- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band VII, årgång 1868 /
224

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mäster Olofs Bröllop. Romantiserad berättelse från Gustaf I:s första regeringsår, af C. Georg Starbäck. (Forts. från. sid. 192.) - Charader. Av Wilhelmina - Upplösning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

»Det var en önskan, som j väl lätt kunnen få uppfylld

»Icke så lätt, som j menen, nådige herre ... jag
vågar ej gå ut ur skogen utan skydd ...»

»Hvad skall det heta», sporde riddaren med blixtrande
blick, »får ej en jungfru gå fri till det slott,
der »konungen gästar? Väl hafva vi haft onda tider i
Sveriges land, men så långt trodde jag ändock icke,
att det var kommet.»

»Jag är en fattig fader- och moderlös flicka», svarade
Christina, som icke rätt visste, om hon skulle så helt
och hållet oförbehållsamt yppa sig för den främmande
riddaren, och icke heller i hast kunde finna ett skäl,
som kunde förklara, hvad hon redan sagt, »och man
vill tvinga mig, och man förföljer mig, och nu ville
jag genom herr Lars kansler söka skydd hos konungen.»

»Och hvarför förföljer man dig, vackra barn?»

»Jag vet det icke . . . men jag skall taga doket,
jag skall begrafvas i ett kloster!»

»Kloster . . . Det der artar sig icke så illa, stolta
jungfru ... Så-å, man vill tvinga eder i kloster,
och j viljen icke låta tvinga eder . . . Men hafven
j nu sagt mig så mycket, så sägen mig äfven, hvem
som vill tvinga eder!»

»Men hvarför frågen j så mycket, stolte riddare
. . . jag känner eder icke, j kunnen, j kunnen ...»

»Säg ut ... hvad menen j att jag kan?»

»Nej, nej», återtog Christina, sedan hon forskande
sett i riddarens öppna anlete. »J kunnen det icke. Det
kom Öfver mig en tanke, att äfven j kunden bedraga,
men det kunnen j icke!»

»Tack för det ordet, mitt barn . . . nej, nej, jag
vill icke bedraga dig, och jag skall säkert föra
dig till herr Lars kansler och äfven till kungen,
om du vill.»

»Till kungen . . . ja, men kungen är så sträng, säger
man, och hård, och han har så mycket att tänka på,
att han säkert icke skall kunna höra mig. Hvad bryr
sig örnen om siskans suck i lunden?»

»Dock griper han stundom vesslan, som smyger till
den lilla fågelns bo. Kom, kom, jag skall föra dig
till kungen.»

Och riddaren fattade leende Christinas hand och drog
henne fram ur trädens skugga och ut på den öppna
platsen. Christina greps af helt underliga känslor. Så
hade hon dock icke tänkt sig, att hon skulle tråda
vägen till fmngs. Men medan de gingo, sade riddaren
intet. Han tycktes blifva allt tankedigrare, ju
närmare de nalkades slottet.

När de kommo ned på vägen, som ledde dit, och som var
upptrampad och dammig af de många fötter af hästar och
menniskor, som här dagligen färdades fram och åter,
sågo de på afstånd en gammal man komma gående från
sjösidan, också i riktning mot slottet.

Christina ryckte till. Hon hade igenkänt Gert
Bryningh. Men också den gamle hade plötsligen stannat,
satt handen öfver ögat, för att bättre kunna se, och
han hade sett och igenkänt Christina. Han påskyndade
sin gång, han kom helt nära.

Den arma Christina var som tillintetgjord. Hon
ville fly, men foten vägrade sin tjenst, hon ville
ropa, men tungan var som fastlödd vid gommen.
(Forts.)

*




Charader.

4.

ej mitt första är att gifva korgen, Sad’ Amelie till
Carl. - Bet blir dervid. Må denna tår dock vara dig
en borge|n,

Att det ej afgår utan mycken strid.

Hvar yngling, som en flicka önskar kalla

Mitt andra, borde taga sig i akt

Och emot frestelsens demoner alla

Yid alla stunder vara på sin vakt.

Mitt tredje i mitt nej du säkert finner,

Och jag det icke nog upprepa hinner.

Jag vet, ditt hjerta är så godt som gull,

Men vill ej ha dig för mitt helas skull.

5.

Mitt första blott en bokstaf är, Men kan jemväl ett
vatten vara. När jorden rikt mitt andra bär, Hvad hopp
för odalmänners skara. Mitt hela till de saker h^r,
Som gumman med till kyrkan för.

6.

När jag mitt första är, då tänker jag med fog:’ Jag
ej försigtig var . . . jag var ej tacksam nog. Täcks
himlen mig en gång det bästa återgifva, Skall, med
dess bistånd, jag en annan men’ska blifva. Och om jag
icke nu mitt hela riktigt får, Det lockar mången suck,
det pressar mången tår. Mitt andra egnar man jemväl åt
barn och gamla, Åt blommor, fåglar, djur och hvad man
kunnat samla. Man egnar det också - med orätt eller
rätt - Åt döda menniskor, fast på ett annat sätt.

7.

Det var en gång en gammal man. som plumpt mitt första
var. Ifrån sitt fönster han en gång fick se en fattig
karl, Som bar uppå sin krökta rygg en börda, stor och
tung. »Ack!» ropade den gamle då, »ack, om jäg vore
ung, Jag skulle bära, utan pust, en börda, dubbelt
stor: Men ingen kraft och styrka mer i ungdomsblodet
bor.» Nu bärar’n, som mitt tredje blef% mitt andra
röt till svar Och sad7: »Bäst vore, att du teg, ty
större tyngd du drar, Då med din samvetsräkning det
just ej mitt hela har.»

Wilhelmina.

Upplösning af Rebus i föregående häfte, sid. 192:
Har du sett en gransångare på nyårsaftonen plocka fikon i talltopparne.

Lugn såg han döden närma sig.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:25:34 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1868/0228.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free