Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En spinnrock och ett namn. Sann händelse tecknad af Onkel Adam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vänlig, men ej nedlåtande, som mot alla andra; men det
var just denna vänlighet, Sandstedt, som icke var född
grefve, utan måste stylta upp sitt personliga
anseende genom sättet att vara, omöjligen kunde antaga.
Den förgyllda länsstolen blef, sedan den franska
kungen begagnat den, en helgedom. Tronhimmeln
borttogs väl, men stolen försågs med ett öfverdrag,
som hindrade hans begagnande. Han finnes nog ännu
på Steglinge, fastän hvarken gamla grefven eller
Sandstedt bevarar honom från vanhelgande.
Som vi veta, var den förjagade franska
konungafamiljens öden i högsta grad vexlande och
svåra, oaktadt all den hjelp, som Frankrikes
legitimister och Europas hof lemnade den. För
gamle grefven var det en hjertskärande känsla,
att se en simpel artillerikapten, under namnet
kejsare, sitta på den helige Ludvigs gamla tron –
att veta det kärlet för den heliga oljan, ur hvilket
Frankrikes alla konungar mottagit smörjelsen, och den
heliga kronan, som en gång prydt Clodvigs hjessa, vara
försvunna – konungagrafvarne förstörda och plundrade,
och allt detta hade kunnat ske af otämjbara vilddjur
– af rasande folkhopar; men dessa vilddjur blefvo
tama och spaka, dessa rasande folkhopar laglydiga,
icke till följe af den heliga rätten af ett arf,
utan derför att en kraftfull hand gripit tyglarne.
Detta smärtade honom, som från barndomen insupit
helt andra åsigter, allra djupast – icke sjelfva
olyckan, utan att den hämmades af andra händer,
än de konungsliga.
Det var vinter några år derefter, då Sandstedt en
afton förtrodde min far, att nådig grefven var djupt
nedstämd och sorgsen. Rummen i ena tornet uppeldades
till en tropisk hetta – någon skulle flytta dit
in. Hvem?
Sandtstedt halfhviskade: »Duc de Brienne,
hofmarskalken hos hans majestät konungen af Frankrike
och Navarra».
Några dagar derefter ankom hertigen, insvept i Gud
vet huru många pelsar, och mottogs med den ädlaste
gästfrihet i det grefliga slottet. Hans herre hade
ej längre råd att hafva öfverflödiga tjenare, och
hans egentliga hof afskedades till bättre tider. Han
behöfde agenter af annat slag, än en pudrad liten
hertig, som ej kände någon annan verld, än hofvets
salar, eller andra karakterer, än de planslipade, han
träffat i det franska hofvet – och kraftigare hjelp,
än de bugande kammarherrarne kunde lemna.
Den lille hertigen var således på sätt och vis
förskjuten – hade blifvit öfverflödig och ersattes
af andra. Hans herre behöfde annat än ceremonielet,
stora namn och afgudadyrkan för en makt, som ej mera
fanns till.
Detta kränkte hofmannen, hvilken ansåg sig som ett
offer för otacksamhet för alla hans tjenster. Rätt
betraktade, bestodo dessa tjenster icke i annat,
än ett flitigt uppvaktande och ett hänsigtslöst
medhåll om allt, hvad majestätet yttrade. Att få en
upplysning af den lille hertigen – någonting, som hade
en aflägsen smak af en väns råd, var lika omöjligt,
som att pressa citronsaft ur en murkla.
Om verlden haft sin rätta gång, hade hertigen,
sårad, dragit sig tillbaka till sina gods, och sjelf
skapat sig ett hof, men dessa gods voro förklarade
som nationalegendom och fråntagna den trogne
emigranten. Hertigen hade sålunda offrat allt för sin
konung – och nu kom belöningen. Han var som fransman
häftig och som en bortskämd favorit i hvarje ögonblick
färdig att ändra ton och slå ner afguden, för hvars
fötter han nyss krupit. När dylika karakterer stå på
knäna, tro de sig redan vara jättar, och när de pricka
med nålar, tro de sig hugga med ett tveeggadt svärd.
Vår gamle grefve hade icke detta lynne. För honom var
kungligheten en helig regel – en art religion, ur hvars
trosartiklar ej en bokstaf fick rubbas. Det misshagade
honom således, att höra sin gästs små sarkasmer öfver Ludvig
den adertonde, som inför dennes ögon plötsligen
förvandlats till en menniska och som sådan hade
sina fel. Hertigen anmärkte hvarje liten
vana eller ovana, hvarje litet karakterslyte,
som han, med sin ytliga förmåga att genomskåda
karakterer, hade observerat. Grefven var
allt för uppmärksam mot sin gäst, för att
motsäga honom, men allt för ädel i sin trohet
mot konungamakten, att trösta den lilla hofmannens
sårade fåfänga.
