Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hvad en stackars hyresgäst kan hafva att utstå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ens gudar lekte kring min panna. Min betjent, som
sysslade j omkring mig, och kände, hvad mitt drömmande
och försjunkna i tillstånd kräfde, gick på tå, för
att icke störa mig. En lyck- | lig idé för mitt
poetiska arbete gick just upp i min hjerna, då
ett misstänksamt ljud träffade mina öron. Det lät
som en döf åska på något afstånd. .Den kom med
ögonblicklig fart närmare och rullade i ett nu med
döfvande kraft öfver mitt hufvud.
»Hvad i all verlden är detta?» utropade jag, på
en gång ryckt från min inbillnings verld och den
ljufliga tystnad, som betingade min tillvaro i den
samma, Som skrämda barn flögo mina poetiska tankar
sin kos, och jag satt der hopfallen och oduglig,
som en luftlös kautschuk-boll.
Nu bröt oljudet ut i hela sin vildhet. Trumpeter,
trummor, lergökar och dragackordion uppstämde
med obarmhertigt j raseri, hvaremellan intonerade
barnskrik och en hög diskant-stämma, som tydligen
utbildat sig i styrka och metod i barnkammarens
sångskola. Hyresgästerna i andra våningen hade
nämligen sin sal belägen öfver min betjents rum,
der deras fem små barn fingo lefva och regera, som de
behagade, från morgon till qväll, och derifrån ljudet
nästan oförsvagadt meddelade sig till mitt förmak. Mot
det väsen här fördes var kopparflaskans gnisslande
nästan musik. Emellertid hoppades jag att finna en
tillflykt i min säng- och arbetskammare sedan jag
befallt min betjent att hänga filtar för de begge
dörrarne mellan denna och hans rum.
Försigtighetsmåttet hade sin goda verkan och jag hörde
blott svagt bullret der ofvan. Jag kände mig trygg
och lycklig som en ur sjönöd räddad, hvilken från
land på afstånd hör böljornas brus och bränningarnes
svall, hvilka han lyckligt undsluppit, och, samlande
åter mina tankar, satte jag mig vid mitt skrifbord,
doppade min penna och lät den beröra papperet, då,
o ve! vägg om vägg med mitt rum ett skrällande och
ostämdt piano började Beethowens Sonat patetik. -
Också detta! Håren reste sig på mitt hufvud. Hvart
skulle jag taga vägen, för att slippa allt detta
oljud? Hade jag undvikit Scylla för att omkomma i
Charybdis? Förgäfves väntade jag hela förmiddagen,
att pianot skulle tystna. Nej, den spelande unnade
hvarken sig eller mig ett ögonblicks ro. Med en
ihärdighet, som jag ville kalla demonisk, fortfor
hon (ty ingen karl skulle stått ut dermed) att taga
och återtaga för* l sta reprisen af första allegrot
i nämda sonat, aldrig förgätande l att på samma
ställen slå samma oriktiga toner. Detta räckte till
middagen och återbörjade efter en timmas uppehåll,
för j att fortsättas till aftonen. Jag hoppades att
så mycken ansträngning måtte, för en följande dag,
åstadkomma en förlamning i den spelandes fingrar,
men någon sådan kunde icke förmärkas. Sonat patetik
fortfor lika envist som den föregående. Då beslöt
jag att vända mig till min goda värdinna, som hade så
mycket deltagande för mig och så gerna ville befordra
mitt välbefinnande. Jag bad henne om ett samtal,
och hon trädde in i mitt rum med det fryntligaste
utseende i verlden.
»»Huru?»? sade hon. »Är det något som fattas er,
något som ej är er i lag?»
»Ja, min goda fru, och jag hoppas på er godhet.»
»Om det står i min makt, så var viss, att det skall
blifva ufhjelpt. Min stackars gosse behöfde också
främmandes hjelp, skulle inte jag påminna mig det
mot er?»
»Jag vågade räkna på denna välvilja, då jag beslöt
vända mig till er i min nöd.»
»Er nöd? Det är väl inte så illa, herre?»
»Jo, verkligen! Ni har någon i ert hus, som spelar
piano.»
»Det är min dotter, herre», svarade hon med glad
belåtenhet.
»Hon har sitt instrument på andra sidan
väggen, vid hvil- | ken mitt skrifbord står?»
j
»Alldeles, min bäste herre.»
»Det besvärar mig, på det högsta, jag måste säga er
det.»
