Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hafvets prydnad. II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hafvets prydnad.
II.
De perlor och kaméer, som våra sköna bara, äro blott det
bearbetade skelettet af ett hafsdjur, hvilket i sin
ursprungliga gestalt näppeligen kan igenkännas af den,
som blott har sett den bearbetade korallen. De mest
orimliga meningar voro fordom gängse derom och hafva
ända hittills bevarat sig bland fiskrarne, såsom vi
finna af sagan om det förtrollade trädet vid Nizza.
Den röda korallen var förr i allas ögon en planta,
och först i början af förra århundradet upptäckte
en ung läkare från Marseille, Peyssonnel, hvilken
af franska akademien hade blifvit utskickad för
studerande af hafsväxterna vid kusterna af Berberiet,
att de förmenta blommorna af korallen voro djur,
som utsträckte sig, drogo sig tillbaka och rörde
sina armar. I början vann hans upptäckt föga
erkännande. Réaumur, insekternas och termometerns
berömde Observator, Jussieu, det naturliga
växtsystemets fader och Linnés medtäflare, ville
icke tro derpå, ända tills de blefvo öfvertygade
genom egna iakttagelser. Dock allt för sent för
upptäckaren! Sedan akademien i Marseille hade afslagit
propositionen om ett pris, som enligt hans förslag
skulle för »everdeliga tider» tillfalla den, som
skr ef ve den bästa af handlingen eller gjorde
den vigtigaste upptäckten angående ett föremål, som
rörde hafvets naturhistoria, begaf han sig ur landet,
och man känner ännu i dag hvarken stället, hvarest,
eller tiden, när han afled. Men det är icke lätt att
erhålla lefvande korallstycken. Fiskrarne vilja icke
tillåta, att man följer dem. Gifver man dem kärl, för
att genast vid fångsten lägga korallerna i hafsvatten,
så uppfylla de merändels alls icke denna önskan,
eller också blott ofullständigt. Går man till sjös
efter dem, så segla de långt bort. På sitt eget fartyg
upptaga de forskaren högst
ogerna, emedan de frukta, att han skall för öfriga
förråda de goda bankarne. Den, som vid hafvet
sysselsatt sig med vetenskapliga studier, känner
alla dessa svårigheter. Man må- j ste hafva
umgåtts med fiskrarne under åratal, dagligen skaffat
| dem förtjenst, innan de begripa, att det är dem
fördelaktigare j att för fem eller tio francs fånga
maneter och dylika, eljest af dem föraktade
föremål, än fiskar, som knappt inbringa dem två francs
om dagen. Men med tålamod, undervisning och
penningar öfvervinner man slutligen alla svårigheter.
Så snart korallfiskrarne en gång insett, att
naturforskaren ej frågar så mycket efter vackra
stycken, utan fast mera ef ter sträfvar lef- j vande,
små grenar, hvilka icke hafva något värde för
dem; j så snart de en gång sett, att mannen,
som förföljer dem, j hvarken vill schackra med
deras handtverks hemligheter, eller förråda banken, på
hvilken de kanske göra en riklig fångst: då fatta
de sjelfva intresse för undersökningarne och fästa
ofta forskarens uppmärksamhet på saker, som han eljest
lätt kunde förbise. Omsider har man kommit derhän,
att man erhåller några lefvande ändspetsar, några små.
vid stenar eller musslor fastade stammar, just i det
ögonblick, då de uppkomma ur djupet. Man har ett
med hafsvatten fyldt kärl till hands; man nedlägger
styckena deri, om möjligt utan att bringa dem
i beröring med luften; man slår en tråd om den brutna
ändan,
lig. L
En liten stam af röd korall med utvecklade polyper.
stenen eller musslan och upphänger så den lilla
stammen midt i glaset, som man ställer på en sval
plats, ty djupets organismer sky hettan samt klara
solstrålar. Och nu heter det: vänta! Stillhet
är nu den första pligten. Liksom man måste lemna
snäckan i ro, på det hon omsider må utsträcka sina
tentakler, så äfven de flesta af dessa hafvets
underbara organismer, hvilka kunna i otrolig grad
sammandraga och uttänja sig. Ofta dröjer det hela
timmar, ofta blifver nyfikenheten tillfredsställd
efter få minuters förlopp. Med spänd uppmärksamhet
betraktar man den klubbformiga, smutsigt röda toppen
af grenen. Sväller den icke upp, blifver den icke
tjockare? Sannerligen! Här och der synes också en
punkt af ytan höja sig i form af en vårta. Yårtan
blifver hvit på spetsen. De åtta, stjernformigt
ställda risporna, som man genom lupen kunde se på
vårtan, vidga sig och kontrastera genom sin ljusa
färg mot den röda omgifningen. Stjernstrålarne skilja
sig från hvarandra; ett ljust föremål framtränger
der emellan, liksom en liten genomskinlig blåsa,
fylld med vatten, hvilken tydligen
Fig. 2.
Anatomi af röd korall.
Den lefvande skorpan är uppskuran på längden och
viken tillbaka från kärnan.
1. På tvären genomskuren polyp, som visar de
lijulformigt ställda skilj eväggarne. - 2. På längden
genomskure-a polyp med indragna armar. - 3. Dito med
utvecklade armar. - 4. De djupa längsgående kanalerna
i barken. - 5. Stycke af den inre kalkkärnan,
som användes till prydnad. - 6. De båda lapparne,
som uppkommit till följd af barkens genomskärning på
längden, med de genomskurna nätkärlen. - 7. Tvärsnitt
i barken, dito.
växer och sväller ut, tills den i spetsen utvecklar
sig och utsträcker åtta ljusa vid fästepunkten
bredare, mot ändan tillspetsade, bladformiga armar,
som i kanterna äro omgifna med fina fransar. Nu
liknar hela figuren en åttabladig klockblomma eller
gentiana, och man begriper, hvarföre Marsigli, då han
första gången betraktade dessa varelser, ansåg dem
för verkliga blommor, ehuru han ganska väl bemärkte
dess sammandragning och utvidgning.
Det gifves ingenting mera täckt i färgerna,
ingenting finare i formerna, än de mångfaldiga,
till polypernas klass hörande hafsdjuren i deras
högsta grad af utveckling. Detta gäller särskilt
den röda korallen. Det kan icke gifvas något mera
praktfullt, mer lysande rödt, än de fina taggar,
som omgifva basen af den klockformiga polypkroppen, -
intet genomskinligare kristallglas, än sjelfva kroppen
och armarne. Men är blott en af polyperna utvecklad,
så framträda de Öfriga hastigt, och snart synes
en sådan liten stam öfverallt betäckt med blommor
(fig. 1), så tätt, att de ömsesidigt hindra hvarandra
i sin utveckling. Blommor äro styfva, orörliga -
men här herrskar öfverallt lif och rörelser, om också
långsamma och af m ätt a.
Sv. Fam.-Journ. 1868.
30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
