Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hangös öga. Äfventyr i tre berättelser, af Z. Topelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
306
Sara har röda ögon, och du har ljusande blå. Han är
så slu-ger, far min, han ville ställa till bröllop
i höst, men jag hade förhinder, jag fick en
obegripelig lust att bli lotsdräng på Hangö.
Jag tänkte på dig, Lilla, allt sedan julmorgonen,
när jag såg dig första gången i kyrkan, med den
svarta tröjan och l den röd-och-hvita kattunsduken,
du mins. * Tokpojke», sad’ j far min, »hvad
skall du göra på Hangö?» - »Ljustra fiskmåsar»,
sad’jag. - »Akta dig för hafsjungfrun», sad’ han.
»Hon | har huggit sitt bomärke i de röda klipporna,
och när hon ser på en, är han förgjord.»
(Solen har nedgått. Det börjar mörkna.)
LILLA. Jag skall säga dig något, Isak! Tag du
Trollböle; j hvad skall du med mig? Jag är så fattig,
som sikens syster j i hafvet. Du vet inte en gång,
hvem jag är.
ISAK. Nej, Lilla min, ser du så der underligt
på mig, blir jag rädder för dig. Signe dig, flicka,
-hvem du är? Du ! är väl ingen h afsj ungfru heller?
j
LILLA. Det är inte så visst. Men se om
fyren, Isak. | Det börjar mörkna, och Sammu går
derborta på stranden och vaggar en örnfjäder.
Far hade rätt: det blir intet bra väder till
natten.
ISAK. Nog brinner fyren. Jag vånne hela Hangö blåste i
sjön, när jag får sitta och glamma med dig om det, som
du vet. Inte är du så barbacka, Lilla. Far har inte
för ro skull lotsat kofferdimän och örlogsmän. Jag
har hört sägas, att han har dukater och speciedalrar
på kistbotten. Inte för det, Lilla, men du är ju enda
barnet, utom bror din. LILLA. Tror du det?
ISAK. Hvad säger du? Aldrig har jag hört, att far
skulle ha flera barn, än Kalle och dig.
LILLA. Jo men, han har många. Alla förolyckade på
sjön äro hans barn. Här går ingen höst förbi, utan att
hafvet vräker spillror mot stranden, och på spillrorna
flyta half-nakna, halfdöda skeppsbrutna. Far upptager
dem, kläder dem, vårdar dem; och du tror honom vara
rik! De ha alla lika arfsrätt som jag. Jag har ju
kommit från hafvet, som de. ISAK. Du?
LILLA. Så är det, Isak. Jag är kommen från hafvet,
ingen vet, huru och hvarifrån. Stormen är min fader,
han har burit mig hit, och hafvets vilda våg är min
moder, som vaggat mig på sina armar. Jag har intet
hem och intet fäste på jorden. Strandens vass är
min fattiga gufar; hafvets fiskar äro mina bröder
och systrar. Jag är som den hvita måsen under den
svarta skyn: jag har intet tak och fäste i denna
verlden. Tag du Trollböle, Isak, tag Trollböle:
hvad skall du med mig? ISAK. Och är du utan tak, som
himmelens fåglar, så skall jag blifva ditt bo och ditt
fäste. Sörj inte du, Lilla! I morgon seglar jag hem,
för att ställa i ordning åt oss; jag blef ju myndig
i förrgår. Till allhelgona skall det lysas för oss,
och så flytta vi der du tycker, att solen skiner
varmast på dig. Vill du bruka jorden, så taga vi ett
torp under Gennarby, men vill du hellre bygga, som
måsen, ditt bo på klippan, så blir jag lots och får
penning i knapphålet, likasom far. Prata du, inte är
du fattig, Lilla! Har du inte ett hjerta af solsken,
armar som vidjor och ögon som himmelens stjernor. Har
du inte mig, Lilla? Hvad skall du sörja?
LILLA. Det finns ingen bättre gosse än du, Isak! Du
vill taga mig ur sjön, som ett drifvande flarn?
ISAK. Aha! Liksom jag inte visste, att femton andra
sett sig blinda på Hangös öga! Gossar och gamla karlar
äro som förgjorda, bara du ser på dem. Lars från Friby
tog hyra i somras och for till Arnerika, för det du
ej ville ha honom. Mårten på Sillbacka hoppade för
din skull i sjön. Sigfrid Öls gick i kriget och blef
skjuten ihjäl. Serra tri, är det underligt, att jag
är som tokig efter dig?
LILLA. Och förstår du inte, att just det förskräcker
mig, Isak? Det är något oförklarligt med mig, som
jag dag och natt förgäfves vill utgrunda. Jag vet ju
ej. hvem jag är, jag vet ju ej, hvad jag är. Jag vet
blott, att jag för olycka med mig, och jag vill ej
göra dig olycklig, Isak!
