Svenska Familj-Journalen / Band VII, årgång 1868 / 36 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jordklotet - Bändel-Korsnäbben

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

grafna jättelika djuren och skogarne. Elefanter
och noshörningar samt öfriga grofva djurbildningar,
hvilka såsom skapelsens herrar under årtusenden bebott
Europa och Asien, om-kommo alla intill den sista.

Att hela jordytan en gång betäcktes med isberg och
glacierer, derför läsa naturforskarne bevisen i
jättelik stenskrift uppe emellan Libanons cedrar,
på Alperna i Schweiz, emellan Cumberlands kullar,
i så väl den heta som de tempererade zonernas
tertierformationer.

Hvarifrån den dödande kölden kom och hvart den tog
vägen, kunna vetenskapsmännen ej förklara. Men i de
särskilta jordlagren hafva de, såsom i en tydlig
bok, läst, att isen öfverallt smälte och en ny,
skönare skapelse framträdde ur den på nytt uppvärmda
jorden. Hvad vi känna om skapelsen, gifver oss
alltså anledning att tro på en fortsatt skapelse,
och om vi af det förflutna draga en dylik slutsats,
så har den åtminstone analogiens sannolikhet för
sig. Denna sannolikhet tyckes bevisa, att land och
haf, fysiska och klimatiska förhållanden samt djur
och växter härvid blifvit ombildade; men detta så
långsamt och småningom, att förän-dringarne först
efter århundradens förlopp kunnat märkas.

Så vidt vi kunna bedöma saken, är jordytans
beskaffenhet för närvarande lika föränderlig som
fordom, och dock hafva de äldsta skådeplatserna för
menniskoslägtets historia - Indien, Mesopotamien,
Nildalen, Lcvantens kuster, Grekland och Italien -
på det hela taget förblifvit alldeles sådana,
som de voro för tre, fyra å sex tusen år tillbaka. Så
jemna äro i sjelfva verket naturens stora steg framåt,
att det erfordras en icke ringa själsansträngning,
för att märka dem; så småningom ske förändringarne,
att vi blott på förnuftets väg kunna öfvertyga oss
derom. Men när vi en gång varseblifva dem, huru
vidgar sig då icke genast vår åsigt om universum;
ett system af oupphörlig rörelse och framåtskridande
i dess enskiltheter, ett system af beständighet och
fortvaro i dess allmänna bestämmelser. Huru mycket
mera ädel och förädlande är icke denna åsigt om vår
planets oupphörliga vandring, än den
gamla tron på dess stela orörlighet och alltid hotande
undergång! Huru mycket mera storartadt detta begrepp
om skaparens vishet, hvilket väckes genom kännedomen
om den alltid vexlande och framåtskridande skapelsen
- denna oändliga mångfald, dessa omätliga gränslösa
resurser! Och än mer - om vi lyfta våra blickar från
denna vår verld till de öfriga himlakropparna och
tro, att de äro underkastade samma lagar, styrda
efter samma reglor! För det kroppsliga ögat äro de
klot, som fara ljusa och kalla genom rymden; men för
förnuftets öga blifva de kroppar af samma ämne, som
vår jord, mångfaldiga i enskiltheterna på dess ytor,
underkastade vexling i dess fysiska beskaffenhet och
dock i all sin förän-derlighet oföränderligt lydande
en högre lag för utveckling och framåtskridande.

Bändel-Korsnäbben.


Bändel-Korsnäbben.

Ehuru korsnäbben i sin kroppsbildning visar mycken
lik-^^f het med papegojan, så skiljer han sig likväl
icke blott ,

’ från denna, utan äfven från alla andra fåglar
genom j den egendomligt danade näbben. Denna,
som i allmänhet är starkt byggd, bildar nämligen
derigenom, att den öfre käken är krökt nedåt och
den nedre uppåt, ett kors, hvaraf ifrågavarande
fågelslägte också har sitt namn.

Dessa fåglar lefva för det masta i barrskogarne, der
de hafva sin näring af tall- och granfrön. I Sverige
förekomma tre arter, af hvilka Bändelkorsnäbben
(Lootia bifas data) dock ej är särdeles talrik. Denne
vistas helst i de nordöstra trakterna. I mellersta
och södra Sverige visar han sig sällan.

Bändelkorsnäbben är minst i sitt slägte. Han är blott
något öfver sex tum lång. Näbben är hos honom något
svagare byggd än hos de öfriga. Hvad färgen beträffar,
skiljer han sig föga från de öfriga arterna. Den
äldre hanen har halsen, främre delen af ryggen och de
undre kroppsdelarna pomerans-gula, blandade med grått,
lifligare på de öfre, mattare på de
undre delarne. Ryggen är blekt rostgul samt
betäckt med mörkbruna fläckar. Honans färg är
ett mer eller mindre i gult eller grått skiftande
grönt. Bändelkorsnäbbens hufvudsakliga kännetecken,
hvarigenom han lättast skiljes från de öfriga arterna,
består af tvänne hvita tvärband öfver de för öfrigt
svarta vingarne.

Hvad beträffar korsnäbbarnes lefnadssätt, så tyckas
de särskilda arterna temmeligen stämma öfverens. Ofta
träffar man till och med representanter af olika arter
tillsammans. Alla äro de ganska sällskapliga fåglar,
som blott under kläck-ningstiden lefva parvis, ehuru
de icke heller då fullkomligt öfvergifva förbundet
med sällskapet. De uppehålla sig helst i träden och
komma blott i nödfall på marken, för att dricka eller
plocka frön ur en nedfallen kotte. Barrträdens kronor
äro deras egentliga hemvist, och här reda de sig
förträffligt, De klättra ganska ledigt i grenarne och
betjena sig härvid af näbben, liksom papegojorna. De
flyga snabbt och jemförelsevis ledigt, ehuru icke
gerna något längre stycke. Derigenom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>