Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En jagt på Tosterön. Minne af en utflygt 1866
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men det var haken till hare att gno, alldeles som
en kanonkula skulle kommit susande, och hvit var
han, fast det var midt i sommaren. Yi förargades
litet hvar öfver bommarna, men jag allramest, ty,
skam té sågandes, brukade jag kunna träffa. Drefvet
gick emellertid på i dundrande fart, Jag hade ett
par hundar den tiden, som ej ville gå från skogen
med ogjordt ärende; de skulle kunnat springa om två
sådana som Pan här. Ett, tu, tre small det igen,
så åter ett skott och ännu ett. Nu är f-n lös,
tänkte jag, och spände hanen. Ja, jag fick också
skjuta andra gången, men då föll han då ändtligen,
efter att lia sprungit gatlopp framför oss och fått
ett tjog skott efter sig.»
»Dåliga skyttar», anmärkte assessorn, »mycket
dåliga!»
Vi hade kommit upp på bergshöjden, som sträcker
sig utefter en del af öns nordostliga sida, åt
Morrarfjärden till. Öfver sjön och så långt ögat
kunde genomtränga skymningen, låg nattdimman, lik ett
hvitt täcke, utbredd öfver de slumrande böljorna,
och de ännu ofärgade skyarna i öster antydde, att
det dröjde en god stund, innan solen gick upp.
»Jag tror, vi gått ut för tidigt», yttrade vår
värd, »vi hålla oss nedåt sjön och gå fram till
Djupvikssängarna, der änder bruka hålla till;
Qvarntorpsåsen hinna vi i alla fall, innan dagen
gryr.»
Med några steg voro vi nere vid stranden, hvarefter
vi följde den.
»Här är ett af de bästa gösfiskena i trakten», sade
skogvaktaren och gjorde en åtbörd åt sjön. »När
nordvesten blåser eller när här är lä, kan man få
ganska vackra gubbar i varpet.»
»Ja, det är sant», inföll vår värd, »och häromdagen
var jag med och drog upp fem pund här; men då vakade
också noten i halfva sjön, eljest hade det blifvit
mer.»
»Vakade noten?»
»Ja, så snart en gös blir notstött, domnar han liksom
af och lägger sig på rygg och flyter.»
Bedragna i vår väntan att få skjuta änder, vände vi,
för att undvika några kärr, inåt skogen igen. Det
djupa, mörka vecket vid himmelens ögonbryn i öster
började emellertid slätta ut sig och förlorade efter
hand sin skugga; några matta strålar, liknande på
afstånd sedda raketer, sköto upp på natthimmeln
och gjöto ett blekrödt skimmer öfver de spridda
molntapparna, hvilka, liksom seglare i död vindstilla,
endast väntade på morgonvinden för att draga bort i
den oändliga rymden.
»Nu få vi skynda på, för att hinna fram till
Qvarntorpsåsen», yttrade skogvaktaren och förlängde
stegen. »Att släppa på förr är ej lönt, men der,
kring den halfvuxna airgångsklöf-vern, stöta vi
bestämdt på hare.»
Marken höjde sig oupphörligt, vi raskade undan
och voro snart på den bestämda jagtmarken; endast
assessorn hade blifvit efter och hördes pustande och
mumlande på afstånd. Just som vi bestego krönet af
åsen, tittade solen fram öfver den aflägsna toppen af
Stora Rullingeberget och liksom helsade oss välkomna.
Hvilken tafla utbredde sig icke här för våra
blickar! Nattdimman hade lättat och förtunnades mer
och mer. Den vaknade vinden ref sönder hennes gråa
duk och spridde trasorna rundt omkring, men under
deras vexlande, obestämda, fantastiska konturer låg
sjön ännu död och spegelblänk. Längre bort förlorade
sig taflans partier i några orediga, men förtjusande
antydningar af sund, fjärdar och holmar, åt hvilkas
trädtoppar de första solstrålarne skänkte sin fagra,
skära förgyllning. Och rundtomkring, nära och fjerran,
en tystnad, en stillhet, en ro, som om lifvets buller
och alla missljud här förtonat för att aldrig mer
väckas till lif.
»Här släppa vi», sade skogvaktaren, som ej
hade lugn att fördjupa sig i åskådning af den
vackra taflan. Hundarna, lösta ur kopplet, satte
af i glädtigt gnisslande åt hvar sitt håll:
»Hoi-öpp-opp-opp-opp!»
»Det var ena kanaljer att hålla väsen», utropade
assessorn, som nu ändtligen hunnit uppför den sista
backen. »Pfui! hvilken väg!»
