Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hafvets prydnad. II. - Siena i Italien. - Sångerskan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
verksamheten frambringa polyperna näringsvätskan;
denna cirkulerar, satt i rörelse af håren, i kärlens komplicerade nät
och inkommer slutligen i de längsgående kärlen, som ligga omedelbart intill korallstocken.
Siena i Italien.
(Forts. från sid. 201.)
Under katedralen ligger Johanniskyrkan, Sienas
baptisterium. Då byggnaden år 1301 påbörjades,
var hon ännu icke underjordisk, såsom nu. Der
finnes det berömda dopbäcknet. Konstverket
bildar en sexhörning, och hvarje sida är prydd med
basreliefer; de tvenne äro af Ghiberti, den samme,
från hvilken de der dörrarne till baptisteriet i
Florenz härstamma, hvilka Michel Angelo förklarade
värdiga paradiset. Öfver dopbäcknet höjer sig ett
litet tempel af hvit marmor, hvilket i sex nischer
visar lika många allegoriska figurer, och öfver de
sex pelarne stå lika många englar af brons – arbeten
af Donatello och Giovanni di Turino. Det hela krönes
af en herrlig staty af Johannes Döparen.
Från baptisteriet leder en liten pittoresk gata
till Piazza del Campo. Vid nedstigandet lemnar man
på högra sidan Pandolfo Petruccis palats, hvilken
förde binamnet il Magnifico. Det hade lyckats honom,
liksom Mediceerna i Florens, att blifva herrskare i
sin fädernestad, men han lemnade icke makten i arf
åt sina barn. Palatset har en ganska vacker fasad.
Siena ligger, såsom nämdt är, på kullar och har inga
källor i närheten. Befolkningen har derföre alltid
måst med stora omkostnader och icke utan möda förse
sig med det nödvändigaste lifsmedlet. Vid romartiden
byggdes aquedukter,
som förde vatten till det inre af staden, men under
medeltiden genomförde man ett system, som på samma
gång är egendomligt och storartadt. I den porösa
tuffstenen, hvarpå Siena ligger, gräfde man långa
gallerier, genom hvilka regnvattnet inströmmar. Dessa
gångar komma från de kringliggande kullarne, sträcka
sig genom staden i alla riktningar och bilda ett
vidt utgrenadt underjordiskt nät. Man kalla dem
bottini, och deras uppkomst går tillbaka ända in
i tolfte århundradet; deras längd innehåller nu
icke mindre än 24 1/2 kilometer. Pater della Valle
berättar, att han en gång nattetid nedstigit i de
samma och tillryggalagt en sträcka af 3 miglier; de
af fackelsken belysta stalaktiterna hade erbjudit en
underbar och förtrollande syn.
Fonte Gaya har ej sin like, men äfven Fonte nuova vid
Porta ovile är skön. Icke mindre skön är den berömda
Fonte Branda, hvaröfver sieneserna äro icke litet
stolta; Alfieri har förherrligat den genom en sonnet,
och då man vill beteckna det flyktiga väsen, som man
ordspråksvis tillskrifver sieneserna, säger man om
en menniska, att hon druckit ur Fonte Brända. Denna
existerade redan 1081, men på ett annat ställe; på
det nu varande befinner den sig sedan år 1193. Efter
den samma benämnes en dalklyfta, som åtskiljer
tvenne kullar, på hvilka katedralen och den gamla
dominkanerkyrkan äro belägna midt emot hvarandra.
Sångerskan.
Berättelse af Marie Sophie Schwartz,
Arvid Gran hade tagit sin hofrättsexamen och
skrifvit in sig i Svea hofrätt.
Han och en god vän, notarien Jägerström, hyrde
tillsammans tre ungkarlsrum, belägna vid en af
Ladugårdslandets förnämsta gator.
Son af en förmögen köpman i landsorten, uppbar Arvid
årligen från hemmet en rund summa att lefva af,
och behöfde icke underkasta sig några försakelser.
Arvid var en ganska ordentlig ung man, hvarken rumlare
eller spelare. Hans egentliga svagheter voro: passion
för musik och passion för vackra qvinnoansigten.
Detta är allt, hvad vi för ögonblicket anse oss
behöfva säga om vår hjelte.
Öfver öronen förtjust i tre vackra flickor, dem han
dansat med, insomnade han en natt, efter att hafva
varit på bal. Han drömde också om sina tre flammor
och tyckte, att en af dem för honom uppstämde en
herrlig sång; men i det samma vaknade han. Tärnan
var försvunnen, men sången fortfor.
Arvid gned sig i ögonen, satte sig upp i sängen
och sökte genom åtskilliga rörelser öfvertyga sig,
att han verkligen var vaken. Han kom slutligen till
medvetande af, att han icke längre stod under drömmens
inflytande. Sången fortfor.
Den kom från grannen, som bodde vägg om vägg med
honom.
Aldrig förr hade han hört någon sjunga der. Det var
midt i vintern, och han kunde icke heller antaga,
att dit inflyttat nya grannar.
Vacker, klar och klangfull var den qvinliga stämma,
som sjöng en då mycket känd sång.
»Hon måste vara mycket ung och mycket skön», tänkte
Arvid, när sången slutligen tystnade.
Om morgonen, då han vaknade, stod sången lifligt för
hans minne.
Hvem var väl näktergalen, han hört – hvem?
Balen, de tre skönheterna, allt hvad som under
den föregående aftonen tjusat hans sinne, var
nu undanträngdt. Hela hans själ var upptagen af
gissningar rörande sångerskan.
Hans uppasserska kom in med kaffe.
Arvid frågade genast, hvem som bodde i våningen
bredvid hans.
»Kommissarien Ahlström», svarade Johanna.
»Är han gammal?« återtog Arvid.
»Några och femtio år.«
»Och gift?»
»Åh nej, han hvarken är eller blir gift; hans syster
skulle alldeles icke tillåta. Hon är ett mycket
’raffinert’ fruntimmer om fyratio år, ogift såsom
brodern, och hon tål alldeles icke att någon fru
kommer i huset, der hon vill ensam regera.»
Jungfru Johanna, som nu skulle in till notarien
Jägerström med kaffe, beredde sig att gå, då Arvid
qvarhöll henne med några ytterligare frågor. Han ville
veta, om hon var säker på att kommissarien Ahlström
icke hade någon ung slägting hos sig. Härpå erhöll
han det svaret, att der icke fanns någon menniska,
utom kommissarien, systern och jungfrun.
»Men der måste finnas någon», utropade Arvid
otåligt. »Jag hörde i natt ett fruntimmer sjunga,
och det med en klar och klingande stämma.»
»Det var bestämdt fröken Ahlström», utlät sig
städerskan, »hon har sitt rum vägg om vägg med
notariens, och hon lärer ska’ sjunga riktigt grant.»
Arvid hade god lust att köra ut jungfru Johanna,
för det hon vågade förutsätta, att en fyratioårig mö
sjöng så, som den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
