Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Isblommorna. En gammal magisters historia, af Onkel Adam - De kungliga teatrarne i Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Magistern bjöds dock dit ut. Han fick vara ensam
med den sjuka, och ju oftare de fingo i frid och
utan vittnen tala med hvarandra – desto mera öppen
blef Julias blick och desto mera lugn återvände på
ynglingens panna.
Men den sjukas krafter aftogo; man märkte, att det
nalkades slutet af det lilla, föga omvexlande dramat
af en ung flickas sorger, kärlek och lycka.
Snart kom pånyttfödelsens dag – Julia kunde ej tala;
men hon smålog, alldeles som hon fordom gjorde, –
fattade Görans hand och tryckte den sakta. Och så kom ro,
frid, salighet – det var pånyttfödelsens dag.
Lugn och skönare än någonsin reste sig ynglingen upp
ur sin knäböjande ställning, tryckte en kyss på handen
och blickade framför sig med någonting förklaradt i
ögat, liksom om han skådat, huru den frigjorda anden
steg dit upp, der man har så god tid att vänta.
Göran hade alltid haft ett godt, älskligt utseende,
men nu var han skön att skåda, den kraftfulla
gestalten, som med
De la Gardiska palatset,
efter Dahlbergs Suecia Ant. (Se sid. 20.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
