Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mäster Olofs Bröllop. Romantiserad berättelse från Gustaf I:s första regeringsår, af C. Georg Starbäck. I. Vederdöparne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158 -
försvann snart, och något derefter hördes steg utför
trappan till läktaren, och de närmade sig hastigt
fram till altaret. Ju närmare de kommo, desto tystare
blefvo de, men om detta var föranledt af försigtighet,
så var denna alldeles icke af nöden, ty de, som af
stegen icke borde störas, befunno sig i en sådan
sinnesstämning, att de förnummo intet af dem.
Det var mannen med den uttryckslösa blicken, han, som
log, när stridsropen ljödo som högst, men hvars öga
glänste så varmt vid åsynen af den unga flickan. Han
stannade bakom en pelare, och hans blick förrådde
den högsta oro. En feber-frossa genomskakade honom,
och han måste hålla sig fast vid pelaren för att icke
falla.
»Och nu, Christina», hördes Olofs stämma, »nu må
vi skiljas åt. Gå hem till min moder. Der vilja vi
träffas i eftermiddag, men om så icke sker, så säg
ett tröstens ord till den gamla och bed en bön för
min själ. .. .»
Med uttryck af den högsta bestörtning såg Christina
upp på Olof, men innan hon hann gifva sin ängslan
luft, fortsatte denne:
»Du hörde och såg, hvad sorn timade i dag! Att jag
undgick döden, var mer, än jag kunde hoppas. Men
jag får ej hvila, jag måste verka min herres verk,
vaka och strida.... Jäg går härifrån till Norrmalm,
jag måste slunga sanningens ljungeld ut bland de
förvillade.... Hvarken för Gud eller min konung
skall jag kunna svara, när de spörja mig till, om
jag j uppfyllt min pligt mot denna yrande skara. Se,
jag förvillades äfven jag af den skenbara sanningen
i deras lära, men när jag funnit det rätta, får jag
icke tveka . . . .» |
»Men du går en säker död till mötes!» »Det står
i Guds hand.... kommer jag icke, så var
tröst, Christina, deruppe träffas vi åter! Och du
är stark och modig, jag ser det i dina strålande
ögon, men min gamla mö- j der är svag och behöfver
stöd.... Blif ett stöd för henne, j Christina,
och helsa min broder Lars, när han kommer,
och gif honom godt reda för hvad jag talat och
gjort i Herrans j namn!.... Gråt icke så, du måste
tidigt vänja dig vid den | tanken, att din Olof
är en stridens man, och hans brud må j alltid
jubla af segerglädje, ty hon måste älska min
ande och | icke min bräckliga kropp, och anden
skall alltid segra, så j visst som Herren lefver
och så visst som det är Herrans vilja, j jag verkar.»
!
Han fattade med båda händerna om flickans och såg
henne så innerligt i de tårdränkta ögonen, som om
han dock inom sig erkänt svårigheten för det älskande
qvinnohjertat att tänka fröjdetankar, när det gällde
den älskades lif eller död.
Men häftiga snyftningar hördes på något afstånd och
tunga och osäkra steg, som nalkades platsen, der de
båda unga befunno sig. Olof såg upp och fick sigte
på en i sliten rock höljd man, med ett ansigte,
hvars hängande kinder och rödfärgade näsa tydligt
tillkännagafvo, att han förde ett utsväfvande lif. Han
hade kastat sig på knä strax invid helgonbilden och
vågade knappast se upp emot altaret, framför hvilket
den lifs-starke, herrlige mannen stod med den rodnande
jungfrun vid sin sida. Den luggslitna mössan, med sina
vid öronen utskurna och uppvikta brätten, hvilka en
gång varit försedda med bräm af något dyrbart skinn,
fördes med snabbhet i en krets mellan hans magra
fingrar, och gråten stod honom i halsen, medan tår
på tår föll ned utåt hans kinder och skägg. Olof gick
fram emot mannen och lade sin hand på hans skuldra.
»Hvad vill du, gamle?» sporde han,
»trycker någon , sorg ditt hjerta, och vill du lätta
det med att berätta din nöd, så är jag redo att höra
och hjelpa, så vidt jag kan.»
Mannens häftiga snyftningar snarare till- än aftogo
vid Olofs tilltal, men småningom upphörde de, och
han kastade under den tofviga luggen sin blick på
Christina. Så kärleks-varm, som denna blick, var
knappast Olofs, när han erhöll visshet om, att hans
kärlek var besvarad.