ISAK. Aldrig i verlden! Rår du för dina ögon,
flicka? Hvad vill det säga, att du är från hafvet?
LILLA. Låt det vara osagdt. Det är så godt, att du
ej bryr dig derom.
ISAK. Hjertans Lilla, vill du ej tala om det för
mig? Vi äro ju som hake och merla, vi höra tillhopa
och ’ingen kan skilja oss. Berätta för mig! Är du ej
fader Davids riktiga dotter ?
LILLA. När dörren öppnas, skiljas hake och merla
åt. Om jag upplåter för dig mitt hjertas dörr, skall
du öfvergifva mig och gå till olyckan, som alla de
andra,
ISAK. Nej, nu får jag ingen fred, förrän du säger
mig allt. Är du inte min hjertans kär? Och du skulle
stänga för mig ditt hjertas portar?
LILLA. Jag visste ju ingenting sjelf, förrän i våras,
när jag läste till skrift. Då ville far, att allt
skulle vara rent spel, och så sade han det, som
allt sedan har legat mig tungt på sinnet. Käre Isak,
fråga ej mera!
ISAK. Si, det är mörkt, Lilla, och det skulle j u
vara ljust emellan oss. Yill du, att jag skall famla
efter min skatt i mörka
natten? (Stormen tilltager.)
LILLA. Efter du så vill . . . men skyll ej mig,
om det sedan blir natt emellan oss, i stället för
solsken . . . Det var en höstnatt för femton år
sedan, och ett herrans väder var det, just som det
nu ställer sig till . . . och så slocknade fyren
(fyren slocknar). Har du hört hvad folket säger, när
fyren slocknar? ISAK. De säga, att hafsfrun stiger på
klippan och öser med sina hvita händer skummet allt
upp emot fyren, så att lågan slocknar och skeppen
torna mot refvet derute. Inte tror jag, att det är
sant, men de säga, att då skrattar hafsfrun, så att
det hörs som skriet af en fiskmås i mörka natten.
LILLA. Ja, ja, det har jag ofta hört, när det ställer
till storm. Vi borde ej tala om sådant här i mörkret
vid hafsstranden, när Sammu hör oss. Låt oss gå in.
ISAK. En sådan liten harunge, som du är!
Låt Sammu prata. Inte finns det ju någon
hafsfru. LILLA. Jo, det finns!
ISAK. Si på den? Har du sett henne, du? l
LILLA. Många ha sett henne - eller hennes vågjungfrur;
1 det kan vara det samma.
ISAK. Jekeln! Jag ville också få se dem, om de äro
så | fagra under ögonen, som en viss. Jag skulle inte
blifva för-| gjorder, jag.
\ LILLA. Du vet inte, hvad du säger. Kom,
kom. - Hvad j var det? Hördes der inte ett rop
ifrån sjön? ; ISAK. Det blåser bra
nog, så det hviner i klipporna,
Kanske var det tokiga Sammu, som går och gör storm.
Men du skulle berätta, huru det var. Fyren
slocknade?
LILLA. Ja, och så hördes ett nödskott långt ifrån
hafvet,
(Man hör ett kanonskott.) Isak!
ISAK. Hvad är det? Berätta bara! Jag vill veta
huru det var. ’ LILLA. Hörde du något?
ISAK. Liksom jag skulle höra någonting annat, när
jag hör dig! Berätta bara.
i LILLA. Far gick ut och hörde ett
nödskott från sjön
(åter ett kanonskott.) Nej, nu hörde jag tydligt
ett skott der borta. ISAK. Jag tyckte också
. . . men berätta bara, berrätta! l Ja så, far gick
ut och märkte att fyren slocknat? l LILLA
(ser uPP). Fyren har slocknat!
j ISAK (uppspringande). Det elenientskade
röret, nu har det i stockats igen! Och hvad
det i hast blifvit mörkt! i LILLA. Fort upp
i tornet; jag vill hjelpa dig. Himmelens
j väder! Och Kalle är ännu ute på sjftu! (Båda
försvinna i tomöPP-
: ningen,)
i
(Sammu framträder.)
i SAMMU. Blås, kära vindpust, blås,
blås, och sopa bort
i bergen som flygande dun! Har du redan fått
vingar, allra
i finaste lilla örnunge på rosende moln?
Flyg, flyg, och för-
1 mörka jorden! Bättre, mycket bättre måste
du sträcka ut!
Vore jag som du och hade sådana sköna, svarta
vingpennor,
jag skulle svepa luften i skum och karda stjernor
som bomull.
Ut med vingarne, säger jag dig; ut, ut, ut!
j
(Fans. Stormen tar till.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
