Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Isblommorna. En gammal magisters historia, af Onkel Adam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en flicka bildning på samma sätt som gossen, uttröttar
man henne - för henne är detta långsamma lärande,
som sker genom böcker, en »»marsch på stället»», som
förspiller hennes kraft och framför allt hennes lust,
utan att förorsaka ett verkligt framskridande.
Qvinnan är, liksom Lamadjuret på Anderna, skapad att
bära tyngder, men icke att släpa på lärdomslass,
som mannen, hvilken kan uppöfvas att vinna andens
verld, blifva stark som en engelsk bryggarhäst. Yi se
skilnaden, då mannnn kört sin kärra i dyn och ej orkar
draga upp lasset - då tar hustrun den tunga bördan
och bär den med gladt mod. Låtom oss ej missförstå
arten af qvinnans sanna styrka eller hennes sätt att
skaffa sig vetande.
Man klagar öfver, att qvinnans bildning försummas, och
tror, att detta hjelpes genom att uppfostra henne i en
lärdomsskola efter samma plan som gossarne. Försöket
måste misslyckas af det enkla skälet, att Gud i sin
vishet skapat man och qvinna för olika ändamål -
att deras olika vägar äro utstakade af en naturlag,
som ingen professor kan ändra.
Isen på den fattiges fönster,
Lilla Julia blef ett nytt studium för Göran Rooth. Han
fann snart, att hans lilla, snälla elev omöjligen
ville gå inom barrieren i samma eviga kretslopp
som hans manliga disciplar. Hon hoppade förbi det
ordentliga läsandet och var i ett nu framom sina
läskamrater. - Göran Rooth visste ej rätt huru; men
ett ord, som han sagt och som pojkarne ej hört på -
emedan deras lärdom ovilkorligt skulle stå i en bok -
hade inom flickans rörliga hjerna gifvit stöten åt
en hel mängd idékombinationer, som lågo färdiga der
förut.
Yi män måste mycket ordentligt haka tillaammans
idé vid idé, för att få en kedja af slutsatser;
men qvinnan vet ej af några länkar, utan har tråden
färdigspunnen inom få ögonblick, - visst ej så
bastant, som vår kedja; men icke så tung heller.
Det var om vintern 1812, Göran kom hem, sedan han
slutat sin grad. Han var då tjugotvå år och Julia
nyss fyllda sexton.
När släden svängde in på gården, sprang hon ut på
trappan och ropade: »Nej, se Göran! Yälkommen, käre
Göran!» Hon l
mindes ej, att de ej sett hvarandra på fyra år -
att han blifvit en fullvuxen yngling och att hon -
gått till skrift. När j^nglingen - magistern, hoppade
ur sin släda och befanns vara en stor karl, kom hon
ihåg, att hon var stora flickan och neg färläget.
»Jag fick se magistern komma», sade hon - välkommen
| magister! Onkel Nils har riktigt längtat efter
magistern, och tant också.»
Begge kände på sig, att de voro besvärade
af att råka | hvarandra. Han måste på en gång
rifva ner bilden af det | kära »barnet»
och hon måste med våld påminna sig, att Göran var
filosofie magister och ej fick kallas Göran.
Begge ångrade, att de blifvit äldre - ack! om man
ändå hela sitt lif kunde få vara barn. Det är riktigt
förargligt att småningom tvingas att blifva en stor,
klok och förståndig menniska. Magister Göran Kooth
hade så svårt derför, att han ännu in i ålderdomen var
barnslig - han var en lärd man; men en klok beräknare
blef han aldrig.
»Nej, se Göran!» ropade kammarjunkaren, skjutande upp
Den rika på isen,
glasögonen i pannan. »Nåh, nu är du magister -
lycka tilli!» Göran skulle säga något om välgöraren;
men kom af sig; man är sällan lycklig talare, då
man talar ur hjertat. Lådan, der fraserna gömmas,
ligger icke der; men ögats glans, den vibrerande
rösten kommer derifrån och säger tusen gånger mera,
än alla vältalare tillsamman kunna få rum med i en
hel Amazonström af ord och en hel blomster exposition
af granna fraser.
För de gamla på Stora Sjöbo fanns nästan ingen
tidsförändring. Deras lif flöt så omärkligt fram
mellan sina bräddar, att de ej märkte, huru den skred
framåt, och således aldrig kommo att betrakta de
fordna barnen annorlunda än som barn. »Nåh! Göran! nu
kan jag säga, huru det egentligen hänger ihop med
Toppensköldska ätten. Du mins, att der fanns en
Gustaf Adolf Toppensköld, som föddes år 1601 och
dog 1604. Du ville hafva honom till son åt general
Petter Toppensköld; men det ville ej slå in; ty då
skulle sagde Petter Toppensköld varit sin egen farbror
-hvilket är orimligt; nej,
12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
