Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En tafla ur hvardagslifvet. Tecknad af V. H. S. L--n.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
––-175
ovisshet, som är ännu mera plågsam, än den
förskräckligaste verklighet.
Utan tvifvel har läsaren någon gång gjort bekantskap
med denna tryckande oro, som bemäktigar sig vår
själ då den en längre eller kortare tid försättes
i ett tillstånd mellan fruktan och hopp. Mången
gång har det kanske varit blott en ringa orsak,
som alstrat denna smärtsamma själskänsla, hvilken,
då ovisshetens töcken skingrats, förbytt sig i en
jublande glädje, den der hastigt utplånat sorgernas
minnesmärken. Lif och glädje hafva åter blomstrat
och Icfnadsfriskhetens ambravind välgörande spridt
sin doftande svalka öfver månget melankoliskt sinne,
som derigenom blifvit befriadt från de på lefna-dens
natthimmel sväfvande mörka dimmorna.
Hvem kan väl undra derpå, om den olycklige Stenbom
i ännu högre grad marterades af denna tärande oro,
då så mången förlorar modet vid de obetydligaste
motgångar? Med hvarje timma, som förgick, stegrades
hans längtan att få göra slut på detta förskräckliga
tillstånd, som rent af hotade att förtaga honom
medvetandet.
Då det derföre led emot midnatt, steg han ur sin
säng, smög sig sakta och så tyst han kunde in i sin
hustrus rum, trefvade i mörkret fram till det stora
ekskåpet och grep efter nyckeln; men huru blef han
väl till mods, dä han mot sin vana fann den samma
vara urtagen? Ljuset vågade han icke tända, för att
ej blifva upptäckt, ifall hans hustru skulle vakna,
i hvilken händelse han föresatt sig att, tyst som en
råtta, åter afbida hennes insomnande.
Emellertid: hvar skulle han finna den försvunna
nyckeln ? Utan tvifvel hade hans hustrus annars så
sällsynta omtänksamhet här vid lag på ett ganska
förargligt sätt visat sig verksam. Denna oväntade
motgång gjorde honom yr i hufvudet, och det var nära,
att han återvändt med oförrättadt ärende; men hur han
funderade, fick han slutligen ett lyckligt infall,
det han sedan, kanske icke utan skäl, förmodade vara
sig ingifvet af höjden. - Kanske - sade han vid sig
sjelf - har hon gömt den i bordslådan.
Ifrågavarande bord stod bredvid den sofvandes säng,
hvarföre han smög sig dit, ängsligt lyssnande, om
någonting misstänkt skulle höras; men hans hustru
låg försänkt i en djup sömn, hvilket förhållande gaf
Stenboms misstankar ny näring. Men hvad varseblir
han, då han ville draga ut bordslådan? Jo, att
äfven den nyckeln var urtagen. Hvad var nu att göra
? Försigtigt trädde han sin darrande hand under den
sofvandes hufvudgärd och fann, hvad han sökte. Med
stor varsamhet och icke mindre oro öppnade han
bordslådan och fick genast rätt på den länge
eftersökta skåpnyckeln.
Med lätta steg skyndade sig den ännu i ovissheteris
dunkel sväfvande Stenbom bort till det stora ekskåpet,
satte nyckeln i det samma och öppnade. Då han visste,
att här icke fanns mycket att välja på, grep han
fatt i ett föremål, hvilket förekom honom allt för
obekant, för att icke gifva anledning till en närmare
granskning. På det hans hustru vid uppvaknandet
ingenting skullo märka af det, som tilldragit sig,
stängde han åter igen skåpet och lade nyckeln tillbaka
under hufvudkudden. Derefter skyndade han med den
funna skatten åter in i sitt rum.
Med hastigt klappande hjerta och af feberoro darrande
hand framtog han en tändsticka, för att skaffa ljus
både i det mörka rummet och i denna förskräckliga
sak.
Hvad fick han väl se, då ljuset blifvit tändt? Jo,
att de fåfängt nedtystade misstankarne icke bedragit
honom. Emellertid tvekade han ännu ett ögonblick, om
han skulle tro sina ögon. I en blårutig näsduk fann
han nämligen en väl tillkor-kad butelj inknuten,
hvars innehåll ej var tvifvelaktigt. Det oaktadt
ville han likväl fullkomligen öfvertyga sig om de
länge hysta misstankarnes befogenhet, hvarföre han
drog ur korken och förde buteljen till munnen; dock
behöfde han icke smaka på innehållet, ty en stark
ånga slog honom genast i näsan och sade honom hela det
förskräckliga i hans belägenhet. Med ett förtviflans
andetag och med en tår i det matta ögat suckade han
ur djupet af sitt beklämda bröst:
«Ack, min Gud, det är bränvin!»?
