Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En jagt på Tosterön. Minne af en utflygt 1866 - Parianvaser från Grustafsberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
topp gaf den föga skydd. Att rycka bössan af axeln,
sigta och skjuta var ett ögonblicks verk för oss,
och tjädern föll tungt och flaxande i marken.
Assessorn var dock ej så qvick, ty hans skott small
ej, förrän tuppen låg död vid furans rot. »Man bör
aldrig fjäska», yttrade han; »hade ni ej haft så
brådtom, kunde jag här fått göra ett vackert skott!»
»Det gjorde herrn ändå», inföll skogvaktaren och gned
sig vid örat; »jag har aldrig hört maken till smäll
i all min dar.»
Tjädern hade hunnit myndig ålder, var gul om näbben,
glänsande i bröstet och vägde sina modiga 14
skålpund.
Om en stund hörde vi åter skall. »Det är vid lyan
uppe i Gräflingeberget», sade vår värd; »dit är ej
lönt att gå.»
»Gräfsvin?» frågade assessorn. »Dem vill jag se;
gräf-svinsstek är god; jag skall åtminstone skjuta en
gräfgalt, efter | jag ej kom i håll för någon hare.»
j
Yi gingo fram till grytet. De skygga svinen hade
inrättat sin lya i ett hålberg. Pan var redan inne
och hördes mycket uppretad.
»Nåå?» sade skogvaktaren långsamt och såg med en
illmarig blick på assessorn.
»Ja så, det är här!» svarade denne och såg redan
betydligt afkyld ut. »Hur ska vi nu bära oss åt? Jag
kan tyvärr ej öppna bergets port.»
»Det är en enkel sak», svarade skogvaktaren lugnt och
närmade sig en af lyans ingångar; »assessorn kryper in
här; Pan hörs mycket väl och der han är, blir bestämdt
tillfälle att skjuta. Hör! jag tror, de kommit ihop
och slåss. Ett sådant hjeltemod måste understödjas!»
»Men der är ju mörkt som i en säck!»
»Åh nej! Gräfsvinets ögon, isynnerhet när det är
retadt, lysa alltid så pass, att man kan se sigta.»
»Retadt? Då kan det ju bitas?»
»Sådant händer på sjön, sa’ skälen, blef skjuten i
ögat.»
»Nej, jag tackar! Finns ej något annat sätt att få
dem?»
»Jo bevars". Om man tillstänger lyans alla ingångar,
utom två, och så tänder eld i den ena, så skynda
svinen,
rädda för röken, ut genom den andra. Eller också
kan man bända undan stenarna och gräfva sig ned till
dem.»
»Det vore ett herkulesarbete. Bryta undan dessa
stenblock? Med Nitroglycerin kanske - men eljest? Det
skulle dra ut i flera dagar!»
»Man kan också vänta, tills det blifver mörkt»,
inföll vår värd, »så komma de nog ut af sig sjelfva.»
»Och då kan du taga dem med tårna», tillade jag.
»Skjuter man gräfsvin i mörkret?»
»Just rätta tiden, det.»
»Nej, jag tackar allra ödmjukast! Dagg, nattluft
och mörker har jag haft gudi nog af.» Och assessorn,
för hvilken det från början till slut tycktes vilja
blifva en dag af idel svikna förhoppningar, slängde
med en häftig åtbörd sitt gevär på axeln, kastade en
mörk blick på gräflyans ingång och yttrade buttert:
»låt kräken vara i fred; vi gå hem!»
Assessorn led af dåligt lynne under hela färden och är
ej glad ännu - åtminstone när jag råkar honörn. För
några dagar sedan besökte mig en af våra gemensamma
bekanta, och vi kommo då att tala om honom. »Han har
varit bortrest på en större jagt», yttrade denne. »Han
talade om det i går.
»Nåh, och utgången af Jagten?» frågade jag med en
viss nyfikenhet.
»De hade varit 3 stycken och skjutit l O harar,
3 orrar, l tjäder och 2 eller 3 gräfsvin.»
»Det var en häst att . . .»
»Sjelf påstod han sig hafva gjort 4 vackra skott,
och dessutom prisade han trakten som utomordentligt
skön. Men man bör aldrig tro mer än hälften af hvad
en jägare säger.»
