Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Naturanlag. Skizz, hämtad ur en gammal jurists papper, af Onkel Adam.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2nr^ 10
»Hör på, Lisa! Skicka bort till Lagerman, (klockaren
heter så) och bed honom låna kunglig sektern sin Frisk
(det är en bra harhund) och en bössa."
»Jaha, jaha, jag tackar; men...»
»Ja, det är ingen fråga om att du får låna både hund
och bössa, och skogen är full af harar. Gubben
är gammal som jag - sonen är borta och tar
organistexamen, och således har hundrackan ingenting
att göra, utan går der och blir fet som en gris under
tiden. Således tag du bössan på axeln och hunden med,
så blir det en lustig färd genom skogen.»
»Jag hade eljest tänkt att botanisera.»
»Åh, hvad duger det till? I fjol var här en sådan
der gräsläsare - beskedlig karl; men icke gjorde
han nytta. Han hittade en vext, ja den såg ut, som
ett annat ogräs; men den var mycket rar, sade han,
och växte ej i Sverge, utan - hör på, Lisa! hvar var
det ogräset växte?»
»Jo, på Krabaterna, sa magistern.»
»Ja, på Karpaterna, så skall det vara. Lisa skall
icke säga Krabaterna.»
»Jag talar, så godt jag förstår», svarade Lisa,
en smula förargad.
»Men, som sagdt är», fortfor farbror, »det såg ut
som ett vanligt ogräs, och om vi i Sverge hafva
några ogräs mer eller mindre, så kan det gå på ett
ut. Det är ett fasligt väsen man nu gör af naturen,
och naturforskare växa i hvar vrå, under det att
folk, som kan sitt novum, måste sökas med ljus och
lykta. Hvart det skall taga vägen, är inte svårt att
se. Materialismus, Alfred, grof empirismus och otro!»
Vi kommo nu i ett långt samtal om den nya tiden och
alla dess fel och lyten, ända till dess vi fingo
frukost, som var bastant i samma mån, som kaffet
varit svagt.
Jagten.
Man hade kommit med »Frisk», som tycktes förstå
att han skulle ut på jagt, och var glad öfver
all bäfvan. Jag beväpnades med en bössa och en
skjutväska. Kriget mot skogens djur var förklaradt –
jag var generalen och Frisk den tappra arméen; men
ingen general i verlden kan så klart som jag känna
på sig, att han ej kan sköta sin befattning, om det
verkligen gällde; - hvaremot ingen tapper armé finnes,
som tviflar på att generalen skall föra den från seger
till seger, och Frisk, som var min, betraktade mig
så trohjertadt, liksom han velat säga: Lita på mig,
på mitt mod, mitt nit och min lydnad. Förstår du din
sak, jag förstår min.
Jag gick mot skogen, under hopp att Frisk icke skulle
upptäcka någon fiende, i hvilket fall jag haft
ingenting annat att göra, än att gå hem igen; men
det gemena kreaturet körde genast upp en harstackare
och gjorde bugter i skogen. Jag satte mig på en
stubbe och laddade bössan; men kunde ej undgå att
göra betraktelser öfver våld i allmänhet. I skogen
bodde en nation af harar; de hade ej förolämpat
någon, de önskade att lefva i fred med hela verlden,
och så kommer en hund och en kunglig sekter, för att
tillintetgöra deras ungdom. Hvad är detta annat än en
miniatyrbild af kriget? Menniskorna vilja helst lefva
i fred; ty någon nytta af att slå i hjäl hvarandra
kunna de verkligen icke inse, men så komma de stora
nationerna och slå ihjel de små, och detta kallas
att segra.
Haren hade skymtat förbi mig ett par gånger, ty hunden
hade drifvit honom åt mitt bakhåll. Det var klart,
att Frisk ansåg mig hafva någon djup strategisk plan,
då jag satte mig på stubben; fastän hela min plan
inskränkte sig till den enkla - att sätta mig.
Slutligen, då alla hans bemödanden strandat mot min
overksamhet, tappade han lusten och spåret - och lät
haren löpa.
Han kom sedan fram till mig, slokörad och modfälld,
och lade sig i mossan, för att flämta ut efter den
förlorade bataljen.