Bättre, än vi förmå beskrifva, kunna våra läsare
tänka sig de känslor, som nu söndersleto den olycklige
gubbens inre. Förkrossad och tillintetgjord af detta
hårda slag, stod han der i midnattsstunden, en bild
af den högsta förtviflan, med tårfyllda ögon blickande
mot höjden, hvars praktfullt tindrande stjernor genom
den till hälften med is öfverdragna fönsterrutan
kastade sitt vänliga sken in i denna sorgens och
smärtans boning och liksom tycktes vilja uppmana det
sörjande, lidande hjertat till tro och förtröstan på
den, som aldrig sviker, hvarken i lust eller nöd, lif
eller död, endast man helt och odeladt öfverlemnar
sig åt denne barmhertige verldarnes upphofsman. -
Det är obehöfligt att nämna, det sömnen denna natt ej
tillslöt den olyckliges ögon, för att, ett ögonblick
åtminstone, låta honom glömma sitt elände.
Då Stenbom, genom sin hustrus oordentlighet och
liknöjdhet för arbete samt genom sin egen oförmåga
att på ett med sin goda vilja fullt öfverensstämmande
sätt bidraga till hushållets underhåll, mången gång
sett sig nödsakad att, för de dagliga behofvens
bestridande, låna den ena summan efter den andra,
hade den sig härigenom hopade skulden slutligen
blifvit så stor, att han omöjligen såg sig i stånd
till att kunna återgälda den samma; och då han
genom dessa lånetransaktioner kommit i beroende af en
samvetslös ockrare, som visste att taga betalt för sin
»hjelpsamhet», återstod för den beklagansvärde gubben
ingen annan utväg, än att, till dennes förnöjande,
lemna ifrån sig största delen af husets tarfliga
bohagsting. Länge hade den hårdhjertade mannen
hotat med exekution och utmätning af möbler och
husgerådssaker samt - om detta ej vore tillräckligt
till skuldens betäckande, hvilket för ingen del var
troligt - jemväl taga gården i besittning, för att
till den mestbjudande försäljas.
Stenbom hade ofta oroat sig öfver denna möjlighet,
tills en vacker dag stadsfogden, biträdd af sina
handtlangare, infann sig, för att verkställa den af
procentaren yrkade exekutionen.
Snart förbarmade sig samhället öfver den svårt
profvade mannen, som, tillika med sin hustru, blef
intagen på stadens fattighus, der begge inom kort
slutade ett eländigt och sorg-uppfyldt lif.
Nu återstår endast att nämna några ord om deras
dotter.
Ett par år förr än bankruttkatastrofen inträffade
hade hon blifvit gift med en i samma stad som
hennes föräldrar boende embetsmän. Redan medan
hon ännu befann sig i föräldrahemmet hade ett
elakt rykte beskyllt icke allenast modren, utan
äfven henne, dottern, för att »ta’ sig en tår på
tand». Allmänheten, som vet att berätta nästan om allt
hvad som tilldrager sig inom familjerna, förstorade
naturligtvis ännu mera detta rykte, allt efter som
det gick från den ene till den andre; och då sällan
någon är så ädelmodig, att förringa betydelsen af
hvad som godtyckligt säges, blef det slutligen af
ingen betvifladt.
Emellertid tycktes det helt och hållet bortglömdt,
ända tills den vackra mamsell (frökentiteln var då
ännu ej »usur-perad») Stenbom skulle gifta sig, då
det återupplifvades och med förnyad kraft tog fart,
hvilket var naturligt; ty ingen qvinna är sämre,
än när hon skall gifta sig. Då skola de fel, som
icke finnas, uppsökas och kommenteras, liksom vore
det en hederssak för dessa sladdrande tungor att få
uttala sina varningsord, som icke åstadkomma annat än
förargelse och tvetydigheter. Härvidlag tyckes man
verkligen på ett praktiskt sätt vilja förfäkta den
hieronymitiska satsen: »Om sanningen kommer förargelse
åstad, är det bättre, att förargelsen sker, än att
sanningen blifver fördold.» Dock förgäter man, det
man vid sådana tillfällen sällan för den oförfalskade
sanningens talan. Visserligen händer det ibland, att
någon sanning ligger till grund för hviskningarne
och pratet, som då sällan tystnar, förrän man fått
bevisen i sina händer.
Beklagligtvis var ryktet om mamsell Stenbom allt för
sant.
Hennes fästman, såsom varande en man af heder, trodde
sig ej böra fästa något afseende vid det samma, ehuru
det visserligen med förnyad styrka gång efter annan
nådde hans öra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