»Huru? Ni tycker inte om musik?»
Jag kunde icke, oaktadt min förargelse, återhålla
ett leende.
»Icke till den grad», sade jag »att jag från morgon
till afton står ut med att höra Sonat patetik.»
»Det var ledsamt det! Hon vill nödvändigt lära sig
den sonaten, ty man har sagt henne, att den är så
vacker.»
»Ni har förmodligen något annat rum, dit ni skulle
kunna flytta instrumentet?»
»Nej, det är just olyckan! Vi hafva så inskränkt oss,
för att hyra ut åt främmande, att vi ej hafva någon
annan plats för den stora möbeln.»
»Tillåt mig då fråga, om er dotter alltid spelar lika
oförtrutet, eller om ej dessa tvenne dagar höra till
undantagen.»
»Nej, hon är alltid lika flitig och ihärdig, den
snälla flickan!»
»Det var förskräckligt!»
»Hon har börjat sent, hon var öfver tjugo år gammal,
och derför måste hon nu gå på med så mycket större
flit, för att komma fort. Ser herrn, hennes bror,
som annars var så god, ville aldrig, att hon skulle
lära sig spela, hvarför det aldrig blef af, medan han
lefde, och derför har hon kommit på efterkälken med
den talangen. Han hade den underliga idéen, att hon
aldrig skulle kunna lära sig spela.»
»Och deri hade han, efter mitt förmenande,
fullkomligen rätt.»
»Hör ni då inte, hur det nu går för henne? Fliten
gör färdighet!»
»Ack, jag skulle vara döf annars, det jag nästan
önskar, att jag vore. Ja, min fru, detta spelande
plågar mig på det oerhördaste ...»
»Hvad säger ni? Min dotters spelande? Och orgelnisten,
hennes lärare, berömmer alltid hennes tålamod och
stora framsteg. Det är skada, herre, att ni inte fått
mera smak för musikens sköna talang.»
»Med all respekt för den samt er dotters flit, är jag
deraf hindrad vid alla mina sysselsättningar. Antingen
jag vill läsa eller skrifva, stores jag i mina tankar
och plågas till en grad, hvarom jag tviflar att ni
kan göra er en föreställning.»
»Kors bevara mig!» sade den goda frun, lika förvånad,
som om hon fått se kejsaren i Kina lifslefvande för
sina ögon.
»Tillåt mig derföre bedja er anmoda er dotter, att
åtminstone några timmar på dagen skona mina öron!»
»Nej, kära herre, allting annat, men icke det! Det
är min Mallas allra största nöje, och det vore grymt
af mig att förmena henne det.»
»Grymt, säger ni! Det vore en välgerning mot henne
sjelf och menskligheten. Hon skulle bättre använda
sin tid till hvad som helst annat än spela Sonat
patetik, ty hon skall aldrig lära den, höll hon än
på i hundrade år.»
Detta angrepp mot hennes dotters musikaliska talang,
föll gumman ingalunda i smaken. Hon såg förbittrad
ut och svarade:
»Det der tål jag inte alls höra talas om; och om
än så vore, må hon spela så länge och så mycket
hon vill. Vi ha bara det barnet, och, Gud ske lof,
herre! hon behöfver inte räkna på användandet af sin
tid, ty vi kunna både kläda och föda henne, utan att
hon behöfver förtjena något dertill.»
»Min bästa fru, jag vågar ännu en gång bedja er i er
sons namn, som ett offer åt hans minne! Gör, som ni
vill man skulle göra honom, vore han i mitt ställe!»
»Ja, den stackars gossen, han sjuknade och dog
bland främmande, som jag sagt er. Ni kan aldrig tro,
hvad det* legat mig på hjertat, att han ej skulle
fått all den vård och skötsel han behöfde.» Och nu
började hon berätta för mig hans hela lefnadslopp,
från den tid han låg i vagga och gick i kolt intill
hans död, sådana underrättelserna derom kommit till
hennes öron.
Jag fann, att af hennes moderliga minneskänslor
ingenting stod att vinna till min fördel, och jag
beslöt att vända mig till hennes man, för att finna
mera gehör för min klagan. Då han hemkom från sitt
embetsrum, bad jag att få tala med honom. Jag
framställde min anhållan i de mest förbindliga
ordalag, och han lyssnade med mycken uppmärksamhet
till mig.
»Min bästa herre», sade han då jag slutat, »ingen
kan bättre än jag inse billigheten af er önskan eller
hellre vilja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
