Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om lyckan - Den vanlottade. Skizz af Betty. (Forts. fr. sid. 64)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Om lyckan.
kallar vanligen de menniskor lyckliga, som följas af
medgången, som lefva i öfverflöd, åtnjuta anseende
och äro, på allmänt sätt, välbegåfvade; som kunna
tillfredsställa sina önskningar och skonas för
förluster af de föremål, som äro kära för deras
hjertan; men huru ofta göra vi ej oss i detta fall
skyldiga till misstag och gifva ett falskt namn åt ett
falskt begrepp? Om lycka och verldslig medgång vore
liktydiga, hur kommer sig väl, att vi så sällan se de
deraf gynnade glada och belåtna? Komma vi dem på så
nära håll, att vi kunna skilja sminkets rosor från
helsans naturliga färg, så finna vi mycket grummel
under herrligheten; missnöjet en hvardagsgäst; många
knappnålsuddar under lyckans afundade sammetsmantel,
eller rättare en skuldra, så förklemad af dess lenhet,
att den lika smärtsamt såras af ett fjun, som en
mera härdad af ett törne; många stora bekymmer,
skapade af ringa ting; mycken fåvitsk oro; mången
otålig klagan, o. s. v. Kunde vi räkna de lofoifer,
som uppstiga till himlen från tacksamma hjertans
djup, skulle vi finna de talrikaste och varmaste
från deras, som varit hårdast profvade af motgångar
och bekymmer. Yid tillfällen af öfverhängande fara,
såsom vid en hotande sjöfarlighet, en mördande
farsots härjningar m. fl., se vi dem oftast visa
det största modet, den stadigaste förtröstan, den
böjligaste undergifvenheten. Det är, som hade de
mera tillit till Gud än dessa lyckliga, som han mera
gifvit. Och så är det verkligen. Under kampen med
svårigheter och lidanden, hafva de lärt känna hur
mäktig och kärleksfull den hand är, som uppehåller
vår svaghet, bortvisar vår misströstan och berör oss
med hoppets och förtröstans himmelska kraft. Liksom
den faderligt ägande handen af barnet kysses varmare
och mera vördnadsfullt än den blott lekande, så är
ock förhållandet mellan Gud och menniskan.
Motgången lär oss känna vårt beroende af honom,
då medgången ofta kommer oss att glömma det. Våra
företräden väcka sällan hos oss något tvifvel om
vår förtjenst af deras åtnjutande. Vi anse oss såsom
sjelfskrifna dertill och hålla vidare ingen räkning
deröfver. Den minsta motgång gör oss otåliga och
förstämda, och vi klaga som öfver en tillfogad
förnärmelse och äro färdiga att anklaga Gud för
hårdhet och orättvisa mot oss.
Gåfvornas mängd eller storlek göra sannerligen
mindre vår lycka, än det sinnelag, hvarmed vi
emottaga dem. De
förras storartade dimensioner blif va ofta hinderliga
f or erkännandet af den sednare; de attrahera vårt
sinne med en kraft, som fängslar det vid materien;
de blifva likaså väl som den tryckande nöden en tyngd
på själens vingar, skilnaden är blott af guld eller
- bly. Medgången belägger ganska lätt menniskans
hjerta med egoismens isskorpa; den skiljer henne
från beröringen med den lidande, den svaga, den
bekymmerfulla, och gifver henne så mycket att sköta
med sin person och sina intressen, samt mångfaldigar
dessa till den grad, att hon slutligen känner sig
isolerad från gemenskapen med något annat. Vi se
t. ex. tvenne ungdomsvänner, män eller qvinnor,
som varmt och hjertligen älskat hvarandra, blifva af
ödet införda på olika lefnadsbanor; den ena på iltåg
till lyckans tempel, der rikedom, makt och ära möta,
den andra på en knagglig, tungtram-pad stig, der
en koja och ett mödosamt förvärfvadt bröd blir hans
vinning. Låt denne komma till den förre och bedja om
en natts herberge eller en timma af en onyttig tid,
till be-hjertande af ett krossande bekymmer, och det
skall fattas rum både i hans spatieusa hem och hans
trånga hjerta för beviljandet af den begärda tjensten;
då i motsatt fall den andra skall öppna sin dörr och
skänka sitt deltagande, ja, äfven mer, om han dermed
kan gagna.
