Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mäster Olofs Bröllop. Romantiserad berättelse från Gustaf I:s första regeringsår, af C. Georg Starbäck. (Forts. från. sid. 192.) - Charader. Av Wilhelmina - Upplösning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Det var en önskan, som j väl lätt kunnen få uppfylld
»Icke så lätt, som j menen, nådige herre ... jag
vågar ej gå ut ur skogen utan skydd ...»
»Hvad skall det heta», sporde riddaren med blixtrande
blick, »får ej en jungfru gå fri till det slott,
der »konungen gästar? Väl hafva vi haft onda tider i
Sveriges land, men så långt trodde jag ändock icke,
att det var kommet.»
»Jag är en fattig fader- och moderlös flicka», svarade
Christina, som icke rätt visste, om hon skulle så helt
och hållet oförbehållsamt yppa sig för den främmande
riddaren, och icke heller i hast kunde finna ett skäl,
som kunde förklara, hvad hon redan sagt, »och man
vill tvinga mig, och man förföljer mig, och nu ville
jag genom herr Lars kansler söka skydd hos konungen.»
»Och hvarför förföljer man dig, vackra barn?»
»Jag vet det icke . . . men jag skall taga doket,
jag skall begrafvas i ett kloster!»
»Kloster . . . Det der artar sig icke så illa, stolta
jungfru ... Så-å, man vill tvinga eder i kloster,
och j viljen icke låta tvinga eder . . . Men hafven
j nu sagt mig så mycket, så sägen mig äfven, hvem
som vill tvinga eder!»
»Men hvarför frågen j så mycket, stolte riddare
. . . jag känner eder icke, j kunnen, j kunnen ...»
»Säg ut ... hvad menen j att jag kan?»
»Nej, nej», återtog Christina, sedan hon forskande
sett i riddarens öppna anlete. »J kunnen det icke. Det
kom Öfver mig en tanke, att äfven j kunden bedraga,
men det kunnen j icke!»
»Tack för det ordet, mitt barn . . . nej, nej, jag
vill icke bedraga dig, och jag skall säkert föra
dig till herr Lars kansler och äfven till kungen,
om du vill.»
»Till kungen . . . ja, men kungen är så sträng, säger
man, och hård, och han har så mycket att tänka på,
att han säkert icke skall kunna höra mig. Hvad bryr
sig örnen om siskans suck i lunden?»
»Dock griper han stundom vesslan, som smyger till
den lilla fågelns bo. Kom, kom, jag skall föra dig
till kungen.»
Och riddaren fattade leende Christinas hand och drog
henne fram ur trädens skugga och ut på den öppna
platsen. Christina greps af helt underliga känslor. Så
hade hon dock icke tänkt sig, att hon skulle tråda
vägen till fmngs. Men medan de gingo, sade riddaren
intet. Han tycktes blifva allt tankedigrare, ju
närmare de nalkades slottet.
När de kommo ned på vägen, som ledde dit, och som var
upptrampad och dammig af de många fötter af hästar och
menniskor, som här dagligen färdades fram och åter,
sågo de på afstånd en gammal man komma gående från
sjösidan, också i riktning mot slottet.
Christina ryckte till. Hon hade igenkänt Gert
Bryningh. Men också den gamle hade plötsligen stannat,
satt handen öfver ögat, för att bättre kunna se, och
han hade sett och igenkänt Christina. Han påskyndade
sin gång, han kom helt nära.
Den arma Christina var som tillintetgjord. Hon
ville fly, men foten vägrade sin tjenst, hon ville
ropa, men tungan var som fastlödd vid gommen.
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
