Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Isblommorna. En gammal magisters historia, af Onkel Adam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15
ett samlif i evig kärlek, var för de gamla lika
obegripligt som arabiska eller syriska.
Man måste således taga råd af andra, och presidentskan
Göthensvärd var den, som i detta fall ansågs hafva
det finaste omdömet. Dessutom var hon slägt med
kammarjunkarens fru och hade i alla tider varit hennes
vän, så att man på henne kunde lita så säkert som på
dukatguld.
Det som naturligtvis icke togs i beräkning, var att
Gö-thensvärdska förmögenheten var så der temmeligen
bortsmält; att presidenten, »salig menniskan», aldrig
varit någon hushållare och att presidentskan haft en
ogemen lust att representera - eller med andra ord -
att man lefvat öfver sina tillgångar; och vidare att
presidentskan hade en son, löjtnant vid hästgardet,
som icke heller hulpit upp affärerna.
Man antog allmänt, att Julia skulle ärfva Stora Sjöbo,
och således var hon en allt för söt flicka, för att
falla i händerna på en »magister», och med tiden bära
det obscura namnet Rooth.
För den händelse att sqvallret skulle hafva någon
grund, beslöt man att Julia, som på Sjöbo satt så
ensam, stackars barnet, skulle öfver vintern vistas
hos tant Göthensvärd och njuta af hufvudstadens
nöjen.
»Hon får derigenom annat att tänka på, än i vår
enslighet derute», sade gumman Södersköld välmenande,
»och får njuta af hufvudstadens alla nöjen, stackars
liten.»
»Och han blir kollega i staden», sade kammarjunkaren,
»och kommer sig in vid skolan eller tar hanen ny
kondition.»
Påföljande vinter återfinna vi Julia Fös tant
Göthensvärd på Drottninggatan n:o 28, l trappa
upp. Till det yttre var det ännu alltid samma lustra
hus, ty hon hade sjelf två döttrar och Julia samt
sin son Arvid August Agathon Göthensvärd, som dock
ej bodde hos modern.
Julia blef i början alldeles yr i hufvudet af
alla dessa nöjen och bjudningar, som regnade öfver
henne. Spektakler, konserter, baler, slädpartier
och tusen andra påhitt, för att döda den långsamt
framkrypande tiden. Hon fann dock snart nog, att hon i
sjelfva verket hade tråkigt, fastän dessa alla publika
nöjen lågo som en tunn guldhinna öfver tråkigheten,
som utgjorde bottenfärgen. Julen kom och Göran
Rooth var bjuden ut till Sjöbo. Han hade tänkt och
drömt om Julia; men den tanken hade aldrig vaknat,
att hon skulle glömma honom mer än han henne. Det
vill erfarenhet till, att tvifla på menniskorna, och
denna erfarenhet hade han icke. Aldrig hade han svikit
någon och aldrig hade han blifvit besviken af en vän -
ty ack! han hade så få - och ingen af dessa få hade
blifvit lockad till affall från en vän, så blygsam
och så litet pockande, som den hederlige Göran Rooth,
hvars rena blick talade öppet och ärligt om allt hvad
hans hjerta kände.
Julafton kommo julklappar och bref från Julia. De
förra voro sydda saker åt alla i huset. Kammarjunkaren
fick sig en portfölj - gumman en nymö dig mössa, som
var så grann, att den lyckliga ägarinnan ansåg sig
se galen ut om hon nyttjade den. Alla, till och med
pigorna fingo sina gåfvor och magister Rooth fick ett
bokmärke, ett blått sidenband, hvarpå några figurer
i silfver voro sydda. Det var ett underligt mönster.
»Det skall visst vara en föreställning af en
glittrande sköld», sade kammarjunkaren, »riktigt -
en sköld af silfver; man kan rita dit hvad man vill;
men fyrkantiga sköldar har jag aldrig sett.»
»Det är troligen efter ett franskt mönster», sade
hennes nåd.
Nej! Göran Rooth förstod det bättre, han; det var
isblommorna på en fönsterruta,
»Och här bref. - Tag hit ett par ljus till, så vill
jag sjelf läsa.»
Kammarjunkaren, beväpnad med sina bästa glasögon,
läste nu högt brefvet från Julia. Huru tant
Göthensvärd gjorde allt, för att skaffa henne nöjen
- huru unge Arvid August hade tusen påhitt för att
skaffa henne nöjen - om den bjudningen och hvilka hon
der råkat, och den bjudningen och hvilka hon sett -
detaljer, genomförda med en pietet, som visade att
Julia ville gifva de sina en förströelse.
