Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Strödda uppgifter från Tiveden, lemnade af Claes Joh. Ljungström. - Den längsta dagen. - I Haslidalen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Ingalunda!» En stund efter middagen framställdes
midt på golfvet ett stort bord, på bordet sattes en
väldig brännvinsflaska jemte två glas, och dertill
framkom ett nära en aln vidt fat, fullrågadt af kokt,
kall, färsk lax, sönderskuren i tärningar af ungefär
två tums fyrkant. Värden fyllde glasen, supen togs,
och man grep till sig med naturliga gafflar hvar
sitt laxstycke, hvilket tandmaldes och samlades
till middagsmatens smältrum. Detta itererades hela
eftermiddagen under samspråk och tobaksrökning. -
»Hvar har sin smak!»
Undenäsborna äro ett hurtigt, raskt och idogt folk,
i hvars ådror flyter mycket af finnarnes blod. De äro
tjär-brännare och linodlare, kolare och lärftsväfvare,
skräddare och sjömän, grufarbetare och snickare,
smeder och trädskomakare, bruksherrar och bönder. Inom
socknen finnes jernmalm och brunsten, gråsten och -
jag hade så när sagt silfvermalm, men måste instämma
med Lindskog, som i Skara stifts beskrifning säger,
att man sökt sådan, men icke funnit - och der finnes
gästfrihet och välvilja.
-
Den längsta dagen.
är ett b,ekant yttrande af folk, som finna misshag i
vårt klimat, att vi i nio månader hafva vinter och
tre månader icke-sommar - men alldeles så rasande
är det dock icke, fastän almanachan ofta hugger i
sten. Deremot är det sant, att sommarsolståndsdagarne
i sjelfva verket äro årets längsta dagar, ty det
egentliga mörkret räcker då, tack vare de praktfulla
ljusa nätterna, knappt l J/2 timme.
En hvar vet af erfarenhet, huru skön en sommarnatt kan
vara, när luften är stilla och varm, när en romantisk
skymning hvilar öfver land och vatten och liksom
Inhöljer föremålen i en slöja, genom hvilken man
anar mycket mera, än verkligheten erbjuder - skogen
är då det ställe, der man helst dröjer; den mystiska
halfdagern fängslar sinnet, man erinrar sig de gamla
folksagorna och tror sig se elfvorne dansa i gräset. I
synnerhet gäller detta om midsommarsnatten. Skådar man
då vid midnattstid emot norr, öfverraskas man af den
förunderliga klarheten i luften - det är ljusskenet
från midnattssolen, som högt uppe i norden strålar
hela natten i full prakt.
Denna egendomliga verkan af solens närhet till
horisonten har säkert blifvit iakttagen af mången
vänlig läsare, hvaremot färre torde hafva haft
tillfälle att se midnattssolen sjelf. Vi vilja derför
i korthet beskrifva, huru en sommarnatt efter den
längsta dagen ser ut på Islands nordkust och dertill
begagna ett blad ur en konstnärs dagbok.
»Bortemot aftonen stillnade det af, men sjön rullade
ännu i långa dyningar, så att fartyget krängde starkt,
medan de slappa seglen slogo mot tacklaget. Luften
blef klarare, och vi gladde oss åt att få se
midnattssolen i full glans. Häruti misstogo vi oss
heller icke; ty då klockan slog tolf, var himmelen
alldeles klar och^ sjön hade lagt sig, så att vi hade
en ytterst behaglig afton eller rättare sagdt natt -
man kan alls icke göra sig förtrolig med den tanken,
att det är natt - allt var så ljust och vänligt;
till och med ned i kajutan kunde man läsa den finaste
stil. Man kunde sjunga, som der står i visan: ’Här
går solen aldrig ned’; dock vore detta icke så
alldeles noggrant, ty snart skulle vi få erfara,
att vi befunno oss i höga norden, hvarest plötsliga
omkastningar i väderleken höra så väl till ordningen
för dagen som för natten.