Grefvens och hertigens umgänge blef derföre
kallt och afmätt.
Som både trappor och korridorer på Steglinge icke
eldades, så voro de allt för kalla för den lille
hertigen, som således spisade på sitt rum – middag
klockan nära sex – fastän gamle grefven spisade sin
fyra timmar förut. Den lille emigranten glömde ej
ett ögonblick, att han var »hertig» och att hans värd
och välgörare endast var grefve, eller att han sjelf
var en fransman och hans ädelmodige vän blott var en
svensk, född under polarhimlen och nära nog dibroder
med björnarne.
Den stackars stolta emigranten behöfde dock
allt och fick allt. Gamle grefven smålog ej ens,
då hertigen erbjöd honom betalning i invisningar,
ställda till, som orden, på svenska tolkade, lydde:
»Till min förvaltare på slottet Brienneval eller
slottet S:t Michael» –; ty en gång skulle Gud i sin
vrede störta vanbördingen och låta det gamla komma
till ära. Grefven mottog med en liten böjning på
hufvudet den tvifvelaktiga liqviden, ty han kände
allt för väl det bittra i den förödmjukelsen, om ej
en vexel, ställd på framtiden, skulle antagas.
Hertigen ansåg sig således icke som gäst – han hyrde
hos den svenske grefven, ty han betalte allt kontant
genom invisningar på förvaltarne på hans ärfda slott
i Frankrike. Dermed var hans stothet tillfredsställd,
ty det kunde visst icke falla en fransk hertig in,
att lefva på nåd hos en svensk landtadelsman, han
måtte då vara grefve eller hafva varit hofmarskalk
i Gustaf III:s »borgarhof».
Det enda nöjet Duc de Brienne hade, var att pyssla om
en skallig papegoja, som gamle grefven skänkt honom –
ett arf efter salig grefvinnan. Hon sade några franska
ord, och var för öfrigt förvånande lik en dylik, som
hertigens mor ägt och fått till skänks af Ludvig den
femtonde, i hvars hof hon framlefvat sina vackraste
dagar. Men hennes papegoja var utmärkt för en högt
utvecklad intelligens och hade genom sina infall ofta
haft nåden att roa hans majestät, när han, trött af
sina omsorger, återvände i sina smårum. Men »Dycken»
hade ännu fler, som besökte honom. Den roligaste var
en ung grefve Alexander von Stegling, en brorson
till gamle grefven, och presumtiv arfvinge till
Steglinge. Det var en glad och vacker åttaåring,
med nordiskt ljust hår och blåa ögon, som för sin
ovanlighet synnerligen behagade hertigen, hvars små
kaffebruna ögon tindrade af glädje när han pratade
med gossen, som redan vid den åldern temmeligen
redde sig med fransyskan. Den tredje favoriten var
mormor – trädgårdsmästarens dotter. Bekantskapen
mellan den höga herren och henne uppkom temmeligen
prosaiskt. Grefven hade nämligen ålagt hennes far
att under vintern drifva alla möjliga sallader, ty
hertigen lefde mest af grönsaker, helst råa. Ett ägg
och en tallrik sallad utgjorde ofta hans hela middag,
och om ej vinet varit, skulle han ej behöft gifva
invisningar på sina »förvaltare». Det hade lyckats
trädgårdsmästaren att till och med drifva gurkor,
och den första af dessa sände grefven upp till sitt
främmande. Det hände sig således, att en vacker
dag en rosig och blyg flickunge steg in i hertigens
antichambre och stannade, rodnande och nigande, vid
dörren. Den liflige fransmannen skyndade fram till
henne och frågade på franska, hvad hon hette. »Det är
en gurka», sade hon, som ej förstod frågan. »Ah! la
belle Gyrka», utropade hertigen och mottog gåfvan;
men sedan kallade han alltid den snälla flickan »la
petite Gyrka» eller »la belle Gyrka». Sedan inbjöds
la petite Gyrka till hertigen, som fann sig road af
hennes naivitet, hvarvid comte Alexander fick göra
tjenst som tolk.
Gamle grefven gjorde hvarje förmiddag visit
hos sin gäst och talade om dagens märkliga
händelser. Oupphörligen måste Bonaparte falla,
men han föll ej. Dock, en bättre sakernas ordning i
Frankrike måste komma, fastän Duc de Brienne nu mera
oftare talade om grefven af Artois, än om konungen,
och om att otack är verldens lön och det bibliska:
»Förliter eder icke uppå furstar.»
Men åren gingo och ändtligen bleknade Napoleons lycka,
– långt innan den slocknade bakom Beresinas isvallar,
och i samma mån Napoleons stjerna bleknade, i samma
mån tändes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
