Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Thorvaldsen och hans "Alexandertåg". III. Triumferna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bland de mest ärorika af dessa utmärkelser torde
vi böra räkna presidentskapet i den verldsbekanta
akademien »San Luca* i Kom. Härom vilja vi anföra:
Canova som innehaft denna hedersplats var död, och vid
valet till ny president kunde icke gerna Thorvaldsen,
med sitt ryktbara namn, förbigås, ehuru många af hans
motståndare och afundsmän gerna sökte en förevändning
dertill, samt trodde sig hafva funnit den uti att
Thorvaldsen, vore »kättare». Man vände sig till påfven
- Leo den tolfte - för att inhämta »hans helighets»
mening. Men påfven visade ett liberalare tänkesätt,
än man kunnat vänta sig; han frågade: »är icke
Thorvaldsen ansedd som den störste bildhuggare i Rom?»
Man kunde icke neka detta, men anmärkte att S. Lucas
president vid vissa tillfällen hade funktioner, som
rörde kyrkan. Men denna invändning gaf dock påfven
icke någon giltighet, utan fäste uppmärksamheten på,
att när sådana ceremonier skulle äga rum, behöfde ju
Thorvaldsen endast anmäla sig som »illamående».
Såsom ett exempel på den hyllning, Thorvaldsen städse
var ett föremål för, vilja vi meddela följande:
En afskedsfest var till Horace Vernets *) ära
föranstaltad i Kom, i anledning af hans förestående
afresa derifrån, och vid hvilken fest alla nationers
i Kom varande konstnärer voro samlade. Thorvaldsen
var icke blott tillstädes, utan han intog äfven
hedersplatsen vid den afresandes sida. I ett bref
från en Thorvaldsens landsman, hvilken var närvarande,
heter det:
"Ett särskildt nöje for oss danskar var att se
Thorvaldsen sitta vid ändan af bordet, på högra sidan
öra Vernet, hvilken älskar och beundrar honom. Och
besynnerligt nog, - hvarest Thorvaldsen är tillstädes
- festen må vara till ära för honom eller hvilken
annan som helst, - innan den slutar, så synes den
alltid, som om den vore föranstaltad ensamt for
honom. Så också här. Sedan Vernets skål druckits och
Thorvaldsen hade räckt honom lagerkransen, hvilken
förut hängde på hans byst, ville Vernet icke låta
den sättas på sitt hufvud, utan reste sig genast, och
med de orden: w/.a voilå å sa p/act", lagerkransade
han i stället Thorvaldsen, samt kastade sig om hans
hals och kyste honom. Jag kan icke beskrifva den
hänryckning, som denna syn frambragte hos alla;
det gamla Palazzo Ruspoli skakades vid de bravorop
och de handklappningar, som då uppstodo och hvilka
tycktes aldrig vilja taga slut."
Allt efter som Thorvaldsens rykte växte och de
hemsända arbetena mera och mera hänförde hans
landsmän, stegrades ock deras längtan att se
honom sjelf ibland sig, men detta lyckades först
efter mångåriga underhandlingar - de ständigt
ökade beställningarne kräfde hans närvaro i Kom;
- först-efter en tjugotreårig bortovaro, året
1819, gladdes fosterlandet med ett besök af sin
ryktbaraste man, den verldsbekante konstnären,
hvilken vid sin hemkomst ock helsades af skaldernas
strängade lyror, lysande fester och pressens jubel. Af
förut anförda grunder drista vi icke ingå på några
detaljbeskrifnin-gar öfver dessa konstnärens triumfer,
men vi kunna icke uraktlåta att vid detta tillfälle
omnämna ett litet drag, som gifver en inblick i
hans varma, hjertegoda natur och rena, oförderf-vade
väsende.
Anländ till Köpenhamn begaf sig Thorvaldsen, icke
igenkänd af någon, direkt till Charlottenborgs
slott - konstakademiens lokal vid »Kongens Ny torv»
- der rum och atelier voro iordningställda för att
mottaga honom. Det första bekanta ansigte, som kom
Thorvaldsen till mötes, var den gamle portvaktens. Det
var den från fordna tider så väl bekanta modellen
för öfningarne i modellskolan, hvilken nu, blifven
gubbe, gjorde tjenst som slottets portvakt. Åsynen
af det gamla, vackra hufvudet väckte Thorvaldsens
ungdomsminnen. »Bendt-sen!» ropade han gladt förvånad,
kastade sig om den gamles hals och kyste honom.
