prime. Ett skärgårdsminne, upptecknadt af A.-E. - Occobamba-klyftan i Peru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hinner knappast till samma storlek som krusbärsbusken
i en väl skött trädgård. Detta gäller naturligtvis
det yttre skärgårdslandet; inom den inre skärgårdens
område påträffar man icke sällan öfverraskande täcka,
stundom idylliskt sköna landskapspartier, hvilka
framstå som oaser i vildmarken.
Men hvad är det då, som breder sådan tjusning öfver
dessa knappt mossbelupna klippor, dessa steniga
stränder, dessa stormarnas hemvist, att menniskan
icke blott fäster sina bopålar der, utan gör det
med glädje, med innerlig kärlek till den kala häll,
på hvilken hennes koja står? Ack jo, det är hafvet,
det oändliga, det barmhertiga hafvet!
Ja, barmhertiga! Ty det är icke blott hennes lekamligt
närande moder, den otömliga källan, ur hvilken hennes
alla materiella behof fyllas, utan det är äfven
hennes kyrka, i hvilken Herrans väldighet och kärlek
predikas mycket, mycket begripligare och vältaligare,
än i någon annan kyrka på jorden!
Till en sådan predikan - en i sanning högtidlig och
gripande högmessa med musik af stormens mäktiga orgel,
hvartill vågorna instämde med sin brusande koral blef
jag här en andaktsfull åhörare.
Det storartade intrycket af stormen och det upprörda
hafvet skulle hafva varit hemskt och förkrossande,
om en seglare synts der ute kämpande för lif och
räddning. Jag satte kikaren för ögat och sökte
rundt omkring den rullande vattenöknen, men kunde ej
upptäcka något annat än vågornas upptornade berg med
skummets hvita snö på topparna.
Läggande ifrån mig kikaren försjönk jag snart i detta
drömlika tillstånd, hvari vi så lätt försättas, när
vår själ uppfylles af någonting, hvarför tystnaden
är det bästa uttrycket vi äga. - Stormen tycktes, om
möjligt, ökas med hvarje ögonblick; vågornas brottning
var fruktansvärd. De reste sig skyhögt, tornade ihop,
krossade hvarandra, nedföllo och upplöste sig i skum;
- breda, långsamt hvälfvande vågor, ystra, hoppande
vågor, små hvitskummiga vågor, fräsande vågor, skarpa,
spetsiga vågor, störtsjöar och afgrundssvalg - sådant
var hafvet: - ser du en bild af lifvet deri? - Utefter
sand-refvet bröto sjöarna sig med sådan våldsamhet,
att vattnet sjöd, liksom ville det uppgå i ånga.
Blickarne irrade, Gud vet huru länge, ut öfver den
vidsträckta lifliga scenen, men fastnade slutligen
vid en liten, liten mörk punkt på den knappt märkbara
linie, der hafvet och himmelen möttes. Med ens var
hafvets och drömmens förtrollning bruten. Jag var
för mycket vand vid sjön och dess synvillor, för
att ej genast fatta, hvad denna lilla mörka punkt
innebar. Med kikaren för ögat följde jag honom, huru
han än försvann, än höjde sig, med hvarje ögonblick
framträdande allt större och tydligare, till dess de
kända bestämda formerna af ett fartyg visade sig för
mina skärpta blickar.
Ett fartyg redlöst i stormen, menniskor i sjönöd -
vet du en sorgligare syn ?
Aldrig hade hafvet för mig framstått som en tydligare
bild af menniskohjertat, än i dessa ögonblick: så
tilldragande, mäktigt, vördnadsbjudande och stort -
och ändå så förskräckligt, så grymt, så fullt af
svek!
Det dröjde en god stund, innan fartyget kom så nära,
att jag kunde observera dess verkliga tillstånd. Det
var allt för sorgligt. Endast en afbruten mast fanns
qvar, från hvilken några söndertrasade segel lefde i
stormen; det syntes ej hafva någon styrsel af rodret,
utan rullade hit och dit; vissa ögonblick trodde jag
till och med, att det gått till botten, så länge drog
det om, innan det kunde arbeta sig ur störtsjöarnes
våldsamma famntag.
Men närmare kom det hvarje minut mot stranden, der jag
satt, mot ref vet, der det - jag kunde ej hysa något
tvifvel derom längre - skulle finna sin graf. Någon
räddning syntes ej möjlig.
