Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mäster Olofs Bröllop. Romantiserad berättelse från Gustaf I:s första regeringsår, af C. Georg Starbäck. (Forts. från. sid. 192.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mäster Olofs Bröllop.
Romantiserad berättelse från Gustaf I:s första regeringsår, af C. Georg Starbäck.
(Forts. från sid. 192.)
Med den högsta förvåning åhörde grefven berättelserna
om hvad som tilldragit sig i Malmö, huru lösryckta
och spridda de än förekommo i junkerns mun. Grefven
var en nykomling i Sverige. Han hade först for ett
par månader sedan kommit till landet och då infunnit
sig hos konungen i Jönköping, der ett herremöte
hölls, vid hvilket så väl danska som lybska ombud
voro närvarande, och hvarest det beslöts, att konung
Gustaf skulle efterkomma konung Fredriks önskan och
begifva sig till Malmö, för att ändtligen få ett
slut på Gotlandsfrågan, - ep tvistefråga, som rikena
haft sins emellan, allt sedan drottning Margareta
inlöste ön med svenska penningar, men lät den tillhöra
unionen, icke Sveriges rike. Med välvilja hade grefve
Johan blifvit mottagen af konungen, som med skäl fann
sig ensam på samhällets höjd, der fordom en sådan
rikedom på kraftfulla män funnits, men der nu mera
efter blodskonungens framfart var en verklig ödemark,
och som derför gerna mottog i sin tjenst framstående
och utmärkta utländingar.
Tyvärr voro dock dessa ingen bit bättre, än mängden
af dem, hvilka under de föregående tiderna kommit in i
landet. De voro, som junker Moritz så frimodigt vågade
yttra till grefve Johan, lycksökare allesammans. En
sådan var Bernt v. Melen, befälhafvaren för den
svenska krigsmakten på Gotland, en sådan visade sig
ock i det följande grefve Johan vara. Och likväl
hade Gustaf sökt fästa dem vid sig och Sverige genom
lysande och rika giften inom sin slägt. Bernt v. Melen
var gift med en franka till konungen af samma namn
som hans syster, hvilken han trolofvat grefve Johan.
»Och hvad beslöts då egentligen om Gotland?» sporde
åter grefven.
»Att den skulle behålla ön och slottet, som hade öa
och slottet i handom den dag, då beslutet fattades!»
»Och det var . . .?»
»Det var icke konung Gustaf! Men fort till saken,
herr grefve, hvad viljen j gifva mig för svar?»
Grefven betänkte sig ännu, men så beqvämade han sig
till att gå den äskade eden, hvilken han aflade på
junkerns framsträckta svärd, hvarigenom han likväl
icke förband sig till annat än att förtiga, hvad som
anförtroddes honom rörande de planer, som smiddes
på Wisborgs slott. Det stod honom till följd deraf
fullkomligt öppet att sedermera fatta sitt beslut i
enlighet med sin fördel.
»Så vill jag då säga eder, hvad min herre och herr
Bernt hafva öfverenskommit», tog sedan junker Moritz
till orda. »Det gäller ingenting mer eller mindre, än
att taga Sveriges rike, göra uifge herr Nils Stenson
Sture till riksföreståndare och till namnet erkänna
konung Christian.»
Grefven stannade i sin gång och såg med vidt
utspärrade ögon på talaren, som om han ej fattat ett
ord.
»Taga Sveriges rike», mumlade han, »göra Nils Sture
till riksföreståndare ...»
»J», ja, säger jag», vidtog junkern, »allt det
der skall gå som en dans, fru Christina, herr Nils
Stenssons moder, har räckt sin hand åt herr Severin
Norby ...»
»Fru Christina», af bröt grefven åter, »fru Christina
Gyllenstjerna, konungens moster, har gifvit sin hand
åt Severin Norby ... jag börjar tro, att j viljen
skämta, junker Moritz.»
»Det kunnen j tro efter behag», genmälte denne, »det
förändrar ingenting i saken. Severin Norby, gift med
Christina Gyllenstjerna, skall draga Sveriges allmoge
med sig, främst dalkarlarne, hvilka redan äro beredda
på hvad som komma skall och rusta sig att draga ned
mot Stockholm. Under tiden skall herr Bernt, som har
herr Nils Sture hos sig på Kalmar slott, söder ifrån
sätta folk i rörelse, och vi under herr Severin
Norby anfalla från sjösidan. Kunnen j nu finna,
hvarför detta slott, som j hafven i eder värjo,
är af så stor vigt?»
