Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fyndet. Novell af Lea. (Forts. fr. sid. 31.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Tack, tusen tack, snälla fru Schelin! Jag skulle
anse mig lycklig, om jag på något sätt kunde godtgöra
min förseelse; om jag kunde blifva till någon verklig
nytta för herrskapet. Så mycket kan jag af uppriktigt
hjerta säga, att behöfves någonsin en väntjenst,
så räkna på mig!»?
»Tack, tack, herr Berg! En enda ersättning skall ni
verkligen få gifva oss för det ni skrämt oss.»
»Ack, jag får lif på nytt! Säg mig för all del,
hvari den skulle bestå?»
»Jo, deri att, då en gång er hemlighet blir fullt
uppdagad, ni meddelar den åt oss. Det är väl ej för
mycket begär dt V»
»Tro mig, att fru Schelin skall blifva den första,
som får reda derpå, och jag önskar, jag vore herre
deröfver i denna stund, för att genom dess meddelande
kunna visa, hur gerna jag önskar godtgöra hvad jag
brutit.»
»Nå, goda mamsell Rosinaj hur står mina aktier här? Är
ni mycket förtörnad på mig, eller kan jag på något
sätt hoppas att få förlåtelse äfven af er?»
»Min förlåtelse lär ni ej bry er stort om», menade
Rosina med en suck; »men - om den kan göra er den
ringaste glädje, så - tag den!»
Berg fattade hennes hand och tryckte den med broderlig
värma.
»Var säker på, att den gör mig af hjertat glad, och
låt mig få säga i denna stund, att, om ödet gynnar
mina planer, en dag skall komma, då jag med annat än
ord kan visa min tacksamhet för herrskapets godhet och
öfverseende, som jag aldrig skall glömma. Och så till
slut en sista fråga: är jag förvisad härifrån? Får
jag aldrig mera här tillbringa en vänlig afton?»
»Har*ni då ej fullkomligt undersökt skåpet än?»
undrade Rosina med en viss liten retlighet, som dock
strax öfvergick i en sorgsen suck.
»Rosina!» sade modren förebrående.
»Hon har rätt, hon har rätt i att straffa mig», medgaf
Berg, »men känner jag mamsell Rosina rätt, tror jag
mig veta, att meningen ej var så hård som orden.»
»Deri har ni fullkomligt rätt», svarade fru Schelin
och räckte Berg vänligt sin hand, tilläggande: »kom
hit ni, när ni känner lust dertill; jag ser på er, att
ni i alla fall har ett litet personligt intresse för
oss, som icke det minsta sammanhänger med skåpet. Kom
hit ni, och vi skola tala om ert hopp, angående den
der hemligheten - ja, ja; var ej rädd! jag skall ej
forska; jag skall bara hjelpa er att hoppas . . . och
nu, godnatt! Sof i ro; vi äro icke onda på er!»
»Hvarför har du ej släppt in honom i skåpet, enfaldiga
barn?*? frågade hon sedan Rosina, då denna tillslutit
dörren efter det sena besöket; »om du gjort det,
hade vi långt förut haft reda på hemligheten.»
»Tycker mamma, jag kunde släppa in honom så som
der alltid sett ut inne! Skåpet är ju både kök och
skafferi.»
»Nå, än sen! hvad är ett grötfat mot en
hemlighet? Men du är alltid så prosaisk af dig,
det är saken. Emellertid tackar jag Gud för den här
lilla händelsen; den har gifvit mig ämne till en ny
roman, som skall heta: det hemlighetsfulla skåpet
eller viljans makt. Der ska Bergs ögon in - der passa
de. Du skall få se, att det blir alldeles ypperligt!»
»Mammas romaner göra mig förtviflad», förklarade
Rosina halfgråtande, i det hon började inplocka alla
sakerna i skåpet igen.
Men långt sen detta var gjordt och de båda fruntimren
gått till hvila, grät Rosina ännu, och det var icke
för mammas romaner, hur ledsamma de än i flera fall
kunde vara, utan det var derför, att hennes eget
hjertas roman aldrig hann öfver första kapitlet.