»Var det inte det, jag sad’?» utbrast den gamle
skogsbussen, då vi om en minut hörde »Pan» väcka på
slag. »Det
300––-
är en ovana; han har alltid varit litet lösgläfst
på första haren», tillade han, »men, pass på, snart
bär det af!» Och i samma ögonblick skar »Sköttas»
gälla stämma i, så det sjöng om öronen; »Muffa» var ej
sen att hjelpa till, och »Pan» var strax i kapp ined
dem. Drefvet gick nu som en hvirfvelvind utför åsen,
och hjertat klappade af fröjd vid ljudet af den vackra
trio, som så plötsligt störde nejdens stillhet.
»Der nere är ett bra håll», sade min värd till mig;
»ställ dig der! Assessorn bör passa på vid kolbotten
nedanför backen, och vi gå längre bort till venster.»
»Nej, jag stannar här», yttrade assessorn tvärt,
»men skall nog få skjuta ändå.»
Jag intog min plats. Har du någon gång erfarit den
spännande, halft oroliga, halft angenäma känsla, som
fyller hjertat när man står på håll och väntar, att
haren hvilket ögonblick som helst kan hoppa fram ? Har
du förnummit, huru det sakta fallet af ett barr, en
flugas surr, eller en fågels vaknande på nattqvisten
då ofta komma alla nerver att spritta till? Man
skall vara litet van vid jägarlifvet, för att fatta
tjusningen af »hållfebern» ; man skall hafva erfarit
den, för att förstå jägarens trefnad i. skogen.
St! Se der, hur haren kommer vägen framåt, rätt emot
oss! Han har sträckt undan och det stora försprånget
gör honom säker. Han sätter sig och gör i hast sin
toilett, den han ej haft tid med ännu efter det
bråclstörtade uppvaknandet. Du är dum, gosse! Utan
uppmärksamhet för annat än de skrikande, envisa,
förargliga hundarna, märker du ej den svårare faran,
som hotar. En riktigt fin jägare skulle visserligen
låta dig göra ännu en bugt, för att förlänga
njutningen af att lyssna på drefvets ljufliga musik;
men - tillfället är för lockande - pang! Halloh!
Jagtens lätta byte färgar Ljungen med sitt blod!
»Jag kunde märka, att det var en unghare», sade
skogvaktaren, som skyndade fram; »en gammal en hade
ej nöjt sig med en så kort lof, men det gick bra,
och vi tömma en klunk för första skottet: en lycklig
jagt, gutår!»
Assessorn kom och tog sig under några grimaser äfven
en tår ur pluntan. »Du kunde ha låtit honom komma
till mig, skulle jag knäppfen», sade han.
»Den första vid qvarn får först mala», inföll
gubben; »här gäller det att passa på, om man skall
få någonting i väskan», och dermed stoppade han in
haren i sin.
Vi drogo oss sedan uppåt Svedängsmarkerna, och under
vägen stötte vi på en orrkull, men skogen var för tät,
så vi fingo ingenting med af den.
Några ögonblick derefter var en annan hare på
benen. Men denne tycktes ej vilja släppa till
skinnet för så godt pris. Det blef idkeligen tappt;
haren kastade än hit, än dit, och drefvet kom ej
ur fläcken. Den gamle skogvaktaren delade hundarnas
missnöje; han stampade i marken, spottade och mumlade
fram, som det tycktes, några besvärjelseformler,
men det blef ej bättre för det. Hundarna hördes
på afstånd, det ena ögonblicket skreko de till,
liksom de varit färdiga att taga haren på språnget,
det andra tystnade de plötsligt, och vi hörde blott
ett och annat harmset tjut, uppgifvet under deras
fåfänga arbete att reda spåret.
Rätt som det var, sköt skogvaktaren, men började i
samma ögonblick att skrika så förfärligt, som om han
sjelf blifvit träffad af skottet. Det var dock endast
hundarna hans rop gällde. Haren skyndade förbi mig;
jag sköt, men träffade ej. Det var en stor, gammal
en.
Skogvaktaren kom öfver åt mitt håll. Vår värd hade
dragit sig längre bort, och hvar assessorn höll till,
det var oss obekant. Han uppträdde som ett slags
friskytt, oberoende af drefvets gång eller de vanliga
ordningsregler, en jägare måste iakttaga. Vi samtalade
om Jagten, då ett skott, som kom jorden att darra,
dundrade till i närheten.
»Hvad i Herrans namn var det?» skrek gubben och for
upp; »skjuter man med kanoner i skogen?»
Jag gissade genast på assessorn, ihågkonimande hans
ofantliga muskedunder. Ännu ett skott, om möjligt
värre än det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