»Nej, nej», utbrast mannen», jag är en arm syndare,
knappt värdig att träda så långt fram i Herrans
helgedom. Gud förlåte mig mina synder, men jag kunde
ej hejda mina steg, de drogos hitåt emot sin vilja.»
»Söker du Herrans nåd, gamle man, så skall du
visserligen icke söka förgäfves. Han vill ingen
syndares död .... Kommer till mig j alle, som ären
betungade, säger Han, och jag vill taga eder börda
uppå mig.»
»Ack, ack, mäster Olof», suckade mannen, »hvad
hafver jag att komma med. Gods och guld hafver jag
icke och mitt hjerta hänger fast vid denna syndiga
verld. De skola bedja för mig, gråbröderna derborta,
det vet jag, och hvar gång jag hör dem sjunga i sitt
guldprydda kor, så skrattar jag. Hahaha, de lefva
kräseliga, allt medan de sjunga för rnin själ, och jag
svälter till döds .... Der ute predika de om frihet
och allas jemnlikhet och att de rika skola dela med
sig och att inga fattiga skola finnas .... Hahaha, min
ande kan icke fatta hvarken det ena eller det andra.»
Liksom om han sagt för mycket, tvärtystnade mannen,
och hans ögon återfingo sin uttryckslöshet, och
det halffåniga leendet visade sig åter omkring
hans mun. Han reste sig upp och ville draga sig
tillbaka. Mön Olof lade sin hand på hans skuldra.
»Förstår jag dig rätt, så äro dina vägar de samma som
deras, hvilka denna dag oskärade Herrans tempel, och
då skall du följa mig.... Jag vill nu begifva mig ut
till dem, och du skall höra mina ord, och sedan vill
jag tala med dig. Tro mig, ingen har fallit så djupt,
att han icke förmår med Guds hjelp resa sig.»
,,Hvart viljen j begifva eder hän?» sporde mannen.»
»Till Melchior Eink!» svarade Olof. »Till Melchior!»
stammade mannen. »Och hvar menen j eder träffa
honom?»
»Predikar han icke nu i Sanct Görans kapell?» Mannens
leende fick vid denna fråga ett uttryck af både
tvifvel och visshet. Han tycktes besinna sig, om han
skulle svara eller icke, men så kom han att kasta ögat
på Christina, som ännu stod qvar uppe på altartrappan,
och han sade då med en öfvertygande ton:
»Om Melchior predikar nu, det vet jag icke, men hvad
jag vet är, att han och Knipperdollink -i den natt,
som kommer, skola lägga råd med hvarandra om hvad
som i morgon skall ske! Knipperdollinks rop för en
stund sedan till männen här inne .... det skedde,
menar jag, för att få dem ut ! härifrån.»
»Och hvad skall då ske i morgon?» »Hvad vet
jag?.... Kanske det samma som i dag. . . .» Olof såg
skarpt på mannen, men dennes blick var oåtkomlig
för någon forskning, och leendet omkring
hans mun j gjorde, att man icke rätt visste, om
hän talade sanning eller j dikt. Hade icke då
och då den gamles blick kastats på Chri-! stina,
då den alltid antog en värma, som icke tycktes
lemna l utrymme för någon dubbelmening i hans
själ, så skulle Olof i sannolikt tagit hans tal
för enfaldigt snack och föga fästat sig dervid.
Men den besynnerliga förändring, som hela hans
an-lete undergick, när hans öga fastades på Christina,
kunde icke j undgå att i och för sig fästa Olofs
uppmärksamhet, och han
frågade derför: l »Känner du jungfrun der
vid altaret?»
j »Känner____Hvad sägen j, mäster Olof! om
jag känner
! henne .... Gud vare mig nådig, hur skulle jag väl
känna henne!» l »Men det synes dock på dig,
som om . ...»
j »Jag arme man .... nej, nej, mäster
Olof. ... jag kän-
i ner knappt mig sjelf, mycket mindre någon annan,
och allra minst en ung jungfru .... nej, nej!»
Det var med en viss ifver, som
mannen afbröt Olofs spörsmål, och då han ännu
läste tviflet i dennes ögon, började han ett
osammanhängande tal, som åtminstone så till vida |
förtog vidare frågor i samma riktning, att Olof
ansåg honom
hafva i viss mån förlorat förståndet.
\ »Godt, godt - sade han - det är heller
ingen likhet till,
j att du skulle känna henne. Men nu skall du följa
mig till Norrmalm och till Melchior Rink eller hvem
annan, som predikar hans frihetsläror.»
! »De äro många de, mäster Olof!
Men viljen j besvara
! en enfaldig mans spörjsmål, så sägen mig,
hvad är det för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
