Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska bilder XXXVI: Carl XII i Lund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Historiska Bilder,
XXXVI.
Carl XII i Lund,
ingen konung i Sverige har blifvit så olika bedömd,
som Carl XII. Han har blifvit höjd till skyarna och
han har blifvit trampad under fötterna, och det ej
blott ett århundrade efter hans död, utan jemväl
medan han ännu lefde. På ömse sidor hafva funnits och
finnas utmärkta män; det är icke blott det gynnade
lycksökeriet, som berömt, icke blott illviljan och
lågheten, som tadlat. Begrundar man saken, torde
man kunna förena sig om den åsigt, att orsaken
till dessa olika omdömen är att söka i den bekanta
satsen: ingenting är så svårt, som att rätt bedöma
sig sjelf. Man slår gerna öfver i ytterligheter,
för mycket eller för litet af hvartdera, sällan
eller aldrig lagom. Att bedöma Carl XII, det är
i sjelfva verket intet mer eller mindre än att
bedöma det svenska folket, sådant det visat sig
till lynne och i handling allt ifrån äldsta tider -
måhända med borttagande af ett och annat lyte, såsom
flärden, lättsinnet, begäret att visa sig osvensk,
ehuru ett och annat äfven kunde sägas om Carl XII
från hans första år, som ligger inom området af det
oberömliga. Men såsom ett lefvande uttryck för allt
hvad svensken sätter högt och stort och herrligt,
såsom det oupphinneliga mönstret i orubblig förtröstan
på sin och sitt lands rättvisa sak, i flärdlöshet j
och allvar, i försakelser och uppoffringar, i kraft
och manna- ’ mod - såsom sådan står Carl XILs bild
oomtöcknad i folkmedvetandet och skall der alltid så
blifva ståndande.
Det är icke vår afsigt, att här inlåta oss på någon
skär-skådning af den ena eller andra åsigten och
dess större eller mindre berättigande - vi vilja
blott nedskrifva några enkla minnen, samlade från
den tid, då konungen vistades i Lund, der han höll
hof i halftannat år, eller från September 1716
till Mars 1718. En storm gick igenom svenska sinnen
vid tiden för konungens återkomst från Turkiet.
Glädjejublets vågor bröto sig mot missnöjets, mot
svårmodets, sorgens. Förlusterna voro för stora,
sakerna voro för mycket drifna till sitt ytter-
| sta, och redan arbetade krafter i tysthet på en
ombildning af j hvad de ansågo såsom första orsaken
till Sveriges olyckor - j enväldet. Vid konungens
ankomst sjönko de sednare mera mot j djupet, det blef
liksom en vindstilla, ett ögonblicks andhämt-
j ning. Konungen visade sig stor i olyckan, han
var den samme, oböjlig, förhoppningsfull; det stränga
allvaret var blott mera hemmastadt i hans manliga
anlete, der hjertats godhet framlyste såsom ett mildt
drag af vemod. Hans personlighet hänförde, och
detta utarmade land kunde efter 15 års krig uppställa
ytterligare en här af 10,000 man, hvarmed konungen i
Februari 1716 gjorde sitt infall i Norge. »Konungen
är så stolt», skref franska sändebudet till sitt hof,
»som om han stode segrande i hjertat af sina fienders
stater.» Hans närmaste omgifning liknade honom sjelf,
och den öfvertygelsen var hos alla rådande, att icke
hela Europa förmådde tvinga Sverige till eftergift.
Det var efter återkomsten från Norge på hösten 1716,
som Carl kom till Lund. I den lilla staden blef det
trångt om utrymme till följd af de många generalerna
och Öfverstarne, som följde med konungen, samt den
mängd andra embetsmän och resande, som konungens
dervaro ditlockade. När höstterminen började, måste
många studenter återvända, och mången af professorerna
måste afstå sina enskilta arbetsrum. Detta gåfvo också
professorerna konungen med frimodighet tillkänna,
då han sporde dem till, »huru det förhöll sig ined
professorernas lektioner.» Det är naturligt, att
konungens vistande i staden skulle i viss mån verka
hindrande på det vetenskapliga lifvet, så att - såsom
professorerna klagade - de ofta måst återvända från
sina föreläsningssalar med oför-rättadt ärende,
emedan de icke funnit några studenter der före
sig. Men å en annan sida utöfvade också hans närvaro
ett lifvande inflytande, och alla ärenden togo en
raskare fart. Föreläsningarne kommo snart åter i gång,
och konungen sjelf infann sig ganska ofta för att af
h or a dem och samtala med professorerna.
Ofta hände det, att han kom med arfprinsen af Hessen,
sin svåger, och några generaler alldeles oförmodadt
in i salen. Detta inträffade en gång, då professor
Magnus Rydelius satt i katedern och försvarade en
afhandling om »ändamålet med historiens studium»,
och det omtalas på flera ställen i samtida skrifter,
hvilket gny och vapenbrak det uppstod, när konungen
inträdde med sitt följe. Strax efter sin ankomst gick
han en dag upp i en föreläsningssal, och ett par af
de närmast boende professorerna kommo springande med
anden i halsen. Konungen frågade leende, om ingen
af dem ville stiga upp i katedern och orera. De
ursäktade sig alla dermed, att de voro oförberedde,
men professor v. Döbeln steg upp och höll på latin ett
tal, som varade en half timma. Och konungen var icke,
såsom mången förmenar, den, för hvilken hvad som helst
kunde uppdukas. Han följde med spänd uppmärksamhet
allt, som förekom, vare sig att det var fråga om en
lärd afhandling eller en disputation, och skärpan
i hans anmärkningar samt hans omfattande vetande
förvånade hans samtids största lärde.
Sv. Fam.-Journ. 1868.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
