Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pappersfabrikationen. - Hvilken blef bäst? Ur verkligheten, af Betty.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till en öfver ett antal valsar likaledes i kretsform
löpande filtduk. Genom dennas förmedling vandrar
nu papperet successivt mellan tvenne par hårdt
spända metallvalsar, som meddela det den så kallade
torrpressen. Men då hos det första paret en tyg- eller
filtyta betäcker den nedre valsen, så har deremot hos
det andra den öfre valsen ett dylikt öfverdrag. På
detta sätt komma båda sidorna af papperet i beröring
med en jemn vals; de blifva således fullkomligt
jemnade och erhålla lika stark press.
Då papperet undergår den första pressen, våtpressen
(8), afsätta sig naturligtvis på den med tyg
öfverdragna öfre valsen en hop pappersfibrer,
hvilka, kringförda med den samma, nödvändigt skulle
orena det efteråt kommande papperet, om icke detta
förhindrades genom en särskilt inrättning, den så
kallade »doktorn», hvilken består af en noga efter
valsens yta formad lineal, som derifrån af skrapar
all Orenlighet. Denna bortföres af vatten, som allt
jemt besköljer valsen.
Då papperet erhållit den andra pressen, torrpressen,
visar det redan fullkomligt sammanhang. För att nu
befria det från all fuktighet, så att man kan kalla
det färdigt, ledes det
samma dels öfver, dels under trenne ihåliga
torkcylindrar (12, 13, 14), hvilka medelst vattenånga
upphettade inifrån, beständigt bibehålla en värme,
som är tillräcklig, för att förjaga all fuktighet
ur papperet. För detta ändamål finnes i närheten en
ångpanna, från hvilken ångan genom jernrör ledes
in i de ihåliga valsarne, hvars axlar äfven äro
ihåliga och stå i förbindelse med ångrören. Ångan,
som i valsens inre kondenserar sig, afflyter såsom
vatten och ersattes af ny ånga, som allt jemt
inströmmar. Från torkcylidrarne ledes det nu mera
fullständiga papperet till den å illustrationen längst
till höger befintliga liaspen (15), på hvilken det
upprullas. Hela förvandlingsprocessen från flytande
massa till färdigt papper erfordrar knappast två
minuter.
På detta sätt fortgår papperets bildning oafbrutet
genom maskinen. Dåhaspen, på hvilken det upprullas
är full, borttages den och ersattes genom en
annan. Derefter sönderdelas papperet i särskilta
ark. - Äfven maskinpapperet måste, för att erhålla den
finare glans, som utmärker åtskilliga sorter deraf,
undergå en särskilt pressning eller satinering efter
samma förfaringsgrund, som användes vid papper,
tillverkadt för hand.
-
Hvilken blef bäst?
Ur verkligheten, af Betty.
I bottenvåningen af ett gammalt dystert hus, beläget i
en gränd i närheten af Johannis kyrkogård i Stockholm,
bodde för en trettio år tillka en urmakare Hjul med
sin hustru och trenne barn.
De båda makarne voro ett ganska arbetsamt och
akt-ningsvärdt folk, som, då de gifte sig, grundat sin
lycka på den förhoppningen, att kärleken varar evigt;
och blott man älskar hvarandra och kan arbeta, kan man
nog blifva lycklig, utan några klingande kapitaler.
Herr Hjul var urmakaregesäll och hans hustru
kammarjungfru hos en rik och förnäm kommerserådinna,
då de först blefvo bekanta, och det dröjde allt några
år innan det blef beslutadt, att de skulle gifta sig;
ty dels voro de båda unga, dels hade jungfru Lina
svårt att bestämma sitt val, alldenstund de voro
många, som sträfvade efter lyckan att få kalla den
vackra flickan sin. Slutligen segrade kärleken, och
Calle Hjul - urma-karegesällen - blef den lycklige. Nu
må ingen inbilla sig, att icke Lina hade mer lysande
anbud än urmakaregesällen. Jo, gubevars! Bland
de mest framstående voro en postiljon och tvenne
poliskonstaplar, hvilka voro rätt hyggliga och burgna
karlar, som kunnat bjuda den vackra flickan ett godt
hem, hvilken dag. hon varit hågad att ingå i det
heliga äkta ståndet. Lina saknade ej urskiljning,
och hennes förnuft sade henne, att ett godt hem
och en man med bestämd lön. och - uniform icke vore
att förkasta; men hjertat, detta halsstarriga ting -
synnerligast hos unga flickor, de må tillhöra hvilken
klass som helst - klappade varmast för Calle Hjul,
som hvarken hade hem, bestämd lön eller - uniform
att bjuda på; och så hände, hvad som ofta händt,
att kärleken segrade öfver förståndet - och så blef
Calle och Lina ett par. Det var en ganska aktningsvärd
seger, Linas hjerta vann öfver hennes fåfänga, hvilken
uppställde flera frestande argumenter, såsom till
exempel: om hon gift sig med en konstapel eller med
po-stiljonen, hade hon kunnat begagna hatt och fått
heta »fru» - nu deremot fick hon begagna schalett
och helt simpelt heta madam Hjul.
