Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De kungliga teatrarne i Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sedan Gustaf Adolf blifvit afsatt, öppnades
stora teatern ånyo den 6 December 1809 med en
dramatisk representation, då »Drottning Christina»
och »Kalifen i Bagdad» uppfördes. Någon opera gafs
ej förrän i April 1812. Det första nya musikverk,
som då uppfördes, var Trollflöjten, och de betydande
förmågor, hvilka den lyriska scenen då disponerade,
stegrade dess anseende till samma höjd, som den haft
under sin glansperiod i Gustaf IILs tid. Lindström,
Fredrik Kinmans-son, Fahlgren, Jeannette Wisselius,
fruarne Cassagli, Frösslind, Thunberg och framför
alla Du Puy - äro namn, som hos många ännu lefvande
återväcka glada och angenäma ungdomsminnen.
Den dramatiska eller, som den äfven kallades,
mindre teatern ohade blifvit ej mindre lyckligt
lottad. Hjortsberg, Se-velin, Åbergsson, Deland,
Broman m. fl. samt fruarna Ruck-, man och Wikström
(sedan Eriksson) täflade der om publikens gunst,
den de vunno i rikt mått och hvaraf de gjorde sig
väl förtjenta. På denna teater firade skämtets och
glädjens vänner sina högtider till den 24 November
1825.
Nämde dag uppfördes Kotzebues’ skådespel:
»Redlighetens seger öfver förtalet». På teatern var
mycket folk. Femte
akten skulle just börja; ridån gick upp. Men i
stället för denna akts första scen fick publiken se
sin älskling Hjortsberg framträda, lugn, men litet
blekare än vanligt. Han underrättade »herrskapet», att
pjesen ej kunde gifvas till slut; för den förlorade
5:té akten skulle en annan gång lemnas ersättning, ty
eld hade utbrutit inom teatern. Han meddelade detta på
ett så lugnande sätt, så sorglöst och med sin vanliga
jovialiska min, att publiken i god ordning aflägsnade
sig. Men den sista åskådaren hade knappt utkommit,
förrän hela byggnaden stod i ljusan låga. Elden hade
utbrutit på nedersta bottnen under sjelfva scenen
och spridt sig så hastigt, att ingen släckning blef
möjlig. Tre personer, tillhörande teaterbetjeningen,
blefvo innebrända, och af teaterns förråder kunde
litet eller intet räddas. Hela huset nedbrann, och
tomten blef under loppet af följande året afröjd och
planerad.
Nu måste åter sång- och talpjeserna gifvas på
samma scen, den i kungl, stora operahuset, och
detta förhållande fortfor till 1863, då en särskilt
scen för kungl, teaterns dramatiska afdelning å nyo
bereddes. Detta skedde genom inköp af Mindre Teatern
vid Carl XIILs torg.
Genom en kunglig förordning, utfärdad 1799,
hade blifvit stadgadt, att ingen enskilt teater
finge uppföras i Stockholm. Man var rädd för
konkurrensen och mån om förtjensten för den kungliga
teaterinrättningen, som sålunda förskaffades ett
»sceniskt envälde» i hufvudstaden. Till en början
kändes ej detta så tungt, men allt efter som smaken
för teatraliska nöjen blef mera allmän och man fick
ögonen öppna för den ensidiga riktning, i hvilken
kungl, teatern arbetade, kändes detta envälde allt
mer tryckande, tills det slutligen blef alldeles
olidligt.
Flera personer hade varit betänkta på att inrätta
enskifta teatrar i hufvudstaden och derom gjort
ansökningar, men alltid fått afslag, i följd af
ofvannämde förordning. Det allmänna missnöjet växte. I
början af 1830-talet togs teaterfrågan om hand af en
man, hvilken ej var van att öfvergifva ett fattadt
beslut eller vika från ett föresatt mål. Det var den
kände och genom teaterfrågan ryktbare författaren
Anders Lindeberg. Dels i eget, dels i andras namn
började han bestorma regeringen med ansökningar att
få bygga en teater vid Lilla Trädgårdsgatan (utmed
östra sidan af- Carl XIII:s torg). Regerin-
l gen gaf afslag på afslag, men detta, långtifrån
att afkyla Lin-
| debergs ifver, tvertom eggade honom till
nya försök. Han
| öppnade ett ordentligt krig mot kungl, teaterns
envåldsmakt.
Han utgaf ströskrifter och han skref
tidningsartiklar, skarpa,
j skoningslösa och hatfulla - brandfacklor, som
tände eld i
j mer än ett sinne och voro nära att bringa
upphofsmannen
| sjelf i förderfvet. För en år 1834
utgifven skrift, kallad
j »Några upplysningar rörande kungl, teatern,
tillegnade höglofl.
j Konstitutions-, Stats- och Ekonomie-utskotten»,
blef Lindeberg
nämligen af Svea Hofrätt dömd till döden. Högsta
domstolen
fastställde domen.
Men nu kommo vederbörande i trångmål. Att taga
Lindebergs hufvud ville de inte, vågade det knappast;
att på nådeväg söka befrielse från det ådömda straffet
ville deremot icke Lindeberg. Hela affären började
slå öfver i det löjliga. Lindebergs många vänner
togo varmt hans parti, de grepos af entusiasm för
den ståndaktige mannen, som vågade trotsa sjelfva den
mäktige Carl Johan, och det berättas, att en af. dessa
vänner, fil. d:r G-, besökte Lindeberg i fängelset
(det fordna stadshuset vid Götgatan, strax ofvanför
Södermalms-
- 21
Kongl. Dramatiska Teatern i Stockholm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