»’Det enda’ - nej, hör på bara!» - återtog
kammarjunkaren, som läst sina modiga tre sidor och
nu hvilat sig - ’det enda jag saknar här är en frusen
fönsterruta. Yi ha dubbelfönster i alla rum - jag får
ej se en enda isblomma, och, sanningen att säga, jag
tycker ej att det är vinter ute och varmt i hjertat,
om jag ej får se dem. Om jag någonsin får mitt eget
hem - visst skall jag lemna en ruta bar, för att få
se mina kära isblommor, som påminna mig om Sjöbo och
eder alla, som jag håller kära.’»
»Nej, ser man på», sade kammarjunkaren.
Göran slog ned blicken och hans lycka var att man der
i gården ej studerat fysionomiken eller ens märkte,
huru ungdomsblodet sprang upp åt hufvudet och purprade
kinderna.
Men icke sof han den julnatten, utan låg der och
betraktade den frusna fönsterrutan på det blå bandet -
på trohetens färg.
Den julen var den lyckligaste i hans lefnad.
I Januari kom ett bref från presidentskan, som
berättade, att Julia på sista balen hos ryska
ministern fått sig en lätt hosta, men som lifmedikus
Löfling förklarat utan fara. Ett påföljande bref
kunde ej dölja, att Julia var riktigt sjuk - man hade
dock tre läkare, och hon blef således vårdad bättre,
än om hon varit på Sjöbo.
Nu grep ångern de gamla.
»Hvad hade hon i Stockholm att göra? ingen såg
efter henne som jag» menade gumman, »att hon svepte
schalen om sig. Hon, som all ungdom, var just en
slarfva. Ack! hvarför skulle hon upp till Stockholm?»
»Jo, det var den der rakknifven, fru Cleophos, som
med sin ’magisterska’ gjorde dig kollrig i hufvudet;
och jag, som har annat att tänka på, lät dig göra,
som du och kusin Göthensvärd beslutade.»
Det var en djup smärta, som smög omkring i de djupa
och mörka rummen på Sjöbo och som hviskade till de
gamla: »Hvarföre skulle ni blanda er i Guds rådslag?»
Underrättelserna blefvo dock mera lugnande; men
Julia var ej frisk, så mycket kunde man läsa mellan
raderna.
»Hon, den friska, glada ungen, min ålderdoms tröst
och fröjd», sade gumman ofta, »hon kan ej återvinna
krafterna. Läkarne hafva tillrådt landtluft till
våren, mjölkbrunn.»
Våren kom och ändtligen körde en väl hopfästad, stor
och tung täckvagn in på gården vid Sjöbo. Det var
Julia, i sällskap med en af fröknarna Göthensvärd.
Det var ej den fordna Julia, utan blott en gengånger
ska, som tycktes gå igen, blott för att ännu en gång
få se sitt barndoms Eden.
Hon tycktes ej mera tillhöra denna jorden -
lefnads-lusten var borta - det glada, barnsliga
leendet förbytt i en sorglig, intetsägande dragning
på de bleka läpparna - men hon satt dock uppe ännu,
fastän krafterna aftogo. Hon tycktes göra det blott
för att trösta de gamla.
»Vet du hvad», sade nuen vecka derefter hennes nåd
till kammarjunkaren, »Julia älskar ändå’nog magister
Göran. Jag kom att nämna honom, och genast flög en
svag rodnad öfver de bleka kinderna - tänk om han
skulle komma hit - kanske - kanske det då blefve
bättre med vårt barn.»
»Ja, gerna. Jag har ingenting emot att Julia får en
hederlig yngling, som hon älskar. Namnet, titeln gör
ingenting till saken. Det var bara den der titeln
’magisterskan’ som gjorde dig hvimmelkantig. Jag,
Gudi lof! för min del tvår mina händer.»
»Vi hafva ämnat bjuda hit Göran Rooth», sade gumman
en afton till Julia. »Vill du gerna se honom?»
»Det är för sent, mamma, för sent», tillade hon
småleende som ett barn; »men det är orätt, det är
aldrig för sent, det som grundlades för evigheten.»
»Tala ej så tröstlöst, barn», förmanade gamman. »Du
blir nog frisk igen.»
»Nej, mamma - hvilken lycka kunde han äga med en
dödssjuk hustru. Och det blir ingenting af, äfven
om jag lefver. Han har förtjent annat, än att blifva
sjukvaktare.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
