Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - "Kung Anna". Ett äfventyr från Carl XI:s dagar af Axel S--g - Ön Jersey i Engelska kanalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Riktigt, ers nåd. Herr Carl lifs lefvande», svarade
kusken med ett illparigt grin.
»Godt!»
Emellertid närmade sig de båda ryttarne hastigt,
okunniga om det för dem utlagda försåtet.
Löjtnant Carl Gyllenörn var en ståtlig ung man,
med ett ädelt och dristigt utseende, och som redan
genom ett par djerfva krigsbragder vunnit sin konungs
välvilja.
»Anfäkta, herr löjtnant, tyckes icke vår Herre just
hafva tänkt på snapphanar och dylika skurkar, när
han skapade den liar platsen», yttrade den gamle
veteranen, som följde honom. »Inte är jag just
precis rädd af mig, men jag kan inte neka till, att,
om jag hade en tjugo af våra raska gossar med oss,
jag skulle se den här hålan med blidare ögon. Här kan
man ju knappt se att utdela ett ärligt hugg, och innan
man hinner draga sin sabel, kan man hafva ett dussin
kulor i kroppen. Men hvad kommer åt hästarne? må f-n
taga mig, om inte liar är något otyg på färde!»
Verkligen stannade icke också plötsligt båda djuren
och kunde icke ens med sporrarne förmås att taga ett
enda steg framåt.
»Jag tycker mig se en gevärspipa blänka derinne i
buskarne, eller huru, gamle Modig?»
Knappt hade löjtnanten yttrat dessa ord, förrän tvenne
blixtar ljungade fram genom löfverket och hans häst
ögonblickligen störtade till marken.
Innan den unge officeren hunnit lösgöra sina fötter
ur stigbyglarne, var han omringad af snapphanarne
och afväpnad.
Det skott, som var ämnadt åt Modigs häst, förfelade
emellertid sitt mål och den gamle dragonen, som vid
åsynen af sin förmans fall upptändts af en liflig
vrede, drog sin sabel och sprängde oförskräckt in i
röfvarehopen, för att befria sin löjtnant.
»Fördömda lönnmördare!» ropade den gamle bussen med
dundrande röst och fällde med ett kraftigt hugg till marken
den närmaste af angriparne, men i nästa ögonblick
var han nedryckt från hästen och beröfvad sitt vapen.
»Ett sådant uselt rof varefölje!» utbrast Modig,
då han något hämtat sig efter den häftiga strid, han
bestått. »Anfäkta! borde ni inte samt och synnerligen
hänga såsom prydnader på sidorna af den här fördömda
hålvägen.»
»Spänn inte bågen för högt, min gubbe, utan tacka
Gud, att du, såsom ämnad till andra ändamål, får
behålla ditt lif», yttrade Gasten Krone och slog
den gamle dragonen på axeln. Derefter vände han sig
till löjtnant Gyllenörn, som med korslagda armar stod
stödd emot ett träd och lugnt afbidade utvecklingen
af äfventyret.
»Herr löjtnant, ni får finna er vid att någon tid
följa oss, såsom min fånge, och jag behöfver väl ej
bedja en krigare om ursäkt derför, att ni någon tid
kommer att sakna de beqvämligheter svenska arméens
goda qvarter erbjuda. Vi nödgas, som ni kan förstå,
nöja oss med sämre.»
Sedan vår löjtnant återfått sin packning, som han
medfört på hästryggen, insvepte han sig i sin kappa
och slog sig ned på den mjuka gräsmattan, för att
mönstra de vilda fysionomier, som med allt annat än
blida ögon betraktade honom.
Modig, som ämnade följa hans exempel, hejdades
emellertid af snapphanarnes anförare, som räckte
honom, ett bref med orden:
»Se der, min gubbe. Tag detta bref och för det fram
till grefvinnan Gyllenörn på Svarteborg. Rid, allt
hvad tygen hålla, och kom ihåg, att du i detta papper
bär din löjtnants lif. Och nu till häst!»
Dragonen, som till svar på den frågande blick,
han sände sin löjtnant, erhöll en bifallande nick,
svängde sig raskt i sadeln och sprängde bort på vägen
till godset.
Så snart ryttaren var försvunnen, fördes löjtnant
Gyllenörn med förbundna ögon upp till grottan,
hvarefter snapphanarne åter dolde sig på sidorna af
vägen, för att invänta hans, som de trodde, omedelbart
efterföljande trupp. (Forts.)
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