Bergs känslor voro ej heller så rosenröda, der han med
stora steg skyndade mot hemmet. »Fördömdt», mumlade
han gång efter annan, »att jag skulle i häpenhet rusa
in i skåpet, då jag hörde dem komma. Det såg mer än
illa ut; såg ut, som om jag ej tänkt gå min väg igen,
och så, innan jag hann besinna mig på hvad parti jag
borde taga, tvingades jag att
upptäcka min hemlighet till hälften och mig sjelf helt
och hållet . . . En lycka, att de äro så hederliga
menniskor, annars vore snart en snygg historia i
omlopp. Rasande förargligt emellertid alltihop, och
kanske värst det, att gumman kunde tro, att jag vis
å vis Rosina ... åh, herre Gud! det ena är galnare
än det andra!»
Den natten sof icke heller Berg mycket. Men
stackars Rosina, för hvems skull han vakade, icke
var det för hennes!
Några dagar derefter satt han tidigt en morgon och
drack sitt kaffe. Hans humör var ej det bästa och
hade så ej varit allt sedan den der förargliga aftonen
hos Schelins.
Han skulle om några ögonblick gå på verkstaden, der
han nu mera hade ett slags öfverinseende, samt namn,
heder och värdighet af ingeniör.
Modren sysslade tyst omkring sin älskling. Hon visste
af gammalt, att det ej var lönt att fråga, hvad som
gick åt honom, då han var vid dåligt humör. Det går
väl öfver, tänkte hon, och sedan säger han mig nog,
hvad det var.
Bland andra småsaker, med hvilka hon så oförmärkt
sökte draga hans uppmärksamhet från hans förargliga
tankar, var den, att hon på kaffebordet lade två
tidningar, »Friskytten» och »Dagbladet», dem hon köpt
tillsammans med två af grannarna.
Berg tog mekaniskt Friskytten och läste deri, och
fast den förut så mången gång aflockat honom ett
gladt leende, tycktes den nu hafva förlorat all sin
kraft och verkan i den vägen. Han lade den ifrån sig.
Han ämnade just stiga upp från bordet, utan att ens
be-värdiga Dagbladet med en blick, då han helt hastigt
ryckte det till sig; hans ögon hade nämligen fallit på
några rader, dem han läste och omläste med strålande
blickar, och hvilka voro af följande lydelse:
»Vackra, artificiella blommor tillverkas billigt af
Adelina Willgren .... gränd, n:r 18. På samma ställe
finnas äfven färdiga grafkransar samt orangeblommor
för brudar.»
»Nå, men det der är ju gudomligt», utropade Berg
förtjust och steg upp från kaffebordet vid det
solljusaste lynne i verlden.
»Hvad är det, som är gudomligt, min gosse?» frågade
modren, som nu ansåg det vara tid på för henne att
yttra ett ord.
»Du skall få veta det sedan, du lilla förståndiga
mamma, som smyger här ikring mig som en vårvind. Men
du får icke fråga ännu på någon tid. Jag rår
sannerligen icke för, att jag tills vidare måste
vandra som en gåta; men när den en gång löser sig,
blir det då mycket roligare, gläd dig åt det!»
»Gud vet, när det blir, kära barn», suckade modren
bekymrad; »jag tycker det är länge nu, som du gått
och sett så der hemlighetsfull ut, ända sedan du
sist var nere åt landsorten. Jag har ibland tänkt,
att du gått och förälskat dig der nere.»
»Har mamma det?» frågade sonen skälmaktigt. »Åh nej,
mamma lilla, så mycket skall jag säga, att jag regeras
af helt andra och vigtigare tankar än sådana.»
»Af andra, det kan väl vara, men af vigtigare, det
är väl inte möjligt», menade modren trovärdigt.
»Nej, nej, kan väl hända - i mammas tycke. Farväl
nu emellertid, lilla mamma, vänta mig inte hem till
middagen!»
»Kan man tänka sig en större tur?» frågade han sig
sjelf, väl utkommen i det fria; »jag går här och
grubblar öfver en utväg att närma mig mamsell Willgren
på ett sätt, som ej skall väcka uppseende, och så får
jag syn på den der annonsen, som besparar mig allt
besvär. I denna afton går jag dit. Jag beställer hur
mycket blommor som helst, bara jag kan vinna gummans
förtroende; jag beställer lik-kransar . . . det är väl
ej för mycket för mig, som, enligt madam Palms ord,
skall öfver två grafvar, innan jag når mitt mål. Jag
kan också, om jag vill, beställa en brudkrona - hvad
gör det, om hon vissnar och aldrig blir begagnad ? De
begagnade vissna äfven och kanske med dem en hel hop
förhoppningar. Så skall åtminstone ej blifva fallet
med denna. Pass på, att mitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
