Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vedergällningen. Novell af Axel S-g.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
–– 254
svarade ban småleende på sin fästmös fråga,
huru han befann sig.
Emellertid begaf man sig ned till paviljongen,
och dansen började, men hela aftonen hvilade
en slags förstämdhet j öfver sällskapet, der glädjen
tycktes hafva svårt att åter blifva hemmastadd.
Man liksom förutsåg någon hemlighetsfull tilldragelse,
som skulle komma att på ett mäktigt sätt ingripa i
den grefliga kretsen på Törneborg; man började ana,
att den inträffade episoden med de båda vandrande
musikanterna var mer än en händelse och att den
på något oförklarligt sätt stod i samband med
ryttmästarens besynnerliga uppförande.
Baron Arthur dansade blott en enda vals med sin fästmö
och lemnade derefter danssalongen, hvartill han fann
en passande förevändning i sin föregifna hjertåkomma.
Grefve Törnkrona var en charmant värd, som sökte göra
aftonen så angenäm som möjligt för sina gäster, och
för dem, som önskade undan danssalongens värme finna
en behaglig svalka, serverades i parken förfriskningar
i en mängd små förtjusande bersåer, dit den lifliga
dansmusikens toner nådde svagt och liksom i en dröm.
I en af dessa bersåer finna vi ett litet sällskap,
som i sin uppsluppna glädje tycktes allt för litet
bekymra sig om den aristokratiska omgifning, som
lyssnade på dem. Sällskapet bestod af ryttmästare!!,
den lille kammarjunkare!! von X., kapten Z. och några
andra liktänkande vänner.
Yar värden gästfri, så underläto ej heller hans
gäster att till sitt fulla värde uppskatta hans
gästfrihet. Den ena champagnebuteljen efter den andra
tömdes, och glädjen blef allt mera bullrande. Man
tycktes helt och hållet glömma, att några åhörare
funnos.
Baron Arthur var den, som gaf tonen. Han drack
betydligt och visade en onaturlig glädje, som bjert
stack af emot hans förstämdhet tidigare på aftonen.
»Skål för Arthurs sednaste eröfring!» utropade
kammar-
junkaren, som redan var temmeligen osäker på rösten.
»Skål!»
»Håll!» afbröt honom kapten Z. »Jag dricker
ej för
någon obekant. Låt oss först veta, om flickan är värd
en skål.»
»Ja, för tusan. Z. har rätt», instämde de
öfriga. »Hennes namn?»
»Nåväl, det är en förb. . . söt flicka, kamrater,
och kär som en pensionsflicka i en kadett», svarade
ryttmästaren. »Hilma. ...»
Tillnamnet fastnaglades på hans läppar af en stadig
röst, som ropade ett vredgadt:
»Du ljuger.»
,,IIvem dj-n är det, som faller mig i talet?» frågade
Arthur, i det han, blossande af vrede, sprang upp
från sin plats.
»Det är jag», svarade löjtnant Hjelm, som i det
samma syntes uti ingången till bersåen. »Och jag
förklarar ännu en gång i dessa herrars närvaro, att
den aktningsvärda flicka, hvars namn du profanerat,
skänker dig sitt djupaste förakt.»
»Tag tillbaka dina ord, eller vid alla dj-r skall du
icke stå mig till svars för dem», utbrast ryttmästaren
ursinnig.
»Det är jag redan förut skyldig dig», genmälte
löjtnanten lugnt.
»Nå väl, i morgon bittida klockan 6 träffas vi vid
lilla porten till parken på Falkhem.»
»Antaget!» svarade Albert Hjelm och lemnade det
brusande laget, som kort derefter uppbröt för att
återvända till danssalongen, der man redan länge
saknat dern.
4.
Under det festen pågick på Törneborg, satt
kapten Ek i salen på Berga och framför honom
mannen med bindeln, ; den hemlighetsfulle
sångaren, hvilken tillika med sin kamrat
j erhållit en fristad i kaptenens gästfria hus.
j
»Och hvilket är det vigtiga meddelande, ni har
att göra j mig?» frågade kaptenen med en forskande
blick på sin gäst. |
»Som ni minnes, herr kapten, omkom hofmarskalken
Fal- j kensvärd vid en vandring på alperna.»
j
»Ja. Och alla hans följeslagare äfven, utom
ryttmästaren.»