Fanns det menniskor ombord? klappade på detta spröda
flarn ångestfulla hjertan utan lifvets hopp, men
med tusende dödar omkring sig? Sträcktes derifrån
bedjande händer mot den ogästvänliga strand,
till hvars våldsamma bränningar de hejdlöst
drefvos fram? - Kanske var det ett öfvergifvet,
ett manlöst fartyg! Men, i sådant fall, hvart hade
besättningen tagit vägen? Det var ett stort fartyg,
som således haft ett ej obetydligt antal menniskor om
bord. Hade något försök till räddning i skeppsbåtarne
gjorts? Hade de skeppsbrutna upptagits af något annat
fartyg, eller sofvo de redan den långa sömnen i det
lugna djupet?
Pinsamma frågor!
Den ena föreställningen, mörkare än den andra, trängde
sig inpå mig; - men fartyget – det syntes vara
en brigg af betydlig storlek - nalkades emellertid
allt närmare, - jag hörde redan huru tågändar och
segeltrasor klatschade med styrkan af gevärsskott
i stormen, huru ratten vid hvarje böljslag surrade
omkring med ett sjungande ljud.
Lik en utmattad kämpe, som lemnar striden höljd med
sår och blott ännu söker en undangömd plats, der
han kan välja sitt läger, för att slumra in i frid,
så förekom mig det nyss utan tvifvel så stolta och
vackra fartyget. Det hade stridt, men blifvit såradt
och öfvervunnet, det hade uppgifvit allt motstånd,
det försökte ej ens att mer höja sig öfver vågorna,
hvilka gingo öfver däcket liksom segrarne rusa fram
öfver det vunna slagfältet, utan tyst och till hälften
sjunket lät det föra sig fram, tills det ändtligen
borrade sig fast i sandrefvet och stannade. - Jag
hörde liksom en tung omätlig suck blandas med stormen
i detta ögonblick.
Gud i himmelen, det fanns verkligen menniskor om
bord! Hvilken belägenhet!
Under fartygets våldsamma rullningar hade de utan
tvifvel nödgats hålla sig fast vid däcket, för
att ej spolas öfver bord, och derföre hade jag ej
kunnat se dem; men nu, sedan fartyget stannat i
den lyckligtvis lösa sanden (hvarigenom det till
en början kunde motstå sjöarnas anlopp), blefvo de
i stånd att öfverskåda sin belägenhet. Den var i
sanning tröstlös. Långs efter sandrefvet yrde skummet
häftigare än någonsin och stormbyarna blefvo, som
det tycktes, allt våldsammare. Fartyget hade fastnat
på ungefär fyrahundra alnars afstånd från-den lilla
holmen; för menskliga ögon syntes det ogörligt, att
någon med lifvet skulle kunna komma från fartyget
dit under ett sådant herrans väder och genom en sådan
sjögång.
Ingen skeppsbåt hade de arma, ingen båt fanns ej
heller att få i närheten från land, ty kusten var
obebodd, och hade äfven båtar funnits, skulle det
varit mer än tvifvelaktigt om de kunnat användas.
Att se andra lida, utan att kunna bringa hjelp, är
att lida dubbelt sjelf; jag kunde här ej annat än
med den största oro vara en overksam åskådare till
ett drama, som kanske inom kort skulle få den mest
tragiska upplösning.
De skeppsbrutna voro visserligen befriade från
fartygets slingringar, ty det stod nu fast, men
störtsjöarna slogo dock allt emellanåt öfver dem,
och det var mycket osäkert, huru länge fartyget kunde
motstå stormens och vågornas raseri, innan det remnade
i stycken. De kunde dock ej företaga någonting till
sin räddning, de gjorde det ej heller, utan tycktes
vilja vara overksamma, tills stormen rasat ut, -
ifall de ännu kunde påräkna en lugn stund i lifvet.
(Forts.)
Occobamba-klyftan i Peru.
Vesstliga delen af den peruanska bergskedjan Sierra
de j någon våldsam naturtilldragelse, lemnar ett
fritt aflopp för de Huilcanota genomskäres af den
storartade Occobamba- \ bergvatten, som nedstörta
från Malagapik. Klyftan bildar en klyftan. Denna,
som synes hafva uppkommit genom ’ mängd kaskader;
väldiga granit- och sandstensblock ligga i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