Jag aktade mig att yppa min närmare kännedom om
saken. Assessorn led nog tillräckligt af, att jag
visste hvad han uträttat.
»Han måste ändå vara en ifrig jägare; ty liksom alla
sådana, talar han ej om annat än sin jagt och de
äfventyr, han då råkade ut för.- En jägare vill ju
aldrig höra talas om annat?»
»Nåja, det förefaller mig ej så underligt»,
svarade jag. »Man tänker så gerna på
det, som varit angenämt. Icke sant?»
Alb. Anderson-Edenberg.
Parianvaser från Grustafsberg.
är ej mer än fem år, sedan Gustafsbergs porslinsfa-ik,
belägen å Wermdön, började i handeln utsläppa sina
tillverkningar i så kallad Pärlan. Redan från första
ögonblicket tillvunno sig alstren af denna fabrikation
en stor uppmärksamhet, hvilken sedan allt jemt stigit,
i mån som dessa alster erhållit den elegans och,
man kan säga, artistiska fulländning, som de nu
äga. De framträda nämligen redan, dessa arbeten, -
efterbildningar af berömda konstverk, statyetter,
urnor och vaser, alla utmärkande sig för klassisk
renhet i former, smak i ornering och ytterlig finhet
och fulländning i utförandet, samt af ett ämne,
som till utseendet lyckligt påminner om den berömda
pariska marmorn, - de framträda med anspråk på att
bedömas mera såsom hörande till skön konst, än såsom
blotta industrialster.
Om man ställer en simpel, hvit kaffekopp tillsammans
med t. ex. en sådan vas, af hvilken här meddelas
en afbildning, eller en af de vanliga, klumpiga
porslinsgubbarne, sådana man merändels ser dem i
»konsthandeln», i förmaken och i barnkamrarna, bredvid
den beundransvärda gruppen Molins »Bälte-spännare»,
utmärkt väl utförd i parian vid Gustafsberg, om man
jemför dessa båda - låt vara - ytterligheter af samma
fabrikation, så skall säkert den mest granntyckta
och renläriga konstdomare ej kunna undgå att erkänna,
att konsten här fått sig en roll anvisad på ett henne
förut främmande fält. Och ingen, eho det vara må,
torde kunna neka till, att denna omständighet äfven
har en ganska stor praktisk betydelse. Man har, om
icke af annat, kunnat blifva öfvertygad derom vid
den skandinaviska utställningen i Stockholm förliden
sommar och vid den stora verldsutställningen i Paris
detta år.
Fabriken har nämligen, sedan den fått tillfälle visa
verlden, hvad den kan åstadkomma, blifvit öfverhopad
med beställningar, snart sagdt, från alla länder
i Europa (till och med öfver Atlanten hafva dess
arbeten letat sig väg!), och detta förhållande måste
vara mycket glädjande och äga en god betydelse för
hvar och en, som älskar se sitt fädernesland intaga
en aktad och framstående plats bland de nationer,
hvilka genom intelligens, konstflit och idoghet
sträfva att vinna välmåga, och hvilka föresatt sig
att med fredens mäktiga vapen eröfra en lycklig och
betryggad framtid.
För att vi må hinna detta mål - det vigtigaste ett
folk har att sträfva till - måste vi med »mannamod,
utan vankelmod, utan öfvermod», kasta oss in i den
stora verldsstriden, i hvilken vi ännu hafva så mången
seger ovunnen - måste vi, rent ut sagdt, först eröfra
verlden.
Men det är med styrkan af vår intelligens, med alstren
af vår industri, af vår konstflit, som vi skola vinna
henne. Yi hafva blott att gifva dessa alster den rätta
prägeln, så att de, liksom guldmyntet, gå och gälla
till sitt fulla värde hos alla civiliserade folk.
Det torde med fullt skäl kunna påstås, att Gustafsberg
redan uträttat åtskilligt godt för oss i denna
rigtning; - det har vunnit segrens pris i flera
bataljer. Och när vår industris och vår kulturs
historia en gång blir skrifven, skall denna fabrik
utgöra ett intressant kapitel i den boken, den skall
bära ett nytt vittnesbörd om, att artistisk smak
och konstskicklighet icke äro främmande för svenska
arbetares sinnen och grofva händer. Och om äfven der,
sanningen likmätigt, skall sägas, att det var en
utlänning, en son af det dimhöljda Al-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
