Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- En spinnrock och ett namn. Sann händelse tecknad af Onkel Adam
- Om qvinnan i Kina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Åren fly omärkligt; man vet ej, hur långt man kommit,
förr än man får återse ett gammalt minne – en gengångare
från fordom. Då först begriper man klart, huru olycka
och lycka, förnedring och ära vexla och – försvinna.
*
Om qvinnan i Kina.
Om qvinnan i Kina.
För oss européer erbjuder det kinesiska lifvet i dess
helhet en mängd i ögonen fallande motsägelser;
det upp-visar en mängd egendomligheter, som förefalla
oss besynnerliga och frånstötande.
Hvad skulle man hos oss säga om en son, som finge
det infallet att såsom bevis på barnslig kärlek och
tillgifvenhet skänka en likkista åt sin fader vid
ett tillfälle, då denne firade sin födelsedag? Men
den sjuke uppfostraren ser deri ett rörande bevis på
deltagande och är högligen glad häröfver.
Hvad säga vi vidare om sammanpressningen af fötterna,
hvilken sedan lång tid tillbaka är på modet i det
himmelska riket? - hvad om ett familjelif, som helt
och hållet hvilar på barnslig pietet och hvari likväl
qvinnan intager en underordnad ställning? Hvad skola
vi väl säga derom, att en förtjent mans förfäder
blifva adlade, icke de efterkommande ? Men detta
sednare bruk är just icke mer obegripligt, än
adel-skåpets öfverflyttande på de efterkommande.
Abbé Huc hade på sina vandringar i det inre af Kina
en skriftlärd, magister Ting, till följeslagare. De
anlände till Lean gschan, hvarest de till
kristendomen omvända kinesiska qvinnorna besökte
kapellet. Magistern förargades häröfver, han fann
det fräckt och oanständigt, och han förvånades,
då missionären sade honom: »Dessa qvinnor besöka
gudstjensten för att rädda sina själar.» Ting trädde
några steg tillbaka, lade armarne i kors och ropade:
»Men de hafva ju alls icke någon själ; qvinnorna
hafva ingen själ, och j viljen det oaktadt
göra kristna af dem?»
Dessa få ord af den skriftlärde gifva ett rätt slående
exempel på en helt och hållet barbarisk uppfattning,
men hvilken ännu är ganska allmän i Kina. Magistern
yttrade, att hans fru skulle blifva icke litet
förvånad, om han sade henne, det en europé hade
påstått, att äfven hon ägde en själ!
Huru förlikas detta råa barbari, som i qvinnan ser
ett väsende af lägre rang, hos ett i många saker
så förfinadt folk med principer om den barnsliga
pieteten, hvars utöfning så helt och hållet
genomtränger hela det kinesiska lifvet och hvilken
framställer så många i sjelfva verket uppbyggliga
seder?, Allt ifrån forntiden har man räknat qvinnan
för platt ingenting; äfven rikslagarne taga ingen
notis om qvinnorna, utom för att riktigt fastställa
deras tjenstbarhet. Mannen kan slå sin hustru, sälja
henne, låta henne dö af hunger, eller ock - hvilket
icke sällan förekommer i många delar af landet -
för en viss tid uthyra henne till en annan.
Denna träldom, tjenstskyldighet och låga ställning så
väl i huset, som i det offentliga lifvet är trefaldt
beseglad: genom sederna, genom den offentliga
meningen och, såsom redan är antydt, äfven genom
lagstiftningen. En flickas födelse betraktas som
ett slags missöde; hon behandlas af bröderna som en
tjenarinna, måste förrätta de svåraste och simplaste
arbetena och får blott föga visa sig utom hus. Så
snart hon blifver giftvuxen försäljer fadern henne
till den mestbjudande, utan
Sammanpressade fruntimmersfötter och skor,
att ens fråga, om hon vill gifta sig; vanligen har
brudgummen också aldrig sett henne förut; hon är
ingenting annat än en handelsvara, som tillfaller den
mestbjudande. På bröllopsdagen utstyr man dock detta
offer med siden, guld och hvarjehanda andra prydnader
och sätter henne i en portschäs, der hon tronar som en
drottning. Men sedan är hon fullkomligt öfverlemnad
åt köparens godtycke, qch i den nya familjen, der
hon är en fullkomlig främling, måste den unga frun
visa ovilkorlig lydnad och hon är derstädes, såsom en
kinesisk skriftlärd uttrycker sig, blott en skugga och
ett eko. Hon får hvarken äta tillsammans med mannen,
eller med sönerna, hon måste tigande betjena dem och
får ej förtära någonting, förr än de ätit sig mätta
och hon påtändt deras pipor.
Det inträffar stundom att föräldrar bortgifta sina
barn, innan dessa ännu skådat verldens ljus. De
kontraherande parterna bekräfta öfverenskommelsen
derigenom, att hvardera rifver ett stycke tyg af sin
rock och öfverlemnar i händerna på den andre.
Månggifte var förr endast tillåtet för mandariner
och sådana män, som vid 40 års ålder ännu icke
hade några barn; dessa fingo taga sig några
»små-hustrur». Den gamla lagboken bestämde: »Hvar och
en, som håller en bihustru, skall hafva 100 risslag
på skuldrorna.» Men denna bestämmelse blifver nu mera
ej praktiskt tillämpad. Den första hustrun är liksom
föreståndarinna för de små hustrurna, och de sednares
barn erkänna blott den första som sin moder. Sin egen
köttsliga moder bry de sig icke om. Den lilla hustrun
betraktas som föraktlig, hon är fullkomligt beroende
af den rättmätiga hustrun, hvilken hon måste visa
punktlig lydnad, och husbonden får hon endast tilltala
med det namn, som han bär i egenskap af familjefader.
Det är en lycka, att många kinesiska qvinnor verkligen
förstå att tillvinna sig en drägligare ställning,
och att många kinesiska män tänka ädlare, än den
stora massan. Men den jemngoda ställning, som i
Japan villigt inrymmes åt qvinnan, förekommer aldrig
i Kina. De rika männen hålla sina fruar hemma, och
om afsöndringen också på långt när ej är så sträng,
som i mohammedanernas harem, så tillåter dock mannen
blott sällan, att hustrun besöker andra hus eller sina
slägtingar, och detta sker då alltid i portschäser,
på det att ingen må kunna se henne på gatan. Till och
med i Peking har det ända hittills ej lyckats någon
europé att få se sina kinesiska vänners hustrur och
döttrar, och då under kriget i Kina de europeiska
officerarne inträngde i qvinnornas gemak, befanns,
att de unga damerna hade blifvit gömda i koffertar,
eller under högar af gamla klädespersedlar. Men
kinesiskorna vande sig snart vid de vesterländska
soldaternas ansigten, och i synnerhet funno de stprt
nöje af militärmusiken. Qvinnorna af den fattigare
klassen äro ej underkastade ett sådant tvång, redan af
den anledning, att de måste förrätta så många arbeten
på öppna fältet. De rikare männens hustrur deremot äro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:25:34 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1868/0211.html