Frisk hade talande ögon. Jag förstod hunden, der
han låg och medlidsamt betraktade mig. Jag var
intelligensens målsman på stället, x men Frisk
suckade. En så eländig stackare till jägare hade
han aldrig följt, och ändå bar jag bössa och hade
exercerat beväring i Upsala.
Slutligen steg jag upp, fastade en papperslapp
på en tall och sköt på femtio stegs afstånd. Två
hagel togo i papperet. Det var dock något, - det
var en öfning; men Frisk vädrade länge i gräset,
troende att åtminstone något djur skulle ligga der;
men der fanns ingenting, utom ett bo med jordhumlor,
som flögo på honom.
Jag fortsatte min vandring inåt skogen och Frisk
följde mig så, som hundar pläga följa en menniska. Han
gjorde tusen bugter, under det att jag letade mig
fram på en slingrande gångstig.
Det ligger något oändligt tjusande i en dylik vandring
genom våra höga, mörka, susande furuskogar. Man
känner sig så riktigt ensam i trädens skugga, då
man tränger sig fram genom buskar och snår, och ser
rader af stammar bakom hvarandra, - en hel vild verld,
ur hvilken blott ett enda spår leder.
Men himlen mörknade - det susade allt mera i
trädtopparna. Några smala granar började vagga och en
och annan tallkotte och qvistar yrade ned, som bevis
på att en storm genomfor furornas toppar. Det dröjde
ej länge, förrän åskan hördes mullra på afstånd.
Jag var långt från hemmet - det var omöjligt att
hinna dit före åskan och regnet, och jag lutade min
bössa under ett träd, vid hvars fot jag satte mig
i skydd för regn och blåst. Snart utbröt ovädret
och åskan körde mellan skogar och berg. Det var
vackert, skönt. Man var ensam i naturen! Det ligger
något hänförande i att känna sig ensam, då man
är van att oupphörligen lefva i menniskohvimlet
och höra kärrornas rassel och folkets sorl på en
gata. Småningom förminskades regnet, åskan hade
dragit sig längre bort, knallarne blefvo allt svagare,
blixtarne knappast varsnades i skogen, och jag begynte
åter min vandring.
Tack vare Lisas omtanka hade jag mat i skjutväskan
- jag kände mig vara en oberoende man och följde
gångstigen ännu längre; men det dröjde ej länge,
förrän jag kom in på en öppen plats. Det var en lång
sluttning, der jag varseblef en liten pöl och strax
der vid en gammal ärevördig, det vill säga, nära
förruttnad pil. I skuggan af denna enda representant
af civilisationen, ty pilen planteras af menniskor och
växer ej i skogar, upptäckte jag ett par vallbarn,
hvars undersåter betade i det våta gräset. (Se
illusrationen sid. 276).
Barnen tycktes ej hafva uppfattat åskan fullt så
romantiskt som jag, utan stodo der våta och frusna och
syntes ej återfå sin liflighet, förrän Frisk började
oroa kreaturen och komma i ett föga vänligt samspråk
med vallhunden. Begge dessa syntes hafva olika åsigter
om skogens ändamål; - den ena tillhörde krigspartiet,
den andra var en Elihu Burrith. en fredsvän, som med
ett par hvita tandrader bevisade, att han var fullt
beväpnad och färdig att strida för sin idé.
Frisk var disciplinerad och lydde genast sin herres
röst: men Mante ville ej taga reson, med mindre
än hans lilla herrskap talade med honom och liksom
föreställde, att slagsmål ej passade hans fredliga
kall, att vakta och ordna en betande hjord.
Det är klart, att jag och de begge vallhjonen
här voro representanter af tvenne olika stater,
en despotisk, eller min, en mera folklig, det var
deras. Naturligtvis var det jag, som var bäst utrustad
för egen del. Jag öppnade min skjutväska och bjöd
vallbarnen på kalas.
VallbarneD.
Pojken hade ett visst drag af melankoli och tråkighet
Öfver ögonen. Flickan deremot var glad och pratsam.
»Hvad heter du?»
»Gustaf.»
»Och du?»
»Anna Stina, å jag är hemma i Jordtorpet, som det
heter, men min far är död och mor bor bara i kammaren
så länge.»
Detta så länge drog hon längre ut än det föregående,
och till och med hennes glada ögon förmörkades. Det
var ett uttryck af denna långsläpiga klagan, som går
igenom en hel tal-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
