Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om filantropien - Camellian och dess odling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppmuntra honom till arbetsamhet och understödja honom
i hans bemödanden att hjelpa sig sjelf - se der,
hvad vi hålla för en sann filantropisk verksamhet!
Hvad vi äfven i dess namn anbefalla är, att icke på
så många händer splittra den hjelp, man kan gifva,
det understöd, man kan räcka, att de derigenom
blifva gagnlösa för hvarje. Det är ju bättre, att
bland en skara i sjönöd stadda, kasta en planka
till en eller två, att rädda sig vid, än splittra
den i så många delar, att ingen dervid kan finna ett
fäste? Mennisko-kärleken, liksom hvarje god och ädel
känsla, bör vid framträdandet i handling vara betänkt
på att begränsa fältet för sin verksamhet efter det
mått, som betingas af de medel, han har att förfoga
öfver. För att öfva den till likars båtnad och på
ett sätt, som fullt berättigar den till sitt namn,
fordras icke
allenast vekhet i lynnet och blödighet i sinnet,
utan, hvad mera är, fasthet i viljan, urskiljning i
omdöme och kraft att kämpa både mot misströstan och
sangviniska förhoppningar; det fordras icke allenast
konsten att kunna öppna sin hand, utan äfven tillsluta
henne; att tala mildhetens och förtröstans språk,
utan äfven varningens och bestraffningens.
Och nu, sedan vi i möjligaste knapphändighet
sammanfattat våra tankar om filantropien, lemna vi
dem till våra läsares, eller, egentligen taladt,
läsarinnors behjertande, med ön-
j skan, att de måtte finna nåd för deras ögon
––––-nej,
j deras hufvud, ville jag säga, och att de
icke måtte förtröttas | på ett fält, der
deras oanvända krafter kunna bringa så rika i
skördar af tillfredsställelse och välsignelse
både öfver dem och | »samhällets olycksbarn»!
S. B.
Camellian och dess odling.
1739 medförde jesuiten Georg Camellius vid sin
återkomst från Japan en växt, hvilken, enligt hans
be-skrifning, liknade tebusken, men öfverträffade
den samma genom blommornars prakt, sin hastiga och
resliga växt samt genom sin hårda och skönt ådriga
ved. Vid j de stora illuminationerna i Japan och Kina
prydas med grenar af detta trädslag så väl hus som
tempel, och framför de sednare stå femton till tjugo
fots höga träd, hvilkas blommor genomgå färgskalan,
från bländande hvitt till glödande rosenrödt. Det
»himmelska rikets» artistiska invånare hade nämligen
på samma stam inympat flera varieteter och på sådant
sätt frambragt dessa underbara träd. Linné kallade
till jesuiter-paterns ära den omtyckta växten Camellia
och tillade, för att beteckna dess ursprung, artnamnet
Japonica.
Då sedan vår bekante resande. Thunberg, for samma
väg, såg han en annan art med smärre, tvära blad
och bländ-hvita, välluktande blommor. I sin hemort
odlas denna växt j mycket, emedan bladen hafva en
stark télukt och derför an- j vändas att sätta lukt
på äkta té, oaktadt de äfven ensamma användas såsom
sådant. Frön af denna växt, så väl som af den förra,
lemna, pressade, en olja, som i Kina användes liksom
matolja hos oss. Den sednare växten kallades af
upptäckaren Camellia Sasanqua Thunberg. Utom dessa
båda vig-tigare arter äro flera sådana bekanta,
hvilka genom hybridi-sering lemnat talrika, sköna
varieteter.
Således äro de Camellier, som pryda våra fönster
och blomsterbord, produkter af den nyare tidens
konstfärdighet; också har ingen växt så länge tagit
allmänhetens intresse och odlarens möda i anspråk,
men ej heller någon så rikt belönat denna möda,
som Camellian, hvilken ensam upptager en i Belgien
utkommande trädgårdstidning.
