Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sångerskan. - Hjelp i nöden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
pianot inne hos sig och endast då kunde öfva sig,
när fadern var frånvarande eller sof.
En dag uttalade Arvid sin förundran öfver, att hans
städerska påstått, att kommissarien Ahlström bodde
vägg om vägg med honom.
Kaptenen skrattade och sade:
»Han har bott här, men vi hafva bytt våningar. Den
fördömda karlen tålde icke, att jag promenerade i mina
egna rum, utan skickade oupphörligt impertinenta bud
med begäran, att jag skulle unna honom nattro. Jag
bodde då två trappor upp. Vid dessa förnyade
budskickningar blef jag arg, gick ned och bad honom
draga för f-n i våld. Slutet blef, att han drog två
trappor upp och jag flyttade hit ned.»
Och Arvid, som i flera veckor grubblat öfver, att
fröken Ahlströms sång så kunnat tjusa honom! Han tog
emellertid nu sin skada igen och var hemma så mycket
som möjligt, för att icke gå miste om att tjusas af
Mathildas vackra röst. Hon sjöng alltid på olika
tider, och ibland flera dagar å rad, men så kunde
det vara en hel vecka, då hon endast spelade. Följden
häraf blef, att Arvid nästan jemt var hemma, då han
icke besökte kaptenen.
När Mathilda blef återställd i foten, var Arvid
på fullt allvar betagen. Han såg, hörde och tänkte
endast på henne, men talade aldrig om sin böjelse,
icke ens med Jägerström. Allt hvad han sagt denne,
var, att han umgicks hos kapten Norgrens och att
dottern var älskvärd.
Såsom frisk satt Mathilda icke beständigt hos sin far,
utan var ibland bortbjuden. Det kunde, till Arvids
obeskrifliga harm, hända, att han fick roa sig ensam
med kaptenen hela aftnarne, men det hade äfven händt,
att han ett par gånger träffade Mathilda allena.
Till stor sorg för Arvid fick han högst sällan sådana
herdestunder, oaktadt han fortsatte att dunka bräde
med fadern.
Mathilda var borta hos sina slägtingar, och slutligen
fick han veta, att hon äfven umgicks hos assessor T-s,
en gammal vän till hans far, der han ibland brukade vara
bjuden. Han hade icke på länge gjort visit der,
nu rusade han åstad och ursäktade sig för sin
försumlighet med de obotfärdiges förhinder. Visiten
renderade honom bjudning till ett större kalas, som
assessorn skulle hafva. Arvid kom sålunda på samma
bal som Mathilda.
Han dansade med henne och var nu ursinnigt kär. Till
råga på lyckan fick han åka hem med kaptenen och
Mathilda.
Om det gällt Arvids lif, hade han icke kunnat
underlåta att vid afskedet trycka Mathildas hand. Den
unga flickan smålog emot honom och nickade ett gladt
godnatt.
Alla möjliga dåraktiga förhoppningar framkallade
detta småleende.
Arvid steg in i sitt sofrum smågnolande, men tystnade
tvärt, då hans öra träffades af Mathildas sång. Hon
hade nätt och jemt kunnat hinna in till sig och hade
redan börjat sjunga.
Arvids hjerta kom i starkare rörelse. Hans manliga
egenkärlek tillhviskade honom, att hon sjöng för
att glädja honom, som så ofta sagt, att den största
njutning, han kände, var att få lyssna till hennes
musik.
Innan Arvid gick till hvila, hade han också klart för
sig, att Mathilda för honom hyste känslor, liknande
dem, som uppfyllde hans bröst.
Återstod blott att förvissa sig härom, för att sedan
kunna begära hennes hand af fadern.
Hvad gjorde det, att han blott och bart var extra
ordinarie? Hans far var rik, och det hade väl
varit bra besynnerligt, om icke pappa skulle gifva
honom tillräckligt att lefva af, äfven såsom gift
karl. Arvid insomnade, fullt öfvertygad om, att hans
framtida lycka icke kunde tagas ifrån honom.
Månader förgingo likväl, utan att Arvid skred till
någon förklaring. Mathilda ingaf honom så mycken
vördnad, att denna känsla afhöll honom från att säga
henne, huru kär hon var honom. Svårt hade det äfven
varit att afgöra, antingen Arvid mest älskade hennes
person eller hennes röst.
(Forts.)
Hjelp i nöden.
I en trakt af Södra Tyskland bodde förr en fattig man,
Var skomakare till yrket: Adam Werner hette han.
Nykter, arbetsam och redlig, hoppandes på Gud, som förr,
Han dock ej förmådde jaga nöden från sin hyddas dörr.
Öppen stod den dörrn för alla; men den gäst, som oftast kom,
Var den dystra fattigdomen; den steg in och såg sig om,
Tog allt hvad den kunde finna, utom läster, syl och garn . . .
Tog till slut ock Werners hustru bort från man och trenne barn.
Ack, hon dog af sorg, den arma, lika mycket som af brist.
Bittert stackars Werner sörjde, att sin Vivica han mist.
Men han lärt att sig ödmjuka för den hand, som ger och tar,
Och han sade: »Hur jag lider, jag i Gud en vän dock har.»
Visserligen hände stundom – och det händer ju så lätt –
Fastän fromt och undergifvet, hjertat tar dock ut sin rätt –
Så det hände understundom, att till ögat af vår vän
Smög en tår, som ville falla . . . men den starke qväfde den.
Och då tänkte han och tänkte om och började på nytt,
Ställde fram för minnets spegel ej den tid, som senast flytt,
Men den dag för tio år se’n, då med glädjens ros på hyn
Han som brud till hyddan förde skönsta flickan uti byn.
Dock, den sköna var så fattig, så de voro båda två.
Ömhet, kärleksrus och skönhet lefver man ej länge på.
Arbete fanns ej tillräckligt . . . orten var ej folkrik nog . . .
Och så bodde han så fjerran, mäster Werner, i sin skog.
Barnen kommo, för den rike, ack, ett glädjeämne mer.
Hur han fröjdas, hur han hoppas när ett barn i vaggan ler.
Icke så för lyckans styfson; ty för honom är ju blott
Hvarje barn en börda mera till hans re’n så tunga lott.
Och likväl den stackars Werner älskade så varmt de små,
Som »Gud fader honom gifvit», – han beständigt sade så.
Ömt, som någonsin en moder, skötte han de späda tre,
Tänkande dervid: »Med tiden får jag rik välsignelse.»
»Och i alla fall det var ju», sade han med tårad blick,
»Hennes sista ord på jorden, hennes, som till himlen gick,
Att jag skulle vårda barnen, vara både sträng och öm.
De ju alla äro minnen af vår lyckas korta dröm.
»Lycka! ... O, ja, hvarför icke? Lyckan trifs i mången form,
Icke blott i glädjens solsken, men jemväl i sorgens storm.
Trogen kärlek, det är lycka, den ju trotsar tid och rum.
Den är jordens högsta goda, himlens evangelium.»
Så han svärmade, den arme, uti usla lumpor klädd.
Grofva brödet var hans föda, blotta halmen var hans bädd.
Kunde han åt barnen skaffa blott en beta kraftig mat,
Var han stolt och öfverlycklig, som en segrande soldat.
Döda voro hans föräldrar, knappast nog han mindes dem.
Ende brodern hade lemnat, såsom sjöman, ung sitt hem.
Många år se’n dess förflutit; ryktet sade han var död,
Och den stackars Werner ägde ingen vän och intet stöd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
