Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hvad en stackars hyresgäst kan hafva att utstå - Uttydningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Det är sant!w sade jag, under det jag bemödade mig
att dölja ett misstänksamt leende, som ville förråda
sig på mina läppar. »Men att tvenne gånger påträffa
och lycklig-göras af så fullkomliga män, som den,
ni begråter, är mer än en qvinna bör hoppas, och
bestämdt mer än lyckan beskärt någon dödlig.»
»Ni tror det?» frågade hon och satte näsduken för
ögonen.
»Fullkomligt.»
»Och att man icke kan finna lyckan i ett nytt
äktenskap?»
»Icke då den i ett första i så frikostigt mått
tilldelats någon, som eder.»
»Ni tror då, att jag icke sjelf bidragit dertill,
eller att den icke varit uppblandad med sorger?»
»Jag har endast er egen utsago att hålla mig till.»
»Ni förstår illa qvinnans kall och qvinnans hjerta,
det märker jag! Min man var god, det är sant, men jag
vågar också säga, att jag förtjenade det. Ni skulle
bara sett mig under hans sjukdom. Jag trodde, jag
skulle blifva tokig. Jag snyftade och gret vid hans
säng, så att läkaren måste förbjuda mig att vara i
hans sjukrum. Det tjenade till ingenting. Läkaren var
ej förr borta, än jag var der. Jag kunde ej slita mig
derifrån, så länge han ännu andades. Allt sedan har
jag fått en stor kärlek för dem, som äro sjuka och
lidande, och huru besynnerligt det än kan tyckas,
skulle jag hellre vilja hafva en sådan, än en frisk
man.»
»Min bästa fru», sade jag »sådane idéer kunna endast
vara resultatet af en viss hypokondri. Ert lynne är
sjukt, och ni borde söka bot derför.»
»Ja, ni har rätt, jag behöfver bot! Men hvar skall
jag finna den?»
»Det tillkommer läkaren att bestämma. Jag kan endast
hänvisa till de medel han föreskrifver.»
Utan att synas fullt tillfreds med detta råd, bad
hon mig dock anmoda min läkare vid hans ankomst,
att göra henne sitt besök, och lemnade mig så för
denna gången.
Då min läkare kort härefter kom, fann han mig
olustig och nedstämd. Jag förklarade honom, att jag
ville vända härifrån emedan jag ingenstädes fann det
lugn, jag åstundade, och hyste den fruktan, att min
vantrefnad och hemlängtan skulle motarbeta verkan
af hans vård och omsorger. Han tillsporde mig om de
nya orsakerna till min störda trefnad och hvilka
orosmakter jag kunde anklaga i detta, åt sorgens
tystnad fridlysta hus?
Frågan var ömtålig att besvara. Att blottställa en
qvinna och dertill en olycklig qvinna för tvetydiga
omdömen och sårande misstankar, var mig i högsta
grad motbjudande. Det svagare könet har så många väl
berättigade anledningar till klagan öfver de fel och
förbrytelser, till hvilka vi män mot det samma göra
oss skyldiga, att både pligt och heder ålägga oss den
största grannlagenhet i allt, som angår dess goda
namn och rykte. Då vi, vid allvarligare eftertanke
och opartiskt bedömande, knappast kunna begripa den
lättvindighet och med-görlighet, hvarmed det låter
bedraga sig af oss, hafva vi ej heller skäl att så
synnerligen stoltsera öfver våra triumfer. Jag är
åtminstone af den tron, att qvinnan oftare faller för
sin egen svaghet än för vår oemotståndlighet. Alltså
beslöt
jag att hellre gifva mitt eget lynnes underligheter
än min värdinnas uppförande till pris åt doktorns
anmärkningar och talade om hemlängtan och omöjligheten
att finna raig vid små-stadslifvet m. m.
»Bah!» sade han. »Jag orkar inte höra sådant
af en karl! Ni talar just som en förklemad
qvinna! Hemlängtan, är det ett ord för en man,
som vet, att vederfåendet af hans lemmars bruk
beror på hans qvarstannande under läkarens vård
? Och småstadslifvet sedan! Hvad ondt gör väl
småstads-lifvet er, som lefver som en eremit inom
edra fyra väggar? Och jag skulle se den vackra kur,
jag på eder begynt förfelad af sådane orsaker? Nej,
min herre, det duger inte!»
Jag försäkrade honom, att den under närvarande
förhållanden svårligen skulle lyckas.
»Ni vill sätta edra idéer emot läkarens konst .och
förringa resultaten af hans insigter? Men, min herre,
ni gör er härmed sjelf största skadan och torde hela
ert lif få bära minnet deraf.»
Jag tänkte på, att min läkare var en ung man,
som nyss kommit i ropet; att detta skulle lida
af en misslyckad kur; att den ifver, hvarmed han
motsatte sig min önskan, var mig en borgen för en
tillfredsställande utgång, och slutligen att jag
af honom skulle betraktas som en qvinlig stackare,
utan mod att underkasta mig förnuftets lagar och
utan kraft att besegra mina egna svagheter, om jag
framhärdade i min afsigt. Jag beslöt alltså att
öfvergifva den tills vidare och foga mig i ett öde,
som syntes mig oundvikligt. I försonad sinnesstämning
lemnade han mig derpå, för att introducera sig hos
sin nya patient i andra våningen.
Från och med denna dag, att så säga, inträdde en
ny och lyckligare vändpunkt i mitt af så mycken
otur hemsökta lif som hyresgäst. Enkans besök hos
mig upphörde alldeles j och hennes sång, om den ej
helt och hållet tystnade, lät dock blott helt sällan
och aldrig genom öppet fönster höra sig. Hon | sjöng
nämligen endast om aftnarne, då doktorn valt sin tid
för sina besök - hvarjemte hon utbytte enformigheten
af sin känslosamma repertoir mot sånger af en muntrare
och mera gladlynt karakter. Yid de jemförelser, som
erfarenheten gaf mig vid handen, och med förhoppningen
om fortvaron af de inträdda förhållandena kände jag
mig lugn som i ett Pytagoreiskt tempel. Detta verkade
både på min andliga och lekamliga menniska. Mitt lynne
blef ljusare och min höft starkare. Jag afslutade
mitt opus för akademien och grundlade en liten samling
dikter att, utgifvas till julen. Min doktor förklarade
sin belåtenhet med mina sanitära framsteg, hvarje gång
han kom att helsa på mig, och förklarade mig en vacker
dag kompetent att anträda återresan till hemmet.
»Ni ser nu», sade han »att den medicinska konsten
är | starkare, än de obehagligheter, hvaröfver ni
här beklagat er.» i Jag gjorde all möjlig
rättvisa åt den del, han haft i mitt
| helbregdagörande, behållande för mig sjelf
hemligheten af den kraft, som bistått hans
vetenskapliga bemödanden, och skattade ! mig lycklig,
att få återkomma på egen grund och botten, se-i dan
jag fått erfara, hvad en stackars hyresgäst kan hafva
att | utstå.
Att doktorn och enkan, sedan hennes sorgeår
lupit till ända, blifvit ett äkta par, är af
tidningarne redan förkun-nadt, men torde till
läsarens uppbyggelse här å nyo böra påpekas.
Sofie Bolander.
Uttydning af Logogryfen i föregående häfte, sid. 96:
Snögubbe, hvaraf fås: ben, snö, gubbe, gen, ebb,
bön, nubb, en, nös, gös, uns, buse, bos, seg, ge,
neg, ös, sen, sög. *
Uttydning af Charaden i föregående häfte, sid. 96:
Trashank.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