»J talen ic|el gåtor, junker Moritz», började grefven
efter några ögonblicks tystnad. »Väl vet jag, att
sinnesstämnin-ningen på många orter i detta land
ingalunda är den bästa, jag har af den gamle biskopen
i Linköping fått de tillförlitligaste underrättelser,
men aldrig har jag kunnat föreställa mig, att så
vidsträckta garn spunnos kring min herre konungen.»
»Hvad j hittills hafven tänkt, grefve Johan, kan
på det hela taget göra det samma», inföll lifligt
junkern, »frågan är, hvad j nu tanken och hvad j
hädanefter kommen att göra ...»
»J hafven mitt löfte om tystnad», blef grefvens svar
»nöjen eder dermed så länge!»
»Aha, jag förstår... J menen eder hafva mera att
vänta af konung Gustaf, än af en förening med herr
Severin och konung Christian. Nå väl, det är eder
rättighet att vara förblindad, måtte icke edra ögon
för sent öppnas ... jag har intet mera att säga eder,
jag vill blott träffa fru Christina och höra hennes
svar till min herre, och sedan begifver jag mig raka
vägen till konungen.»
»»Till konungen . . .?»
»Ja väl, till konungen... hvarför väcker väl det eder
förundran?»
»Helt enkelt derför», svarade grefven, som synbart
förbryllades af den säkerhet och visshet, hvarmed
junker Moritz uppträdde, »helt enkelt derför, att
vi behöfva tid på oss, för att allt måtte mogna,
innan det brinner löst.»
»Och j skolen förmå konung Gustaf att låta eder få
denna tid. Antingen känner jag honom eller eder för
litet, för att kunna sätta tro till edra ord.»
»Det gör också ingenting till saken, herr
grefve. Blott ett har jag ännu att tillägga. När
herr Severin kommer med sin flotta, så skolen j
hissa en hvit duk på tornet, om j då besluten eder
för att hålla med honom. Och så till sist, grefve
Johan.. . obrottslig tystnad. Icke den aflägsnaste
ödemark, icke den tjockaste skog, icke det högsta torn
eller den fastaste borg skall kunna skydda eder för
hämden, om j bryten eder ed. Hafven j förstått mig?»
Grefven böjde omärkligt hufvudet, och junker Moritz,
som plötsligt antagit en allvarsam och hemsk ton och
hållning, blef åter den lekande, på ytan oförarglige
och fromsinte, fast något råe sjöbussen.
»Farväl då, herr grefve», sade han, »jag går att
träffa fru Christina.. . Jag hoppas, att j sedan
ställen en god häst till mitt förfogande.»
Några ögonblick derefter stod junker Moritz åter i
stora salen.
Fru Christina befann sig der ännu. Hon satt med
hufvudet lutadt mot sina sammanknäppta händer, när
junker Moritz inträdde, och det låg i detta ögonblick
en färgton af så upphöjd skönhet öfver hennes ädla,
men sorgsna anlete, att sjelfva den bistra sjöröfvaren
stannade och försjönk i hennes åskådande. Ordet, som
han höll på att uttala, dog på hans läpp, och det såg
ut, som örn han för ett ögonblick glömt hela verlden.
Då hördes åter en trumpetstöt från vakttornet. Det
välkända ljudet -utöfvade ingen verkan på junker
Moritz, men fru Christina såg upp och vände sitt
ansigte utåt rummet. Hon betraktade en stund tyst
mannen, som stod inför henne, och hennes blick var
så djup och klar, som om den lånat glans och färg af
nornornas vishetsbrunn.
»J kommen för att höra mitt svar?» sade hon.
»Ja, fru Christina!» svarade junker Moritz med en
röst och ett uttryck så vördnadsfullt, att han blef
sig sjelf alldeles olik.
»Nå väl», återtog Christina, »helsa då eder herre och
säg, att Christina Gyllenstjerna står fast vid sitt
ord. Herr Severins bragder och hans ära, hans öppna
ridderliga sinne,
Sr. Fam.-Journ. 1863,
23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