Vi vilja icke härmed säga, att hårdhet är det
utmärkande kännetecknet på den lycklige, eller godhet
på den olycklige. Orättvisan af det förra påståendet
lägger oss vår tids välgörenhet allt för påtagligen
under ögonen, liksom bevisningen å den andra skulle
lemna rum för otaliga undantag; men vi vilja deremot
ådagalägga de olika inflytanden med- och motgången
har på menniskan, för att komma till den slutsatsen,
att lyckan, sådan hon visar sig för våra ögon, klädd
i verldslig ståt och prakt, icke alltid är till sitt
inre väsen sitt namn värd, likaså litet som olyckan
sitt, och att hon lika ofta är hemmastadd i de tjäll,
der sorgerna och bekymren gjort sig bekanta, som
i de salar, hvilka endast genljuda af festligheter
och glädjebrits; ja, att hon ofta kommer med frid i
orons spår och strör ovanskliga blommor i den af tårar
fuktade jordmånen. Solens lodräta strålar förbränna
tropikernas bälte, men kastade i sned riktning och
förmildrade af en tyngre atmosfer och mera vexlande
luftströmmar, kläda de orden i grönt och’ göra henne
fruktbar.
Severus.
Den vanlottade.
Skizz af Betty. (Forts. fr. sid. 64)
Och fru Boden hoppades och åren försvunno. Gabriella
hade nu varit i Stockholm i tre år. Hon var helt
nyli-gen återkommen till föräldrahemmet, der hon
blifvit emottagen med beundran af de förtjusta
föräldrarne, som ansågo sin vackra dotter icke
allenast som den vackraste flickan i staden; utan
äfven som den mest bildade; ty Gabriella redde sig
temmeligen väl i franskan - försvarligt i tyska och
kunde äfven litet engelska, dessutom spelade hon
piano med ganska mycken färdighet, fast utan takt
och känsla, sjöng de mest halsbrytande arier och hade
äfven prof af sin artistiska förmåga i ritning, ty hon
hade utfört åtskilliga landskapsstycken i svartkrita
och målat några blomsterstycken i vattenfärg,
hvilket allt pappa Boden låtit införa i dyrbara
förgyllda ramar, så att nog var Gabriella bildad,
enligt föräldrarnes begrepp om bildning. Hon saknade
också icke kunskaper, fast hela hennes kunskapsförråd
var ganska ytligt. Hufvudet hade blifvit fullproppat
af åtskilligt; men hjertat hade man ej brytt sig
om. I stället att förädla det, hade man gjort raka
motsatsen, då man ständigt smickrat hennes fåfänga och
underblåst hennes böjelse för högmod och egenkärlek.
Den svaga modern uppbjöd nu hela sin förmåga i
svassande ordalag och obegriplig franska, för att
underhålla sin »bildade» dotter; men denna dels
skrattade åt, dels reproche-rade sin mor; detsamma
gjorde hon med fadern, systern bemötte hon med ett
medlidsamt förakt - och tjenarne snäste hon och
tyranniserade; och innan kort var hon hela husets
herrskarinna.
Den svaga modern lät sin dotter hållas, gjorde stora
ka-laser, för att roa henne och på samma gång skryta
med husets rikedom och dotterns skönhet.
Gabriella blef också ett mål för stadens och ortens
giftaslystne unga mäns uppmärksamhet; och den ene
öfverträffade den andre i att bringa offer på hennes
fåfängas altare.
Och under det Gabriella roade sig, satt hennes syster
bortglömd och drömmande på sin lilla kammare, ofta
gråtande öfver de oförtjenta förebråelser, hon måste
uppbära, än af modern, än af sin syster, ja till och
med af tjenarne.
Fastän ansedd som vanlottad å förståndets vägnar,
älskade den unga flickan ingen sysselsättning så högt,
som den, hvilken odlade och förädlade hennes själ;
men denna hennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
