Svenska Familj-Journalen / Band VI, årgång 1867 / 268 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett besök hos konungen af Dahome. - På jernvägen. Forts. fr. sid. 263

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

konungens särskilt uttryckta önskan skulle de dröja
der hela den följande dagen. Staden ligger på samma
högslätt som Abomeh och anses för den andra staden
i landet, ehuru den räknar vida färre invånare än
Whydah. Men den är de högste fetischpresternas
heliga stad och residens. Konungen äger der
tvenne ganska rymliga lägenheter, som tjena några
hundra soldater till kaserner; han kommer hvarje
år dit på bestämd dag, för att vara närvarande vid
mennisko-offren. Offerhyddan, som ligger midt emot en
af de kungliga bostäderna, har väggar af stampad lera;
dessa äro öfverstrukna med kalk, och på den hvita
grunden ser man råa och plumpa freskomålningar af
röd färg, t. ex. en orm, som uppslukar en menniska,
alligatorer, ett europeiskt skepp och en prest, som,
i det han håller en på knä liggande menniska i håret,
svänger en stor knif, för att afhugga hufvudet på
den samma.

Följande dagen infunno sig utskickade från
konung Ghezo, hvilka medförde brännvin. Främlingarne
drucko för den svarte potentatens välgång, under det
att från kanonerna affyrades 21 skott. Innan resan
vidare fortsattes måste européerna stiga ur sina
hängmattor, för att gå förbi de onda fetischernas
tempel, – en formalitet, som icke ens konungen kan
undandraga sig. Denna hydda ligger i en tät, dunkel
lund. På tröskeln satt en prest, som oupphörligt
rörde en skallra och dervid mumlade besvärjelser,
för att skydda de resande mot inflytelsen af onda
och illvilliga gudamakter. – Från Cana till Abomeh
är vägen ganska bred och beqväm.

Abomeh, som intager en ganska vidsträckt plats,
omgifves af en bred och djup graf samt af
20 fots höga murar. Broarna vid de fyra portarne äro
lätta och kunna i nödfall hastigt undanskaffas. Öfver
30,000 invånare torde denna Dahomes hufvudstad
näppeligen kunna uppvisa. Gatorna äro breda och
drägligt snygga, men föga trafikerade; husen äro alla
omgifna af stora gårdsrum och dessa afskilda från
gatan genom murar. På dessa stora platser stå präktiga
höga träd. Midt på den rymligaste platsen ser man
ett litet oansenligt hus, hvars runda tak uppbäres
af trädpelare. Det är templet för menniskooffren,
i hvilket hufvudsakligen krigsfångar slagtas. Intill
den der platsen ligger konungens palats, i fall man
nämligen kan använda denna benämning på ett oredigt
virrvarr af kojor, mellan hvilka ligga gårdsrum och
trädgårdar. Der bo konungens hustrur, de qvinliga
krigarne och slafvarne, som betjena konungen. Alla
väggarne äro af lera, taken af bambu, och blott en
enda koja har två våningar. Här förvarar konungen sina
skatter; alla väggarne äro behängda med kaurisnäckor,
som blifvit uppträdda på snören. Särskilta gemak har
konungen icke; han bor än i den ena, än i den andra
kojan hos någon af sina hustrur. Hela samlingen af
dessa kojor är omgifven af en 15 till 20 fots hög
lermur; i denne finnas flera jernhakar, och härvid
hänga menniskohufvuden; många äro redan blekta, hos
andra qvarsitta ännu stycken af förruttnadt kött,
ännu andra äro friska, såsom helt nyligen skilda
från bålen. Vid dörrarne såg Repin väldiga hopar
af elefantben, sannolikt jagttroféer, men hvilka
af infödingarne betraktas med en viss vidskeplig
fruktan.

Offerhuset i Ganna.

På jernvägen.
af M. S. Schwartz.
Forts. från sid. 263.

Fru L. gjorde några frågor om Hybners. Karolina
berättade i korthet deras ganska enkla
lefnadshistoria. Hybner var son af en landthandlare
i Wermland, som vid sin död lemnade de sina i
armod. Sonen hade till en början qvarstannat på
landet i handel, men efter några år begifvit sig till
–hamn, der han erhöll plats hos en köpman. Han var
arbetsam, pålitlig och tilltagsen, så att han efter
några år öppnade egen bod, fick förtroende och kom
snart i den ställning, att han kunde gifta sig. Han
friade då till en flicka, som vistades hos hans
fordne husbonde och förestod hushållet. Flickan var
från hufvudstaden och dotter till en sjökapten. Nu
mera ansågs Hybner för en välbergad man, och hans
största fel, var enligt Karolinas uppgift, svagheten
för dottern.

»Hon får af fadern allt, hvad hon vill», fortsatte
Karolina; »så t. ex. fick hon hela förliden vinter
hafva ungdom hos sig hvarje söndag, och då dansades
af hjertans grund. Ack, det var för gudomligt roligt
på Inas små soiréer!»

»Var ni i –hamn förliden vinter?» frågade
öfverstinnan.

»Ja, min fru», blef svaret.

»Då känner ni kanske löjtnant Runa?"

»Det gör jag visst; jag har ofta dansat med honom. Är
det en slägting till fru öfverstinnan?»

»Min ende son.»

»Han var mycket intresserad af Ina, och i –hamn
trodde man allmänt, att det skulle blifva parti af;
men jag tror icke att Ina vill hafva honom. Hon är
alldeles för bortskämd att nöja sig med en löjtnant,
då han hvarken är grefve eller baron, icke en gång
adelsman. Hon vill nödvändigt blifva grefvinna. »

Öfverstinnan skiftade färg vid dessa Karolinas ord.

»Jag tror icke», sade öfverstinnan stolt, »att John
satt fröken Hybner i frestelse att gifva honom en
korg.»

Karolina svarade icke, men smålog, liksom hade hon
tänkt:

Den saken känner jag bättre.

Hon drog hufvan ånyo öfver pannan, och missan kröp
helt varligt ifrån sin matmor till Karolina.

En paus uppstod.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>