Växande såsom småskog i sin hemort, älskar
Camellia-busken en lucker, närande jord af multnade
löf, blandade med litet sand och lera, hvilken
sednare kan vara af gamla byggnader (deremot duger
ej att nedlägga den samma färsk). I brist på sådan
blandning kan man använda mylla ur en vanlig drifbänk
eller ur någon sank hed. Då jorden af sistnämda
slag är mycket lätt och således snart utsuges af
växten, bör den blandas med stadigare ämnen. Men
hvilket beredningssätt man använder för jorden, bör
man tillse, att den samma ej genom att sållas blir
för fint sönderdelad, utan endast på vanligt sätt
hackas, så att de små klimparna få vara hela. Allt
för finsållad jord hindrar så var vattnets aflopp
som luftens tillträde. Denna sistnämda punkt, som
så sällan iakttages af blomsterälskare, är likväl
synnerligt vigtig; ty, ju mer luften har tillträde
till rötterna, ju bättre trifves hvarje växt. Af
denna orsak bör man förkasta de glaserade krukorna,
hvilkas porer äro täppta af glasuren.
Den bästa tiden för utplantering infaller kort
efter blom- j ningen, eller (om skottet skulle
hafva för mycket utvecklat | sig vid denna tid)
i Augusti, då årets skott slutat att växa. Några
dagar före detta arbete bör man vattna jorden i
kru- !
kan något litet, för att göra den samma lös och för
att kunna aflägsna de torra rötterna. Dock bör man
undvika alltför stark torka. För att underlätta
vattnets aflopp bör man helst lägga skärfvor af
oglaseradt tegel eller grof stött kol på bottnen af
krukan.
Till och med vattningen bör man egna en icke ringa |
uppmärksamhet. En frisk och kraftig växt behöfver
t. ex. alltid mera vatten än en svag sådan; en,
hvars rötter äro skadade vid omplantering, mindre än
en, som länge stått i samma kruka, och hvars rötter
sålunda starkt utvecklats; slutligen fordrar äfven en
i skugga och fuktighet stående växt mindre vatten, än
då värme och solljus bidraga att höja växt-lungornas
(bladens) verksamhet. Om vintern, då dagarne äro
korta och i följe häraf solens verkan mindre stark,
bör man således blott vattna Camellian om morgonen, på
det att den genom vattnet afkylda mullen må hinna att
blifva varm igen; om sommaren återigen må man helst
välja den svala aftonen, för att derigenom höja den
upplifvande inverkan, som åstadkommes af vattningen,
hvilken man mot hösten låter mer och mer aftaga,
så länge temperaturen är i aftagande, men hvarmed
man börjar på nytt, då växten insattes i varmt rum.
Den sistnämda omständigheten (insättandet i varmt
rum) är det svåraste blindskär för blomstervännen. I
stället för att förut med glädje hafva fått se sina
i det fria vårdade Camellier frodas, finner han nu,
efter att blott en enda vecka hafva utsatt sina
älsklingar för den varma kammarluften, alla sina
förhoppningar felslagna. Knopparna affalla. Bedröfvad
söker han att utfundera orsaken till denna olycka,
hvilket dock sällan lyckas. Temperaturförändringen var
för hastig. Den första följden häraf är, att vatten
i rikligare mått utdunstar genom bladen och upptages
genom rötterna. Cirkulationen blir hastigare och
safterna strömma rikligare till blomknopparna, hvilka
alltid hysa bladknoppar emellan sig. Blomknopparna
kunna ej använda de allt för rikliga safterna; de
små bladanlagen deremot uppsvälla deraf och utvecklas
på blomknopparnas bekostnad, hvilka sednare derföre
snart affalla.
Derföre bör blomstervännen alltid anse såsom en
hufvudsak att småningom vänja Camellian vid hvarje
temperaturombyte. Också är ställningen till ljuset
ingalunda likgiltig; ty alla växter reagera mot
intryck af detta slag, om de än icke visa det så
tydligt, som t. ex. Heliotropen.
Med iakttagande af dessa båda hufvudvilkor bör
det lyckas för hvarje blomster vän, så väl som för
blomsterskötaren ex professo, att få se sina Camellior
blomma, hvartill ej, såsom man hittills tycks hafva
trott, behöfves något särskildt glashus. Dess odling
lyckas äfven i rum, blott män så mycket som möjligt
undviker dam och stark värme.
Att med konst forma Camellian förutsätter naturligtvis
särskildt handlag och öfning, ehuru ingen växt så lätt
fogar sig efter konstens reglor, som just denna. Den
bäst passande tiden för klippandet är antingen kort
efter blomningen eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