Under det att vi fröjdade oss åt det präktiga
skådespelet, då solen å nyo började höja sin glänsande
skifva, hvilken föreföll öfver fyra gånger så stor
som om dagen, hörde vi ett underligt, brusande ljud
i nordvest; strax efter sågo vi en mörk strimma å
horisonten, och med otrolig hastighet var himmelen
betäckt med mörka skyar. Det for liksom en rysning
genom hela naturen, och de höga fjällen, som nyss logo
så vänligt i solskenet, stodo förvandlade i mörka,
hotande spöken. Nu kom en vindstöt, strax derefter en
annan ännu häftigare, och efter tio minuters förlopp
hade vi en rytande storm - det var morgonvinden, såsom
den kallades, hvilken yttrade sig på detta sätt. Den
mörka strimman å horisonten hade nu utbredt sig öfver
hela hafvet, och sjön började åter gå högt. Manskapet
fick brådt om att refva och beslå segel; då detta var
gjordt och fartyget lättare arbetade i sjön, kunde vi
åter med mer ro betrakta den uppgående solen. - Aldrig
skulle manv tro det vara möjligt, att naturen kunde
sammanställa så hjerta färger, men det var dock ett
ytterst praktfullt och storartadt skådespel. Fastän
mörka hotande skymassor nästan öfverallt betäckte
himmelen och blott en och annan fläck tillät etern
att visa sig, var denna dock så oändligt klar och
djupblå, att ögat knappt kunde göra sig förtroligt
med den utomordentliga genomskinligheten. Solen sjelf
dolde sig bakom skyar, men dess strålar bröto sig
med väldig kraft genom öppningarne, ja till och med
genom de täta mörka massorna i horisonten flammade
liksom blixtstrålar, hvilka glindrande dansade på
vågornas mörka toppar, under det att fjällen och
fartyget kastade långa slagskuggor utöfver hafvet.
Blott litet öfver en halftimme räckte stormen;
midnattssolen segrade öfver molntäcket samt sken
stilla och mildt, under det att vi.för en frisk,
jemn kultje fortsatte vår kurs inåt öfjorden till.»
-
I Haslidalen,
, som reser norrut från Italiens slättmarker, märker
snart med förvåning en jättemur, hvilken, så långt
horisonten sträcker sig, begränsar de samma i norr,
utan att man vet, om det är en del af jorden eller en
luft-väfnad. Det är Alperna, Europas högsta tinnar,
hvilka, belägna i denna verldsdels medelpunkt, erbjuda
mångfaldiga intressanta naturföreteelser och i sig
förena den blommande södern med den stela norden. Lik
perlan, som är dömd att stråla i musslans inre, eller
blommorna, som med sina doftande ångor och formers
skönhet ofta endast fröjda insekter och fåglar,
voro förr Schweiz’ förtjusande landskaper helt ringa
bekanta och värderade, och dess befolkning, så vida
den icke bodde invid allmänna farvägar, tyckes hafva
stått stilla, under det den öfriga verlden fortfarande
rörde sig. Allt detta är nu annorlunda. Sedan man
med ångans tillhjelp kan be-
resa land och vatten, hafva Schweiz’ herrliga
naturskatter årligen betraktats af hundratusental
resande, men befolkningen, vetande att draga fördel
af främlingarne, har beklagligen derigenom mycket
aflägsnat sig från fadrens redliga och trohjertade
seder. j Det är redan länge sedan jag såsom
ung genomströfvade
j Schweiz och derpå genom Haslidalen öfver
Grimselpasset tog vägen till Italien. Haslidalen
räknar circa 7000 invånare och utsträcker sig,
genomströmmad af floden Aars mångfaldiga
grenar, från Grimselpasset till Brienzersjön. I de
lägre trak-i terna temmeligen sumpig, blir den allt
mer och mer fruktbar l och erbjuder de skönaste
om vexlingar från täcka till storartade vyer
ända till Grimselpassets ödemarker. ! Den,
som berest Haslidalen, skall säkerligen med förtjus-
I ning påminna sig vägen öfver
»Rosenlauigletschern» till Eei-chenbachfallet.
Redan på afstånd hör man bruset af det då-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