»Man har förmodat så. Hvad ni emellertid icke känner,
det är de närmare omständigheterna vid mordet. . .»
»Mordet! - Hvad menar ni?» afbröt honom kaptenen
förvånad.
»Ja, ett mord var det, och det är detta som jag har
svurit att hämnas.»
»Men hofmarskalken halkade ju och drog de öfriga med
sig i fallet, utom ryttmästaren, hvilken föredragit
att ej låta fästa sig med det tåg, som förenade de
andra.»
»Det är ett illistigt påfund af mördaren», inföll
främlingen häftigt. »Ryttmästaren var fästad vid
de öfriga med samma tåg. Hofmarskalken halkade vid
en svår passage, och det hade blott behöfts en enda
rörelse af sonens hand, för att stöda den gamle och
rädda honom, ty han gick tätt bakom sin fader.»
»Nå väl!» utbrast kaptenen, allt mera intresserad af
sin hemlighetsfulle gästs berättelse.
»I stället för att rädda sin fader, mördade han
honom.»
»Huru?»
»Han afskar nämligen tåget, och hofmarskalken störtade
ned i djupet, dragande oss med sig. Då jag vände mig
om, i det ögonblick jag föll, såg jag ännu knifven
blänka i hans hand.»
«Och hvem är då ni?»
»Jag är hofmarskalkens kammartjenare, som genom en
underbar försynens skickelse blef räddad, liksom
vägvisaren, för att afslöja brottet», förklarade
Johan, ty främlingen var ingen annan än den gamle
ädlingens för död ansedde trotjenare.
»Huru tillgick er räddning från en så säker död?»
frågade den med skäl häpne kaptenen.
»Jag vet det knappt sjelf. Då vi förlorade fotfästet
och föllo ned i den gapande afgrunden, mistade jag
till hälften medvetandet. Jag kände blott, att vi
ständigt föllo och att en massa snö rasade ned öfver
och omkring oss. När jag återkom till sans, fann jag
mig och vägvisaren, alltjemt förenade med samma tåg,
hängande öfver en utskjutande klippa, tätt bevuxen
med buskar, hvilka sednare hade räddat våra lif, ty
utan dem skulle vi ofelbart hafva blifvit krossade
mot klippan. Det första jag erfor var en stickande
smärta i mitt ena öga, på hvilket jag hade förlorat
synen, samt i min venstra arm, hvilken också var
afbruten. Mia olyckskamrat hade deremot sluppit undan
med några svåra kontusioner. Af min stackars husbonde
sågo vi intet spår. Tåget hade brustit bakom mig,
och hofmarskalken hade störtat ned till bergets fot.
I denna förskräckliga belägenhet förblefvo vi i trenne
dygn, hvarunder vi lifnärde oss med litet vin och
bröd, som jag hade i min rensel.
Ändtligen efter denna tids förlopp hade man ifrån byn
blifvit oss varse och utsände folk till vår hjelp,
som efter många fruktlösa försök lyckades hissa oss
uppför den höga bergväggen.
En omsorgsfull skötsel återställde efter en längre
tid våra hårdt medtagna krafter, och vid min älskade
husbondes graf svor jag en dyr ed att straffa
fadermördaren.»
»Och den der vägvisaren. ...»
»Det är min kamrat, som följt mig hit, för att
uppträda såsom vittne.
»Det var en hemsk historia, ni nu berättat mig»,
utropade kapten Ek, betagen af fasa. »Och vid
Gud! skall ej den brottslige träffas af en sträng
vedergällning! Det är emellertid nödigt, att ni
håller er dold i mitt hus så länge, ty får rytt-\
mästaren känna, att ni är i lifvet, så är han man för
att till-lämpa det gamla ordspråket: hellre förekomma,
än förekommas.»
5.
Den emellan baron Arthur och löjtnant Hjelm beramade
duellen hade försiggått, och att ryttmästarens gamla
lycka ännu icke öfvergifvit honom syntes deraf,
att, medan han sjelf gick oskadad ur striden, han
tillfogade sin motståndare en ganska allvarsam
blessyr, som för någon tid band löjtnanten vid
sjuklägret.
Ehuru denna »hedersaffär» skulle hållas hemlig,
talade dock ännu samma dag hela trakten om ingenting
annat, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