Länge varade dock icke Thorvaldsens vistande i sitt
hemland. Om ett år se vi honom åter i Rom sysselsatt
med förberedelserna till de många nya arbeten, han
under sin resa mottagit beställningar på, deribland
Christus och Apostlarne, samt »Johannesgruppen» - för
Fruekirke i Köpenhamn. Dessa nya arbeten framgå tid
efter annan från hans hand, inflätande nya "lagrar
i hans på lagrar förut så rika och äro-
fulla konstnärskrans; jublet skallar med fördubblad
kraft kring verlden vid uppenbarelsen af dessa nya
konstens under från den store mästarens hand:
"Saa vidt som Konsten har reist sin Hal, Fra Roma
til Niagaras Fald, Fra Palmens Glöd og til Granens
lis Gjenlyder Bertel Thorvaldsens Priis."
Men »konstens triumferande Alexander» ser sig om
efter en plats, der han ändtligen vill låta segrens
gudinna stanna med triumfvagnen, för att der upprätta
ett konstens tempel - ett »Museum Thorvaldsenianum»
-; månne icke helst i konstens hufvudstad, i Rom! ?
Flera Europas furstar söka, med sina lysande
förespeglingar, vinna konstnären, men »Sit Fcedreland
skylder Man Alt, hvad Man kan udrette».
Thorvaldsen bestämmer sig för sin fädernestad; -
i Köpenhamn skall det stånda,
Templet: Thorvaldsens Museum.
Thorvaldsen har alltså fattat beslutet att tillbringa
återstoden af sin lefnad i fosterlandet och att der
anordna sitt museum.
Man väntar nu med otålighet hemkomsten af »landets
störste son». »En kunglig fregatt skall hemföra
konstnären, jemte alla de sköna verk som ännu fylla
den verldsberömda Thorvaldsenska ateliern i Rom.
Det är under året 1838.
Alla hjertan klappa, alla anletsdrag lifvas vid blotta
tanken på namnet Thorvaldsen. Man talar ej om något
annat än honom. Detta är dagens stora fråga:-»när
kommer han?» - »kommer inte Thorvaldsen snart ?* -
»kanske kommer han inte!» - o. s. v.
En flaggstång är upprest på Nicolai torn i Köpenhamn,
stadens högsta punkt. När flaggan hissas, förkunnas
dermed, att fregatten med den längtansfullt väntade
konstnären är synlig. Dagar försvinna, men signalen
synes ej; dock plötsligen svajar flaggans duk från
tornet - och liksom genom en elektrisk impuls störta i
samma nu massor af folk och ensamma personer, alla,
med ilande skyndsamhet mot den punkt af staden,
der Thorvaldsen skall landa.
Den 15 September nämde år inkom fregatten i sundet
och möttes der af ett ångfartyg med en förening af
svenskar och danskar, som, under båda nationernas
flaggor, med musik, sång och hurra helsade konstnären;
hvilken helsning ljudeligt besvarades af fregattens
manskap. Inbjuden till en fest på ångfartyget,
gick Thorvaldsen om bord på det samma, hvarefter
han återvände till fregatten, som nu skilj des från
ångaren.
Natten bröt in och den rullande sjöns enformiga slag
mot skeppets sidor afbröt de jublande sångerna. Stilla
och tyst gick Thorvaldsen ännu på skansen, lutande
sig emellanåt ut öfver relingen för att rikta sina
stora, klara ögon ut mot det djupa mörkret; då i
samma ögonblick var det, som om sjelfva himlen velat
bringa sin utvalde en helsning; med en förvånande
styrka och glans började ett norrskens ljuskolonner
sin parad öfver himlahvalfvet, ett fenomen, som man
iakttagit ägde rum äfven då Thorvaldsen 1819 anlände
till fosterlandet.
Följande dag, då fregatten fortsätter sin färd genom
sundet, är allt höljdt i dimma. Knappast skönjbara
märker man på ena sidan om skeppet en svensk och på
den andra en dansk båt, hvilka under musik och sång
ledsaga fregatten.
Anländ till Köpenhamns redd, mottager en skara
med fantasirika dekorationer, blommor, flaggor och
sinnrika emblemer, han-syftande på den konstnärliga
triumfatorns snille och storhet, smyckade båtar
fregatten. Just som båtarne och fregatten komma
i hvarandras närhet, genombryter solen töcknet,
och en herrlig regnbåge skimrar fram, bildande en
ram kring fregatten och dess stolta segelmassa -
det hela företeende en ofantlig medaljong med himlen
till ram och botten, samt med i sin midt den öfver
skeppets reling sig höjande vördnadsvärda gestalten
af Thorvaldsen.
*) Horace Vernet var vid denna tid direktör för
franska akademien i Rom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
