Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Höstsnön. - Studier vid vägen. Perpetua Pjunk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Höstsnön.
Den sista blomman länge se"n
553?" Sin 1)leka krona sankte,
«^^ Och solen gömt sig med sitt sken,
Och fågeln sitter stum på gren,
Precist som om han tänkte.
Den kala skog, som nyss stod grön, I hvitt sin sorg
vill gömma, Och heden, ängarne och sjön, De längta
att inunder snön Om nya vårar drömma.
Och grafvarne med täcken grå Behöfva hvita fallen:
Det täcket grannast är ändå, När månen från det stilla
blå Siar ljus deri om qvällen.
Derför välkommen, snö! Göm väl Allt vissnadt, allt
förhärjadt! Af sommarns rosor har min själ, Af vårens
knoppar äfven väl - De djupast röda bergat . . .
Och medan »vinter ii» ilar bort, Jag dem med snö vill
skyla. Ack, menskolifvet är så kort! - De kunna aldrig
frysa bort, Trots is och vinterkyla . . .
Välkommen, snö! Jag har dig kär, Ty hvit, som du,
är ingen. Allt mörknar under solen här, Men själen
måste blifva skär, Ty annars sjunker vingen.
Anna A.
Studier vid vägen.
Perpetua Pjunk.
Ränner du, gode läsare, Perpetua Pjunk? Utan tvifvel,
^|A>> ty hon är en person, bekant öfver hela verlden,
den civiliserade förstås. Det finnes ingen läkare,
som ej har henne till patient, ingen lefvande eller
död Kisa-mor, som icke experimenterat med henne, intet
apotek, som icke expedierat recepter för henne. Hon
är en mycket respektabel dam, som njuter ett stort
anseende i verlden, och skulle säkerligen göra mycket
godt åt menskligheten, om hon icke vore upptagen af
en enda, allt öfvervägande omsorg, den att sköta
sin helsa. För detta vigtiga värf medhinner *hon
icke något annat; det liar blifvit målet för allt
hennes görande och låtande och svängbanan för alla
hennes tankar. Hon är af ganska gammal familj. Jag vet
icke, om den är årsbarn med Eskulap eller Hippokrit,
men sitt odödliga renommé har den egentligen vunnit
under den moderna läkarekonstens utveckling. Hennes
tillvaros uppgift är att begrafva sin själs lif i
sin kropps vedermöda. Hon är i hög grad sensibel och
hämtar gemenligen sina berömdaste marter från sina
ömtåliga nerver. Perpetua Pjunk väger mycket, hon,
ty på detta vilkor hvilar hela hennes existens. Vore
hon icke rik, hade hon icke tillfälle att ligga på
ressortmadrasser, att åka i en gungande vagn, omgifva
sig med alla slags beqvämligheter, sysselsätta
en talrik betjening, reta sin förfinade gom med
allahanda läckerheter; nekade henne kassan att resa
från bad till bad, visa sig i lysande toaletter,
göra parad med sin skröplighet och väcka uppseende
med sina lidanden, vore hon icke den, hon är; kanske
vore hon som du, käre läsare, eller jag, eller hvar
och en annan beskedlig dödlig, som har annat att göra
än tillverka krämpor åt sig - hvad vet jag?
Jag har icke allenast mångfaldiga gånger under min
vandring på denna lifvets stråt haft förmånen att
möta den hedervärda dam, hvarom här är fråga, utan
jag har äfven nu och då varit utsatt för den lyckliga
tillfälligheten att kunna studera hennes egenskaper
och bildningshistoria på ganska nära håll, af hvilket
resultat jag här anhåller att få öfverlemna den värde
läsaren några fragmentariska anteckningar.
Perpetua Pjunk . . . fru, fröken eller mamsell? –
Lika godt! Det gifves namn, som göra alla titlar
öfverflödiga. –Dock fru Perpetua Pjunk, säger jag,
har passerat ungdomens middagslinie; hon ser icke illa
ut - långt derifrån! men hon saknar själens lif och
intelligensens uttryck. Hennes ögon se något matta
och släpande ut; om munnen någon gång ler. är det ett
leendets krängning öfver missnöjets grumliga djup;
Pjunk.
hennes hy saknar icke friskhetens färg, men hennes
stämma ljuder oftast med molltonens qvidande
läte. Hon äter med god appetit och oklanderlig
lust, då kräsligheter bjudas, och klär sig efter
det sista modets fordringar. Hennes stundliga
studium är konsten att vara sjuk; denna konst
har hon också uppdrifvit till en nästan artistisk
färdighet. Hon, så att säga. lefver i den. Hennes
stående samtalsämne är hennes sjukdomshistoria,
hennes intresse för dagen de krämpor, hvaraf hon
lider, och hennes utsigt för morgondagen att kunna
uppfinna något nytt species deraf. Om du träffar
henne i dag. i morgon, om tio år - alltid den samma
och det samma. Det är henne en njutning att tala om
sina smärtor, att göra dem tallösa och oändliga,
Om du slår upp hennes album, finner du deri hela
medicinska fakulteten. Alla svenska läkare af namn
och rykte, från Magnus Huss till - - - finnas der,
och ett icke obetydligt antal främmande tillika. Alla
hafva ordinerat för henne, men ingen har kurerat
henne. Ack, hvartill duger läkarekonsten? Till
en af dess idkare har hon ännu sitt förtroende,
och denna ende är doktor Nelaton. kejsar Napoleons
och Garibaldis räddare. Hennes man hör med bäfvan
detta namn. Vore han viss på en afgörande kur, hvem
vet hvartill han då kunde besluta sig? Men doktor
Nelaton gör inga experimenter till risk för sitt
rykte, derom är ban öfvertygad. Doktor Nelaton kan
icke mera än någon annan bota henne, endast bättre
lätta kassan, för att bringa henne erfarenhetens
bevis derpå. Nelaton, Paris och Biarritz .- bara
palliativer! Ville hon begifva sig åstad på egen
hand, nå väl! då vore något vunnet, men mannen måste
vara med. Hon kan icke vara förutan hans arm som
staf, häris skuldror som hufvudkudde, hans öra som
vittne till hennes klagomål, hans tålamod såsom det
ressortband, på hvilket det tillhör honom att bära den
uppradade massan af hennes kapriser. Burkar, flaskor
och pillerdosor utgöra hennes dagliga sällskap. Hon
somnar och vaknar, så att säga, i skötet af ett
apotek. För ingen timlärare äro klockslagen vigtigare,
än för henne. Hennes lif beror på att hon äter och
purgerar, gymnastiserar och medicinerar, tar kalla
omslag och transpirerar, m. m., allt på bestämda
timmar, minuter och sekunder. Hon lefver med klockan
i hand och dödligheten för sina ögon. Hon tål icke
ett gladt skratt af sina små barn. De arma ungarne
skola smyga tysta på tå, för ,att få nalkas sin »goda
mamma»’. Hon får hysteriska anfall, om en piga trampar
Amico på svansen, och fattar, efter vederfåendet,
pennan för att skrifva hennes oiiofssedel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