Lina hoppades emellertid, att hennes man snart
skulle blifva mästare, och då hade äfven hans hustru
rättighet till frutiteln. Men det ena året efter
det andra gick till ända, utan att Calle Hjul kunde
etablera en egen verkstad. Han var ordentlig och
arbetsam och mycket omtyckt af sin mästare; men hvad
han f or tjena de, var ej tillräckligt till någon
förlagssumma. Ännu voro dock de båda makarnas kärlek
och förhoppningar oförändrade. Lina arbetade på sitt
sätt, för att
bidraga till husets inkomster. Hon var en skicklig
fintvätter-ska och hade fullt upp med arbete; men då
familjen tillväxte, hade hon ej mycken tid öfrig åt
arbete. Just då hon bäst behöft att förtjena, blef
mannen liggande sjuk, och då först kom bekymmer i
huset och frestade på ståndaktigheten af hustruns
kärlek. Mannens sjukdom blef långvarig. Till en
början tillkallade Lina läkare och utbetalte allt,
hvad hon hade i reelt mynt, till medikamenter. Då
sjukdomen likväl fortfor och Lina icke kunde förtjena
penningar genom arbete - ty den sjuke och tvenne
små barn gåfvo henne tillräckligt att syssla -
måste hon tillgripa ett aldrig förut anlitadt medel,
nämligen assistansen, för att anskaffa mynt, till
betäckande af de nödvändigaste utgifterna. Det var
med beklämdt hjerta, som Lina vandrade af med några
klädespersedlar, på hvilka hon till sin förvåning
fick låna högst obetydligt. Men, stackars qvinna,
hon vann med hvarje vecka allt mera erfarenhet i
fattigdomens skola, och inom kort måste äfven en del
husgerådssaker tillgripas, för att skaffa bröd till
barnen och henne sjelf samt hyra för rummet och ved,
för att hålla detta varmt, hvilket var nödvändigt
för den sjuke, som låg i reumatisk värk. Yin-tern
stod för handen. Med huru olika känslor emotse icke
menniskorna inom en stor stad den kalla årstidens
ankomst! Den fina, förnäma och rika verlden börjar då
sitt egentliga lif. Efter att hafva tillbragt sommaren
vid badorter eller på sköna »sommarnöjen», samlas
den nu i staden, för att under en oafbruten serie af
nöjen förstöra tid och penningar; och kanhända är det
ej många bland dessa lyckans skötebarn, som tänka på,
att medan de roa sig i varma, rikt upplysta gemak,
stå nödens bleka barn, med skallrande tänder och
skälfvande i hvarje lem af köld och hunger, der nere
på gatan och skåda upp till de rikt illuminerade
fönstren, suckande efter en brödbit, att dermed
stilla hungerns pinsamma qval. Ej under då, att de
arma emotse vintern med en viss fasa!
Då stackars Lina tänkte på vintern och de
mörka utsigter, den medförde, blef hon djupt
bedröfvad. Redan började hennes lilla hem blifva tomt
på husgerådssaker, och sina kläder, utom de till
skydd mot kölden högst nödvändiga, hade hon redan
satt in på assistansen. Mannens sjukdom tycktes
ej vilja gifva med sig. Man hade ej på länge haft
tillfälle att anskaffa någon lämplig medicin. I
brist på ved och bröd - och framför allt medel till
anskaffande af dylikt - gick Lina ut en dag i afsigt
att begagna en yttersta utväg - hon ämnade pantsätta
sin vigselring. Utan att hon sjelf visste derom,
runno strida tårar ner för hennes kinder, hvars friska
rosor länge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
