Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stockholms Djurgård och dess sommarlif. (Forts. från sid. 210.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
––- 243
och eländas mottagande, utan äfven för herbergerande
af de många vandringsmän, merändels munkar, som den
tiden ströko land och riken omkring. Häraf benämdes
holmen, till skilnad från staden, Helgeandsholmen.
I den mån forntiden genom den historiska belysningen
börjar ljusna och blifva fullt klar för våra blickar,
framträder äfven Helgeandsholmen oftare såsom en plats
för ödesdigra, än mörkare, än gladare, historiska
tilldragelser, hvartill läget mellan stadens inre
och yttre norra portar naturligtvis gaf förnämsta
anledningen.
Den vigtigaste af dessa var det herremöte, som Magnus
Ladulås år 1282 höll i Helgeandshuset och hvarvid
beslöts en allmän skattläggning, sedan konungens
inkomster (»Upsala öde») ej längre ville räcka till
att betäcka de ständigt växande utgifterna. Det
var då som nu. Vid samma möte beslöts äfven, att
kronan för all framtid skulle hafva äganderätt
till oinkräktade skogar, bergverk, vissa sjöar och
strömdrag m. m., hvarigenom således första grunden
lades till kronoegendomen här i landet. Detta mötes
beslut, hvars äkthet varit något omtvistad, har
sedermera blifvit af historieskrifvarne kalladt:
Helgeandsholmsbeslutet.
Ej fullt 40 år derefter förvandlades denna holme
till af-rättsplats, då här utfördes ett af dessa dåd,
af hvilka vår historia från denna tid upptecknat så
många och hvaraf hon fått ett af sina mörkaste blad
På »11,000 jungfrurs dag» år 1320 undergick nämligen
prins Magnus, konung Birgers son, dödsstraffet
härstädes, dömd att lida detta för fadrens mord å
sina-bröder Waldemar och Erik, hvilka, såsom bekant,
fingo svälta till döds på Nyköpings slott, dit de
af den trolöse Birger blifvit lockade och insatta i
fängsligt förvar.
Om vi öfverhoppa en tidrymd af nära 150 år, eller
till året 1463 - en tid full af oro och våldsbragder,
som ej erbjuder många ljuspunkter, hvilka man med
nöje kan betrakta - så finna vi Helgeandsholmen
förvandlad till ett läger och öfverfylld af
vapenklädda män. Det är svenska bönder från flera
landskaper, förnämligast Upland, hvilka lemnat
sina hemman för att draga i örlig mot Christian I,
den svenske kungen från främmande land och med
främmande d. v. s. osvenska tänkesätt, som tagit
erkebiskop Jöns Bengtsson Oxenstjerna till fånga och
insatt honom på Stockholms slott. Bönderna, 300 till
antalet, hafva kommit till Stockholm för att befria
erkebiskopen samt i denna afsigt slagit upp tvenne
läger, ett på Norrmalm, utanför yttre stadsporten,
och ett på Helgeandsholmen mellan portarne. Föga
hemma i krigskonsten och försummande att bevara vunna
fördelar, blefvo bönderna snart öfverlistade af sina
mer erfarne och vaksamme motståndare, hvilka afskuro
kommunikationen mellan de båda lägren, hvarigenom de,
som voro på holmen, plötsligt sågo sig instängda.
I förskräckelsen häröfver togo de sin tillflykt
i Helgeands-kyrkan, men blefvo der, 103 stycken,
nedstuckna på befallning af riksmarsken och
ståthållaren på Stockholms slott Thure Thuresson
Bjelke till Krakerum, hvilken genom detta dåd fick
vedernamnet * Bondes lagtar en*.
Helgeandsholmen var ofta sedermera, eller i alla de
drabbningar, som föreföllo vid hufvudstaden, en plats
af synnerlig vigt att äga för så väl de anfallna som
de anfallande och derigenom äfven ofta tummelplatsen
för krigets lössläppta furier. Då Sverige omsider,
efter våldsamma kriser och blodiga fejder, ändtligen
fick något lugn i sitt inre och krigets ljungeldar,
med hvilka svenskarne gerna och oftast med lycka för
sig lekte, flammade utom landets gränser, började
hufvudstaden snart växa ur sina ungdomskläder,
»stadens staket», utflyttades, Brunkeberget bebyggdes
och ordnade sig till en stadsdel, för att sedan en tid
blifva en egen stad, och då förlorade Helgeandsholmen
äfven sin förra vigt samt undergick med det samma en
total omstöpning. Helgeandshuset och kyrkan nedrefvos
och i stället uppfördes här ståtliga palatser, bland
hvilka, af särskilda skäl, finnas omnämda: Svea rikes
mynthus, grefve Per Brahes hus, riksamiralen Flemings
hus m. fl., hvilka dock, sedan Helgeandsholmen genom
den stora reduktionen blifvit kronan underlagd, på
Carl XI:s befallning år 1673 undanröjdes, för att
lemna plats åt det tillämnade
kungliga stallet, som ock sedermera, efter ritning af
den namnkunnige Nicodemus Tessin, der blef uppfördt,
till stor grämelse för finska församlingen, hvilken
flerfaldiga gånger erhållit löfte om denna plats,
för att derå uppföra sin kyrka.
Man må med skäl beklaga, att Helgeandsholmen någonsin
fick äran af att bestå byggnadsplats- åt »kungens
stall», ty eget nog blefvo de kungliga hästarne,
så elegant och snabbt fortskaffningsmedel »landets
fader» än har i dem, förnämsta orsaken till, att
Helgeandsholmens förskönande afstannade och ej, med
undantag af anläggandet af den nuvarande Norrbro och
den utfyllda plats, på hvilken vi sitta, nämnvärdt
framskridit under de sednaste två hundra åren. Man
må med skäl beklaga detta, ty Helgeandsholmen är dock
af naturen danad att vara en riktig »skönhetsfläck» i
Stockholms vackra anlete och ej en - karbunkel . . .
Tänk eder nämligen den vida rymligare platsen på
vestra sidan om den vackra och kolossala granitbron
afröjd, planerad och planterad i samma stil som
Strömparterren och kommunikationer dem emellan
öppnade genom brohvalfven; tänk eder den skräpiga
bazarbyggnaden borta och utsigten från brons vestra
barriér i hela dess längd fri utåt Mälaren, liksom
nu från den östra utåt saltsjön, så att man derifrån
kunde i en blick uppfatta hela den oändligt lifliga
och vackra tafla, som bildas af norra Riddarfjärden
med dess berg, skogklädda höjder och förtjusande
villor i bakgrunden, med Kungsholmens ståtliga
strandbyggnader på ena och Eiddarholmen med de der
bortom framskymtande södra bergen på andra sidan,
och slutligen i förgrunden den lilla grönklädda
holmen Strömsborg och den lätta, nästan i luften
sväfvande jernvägsbron öfver strömmen, samt vidare,
vid en vändning från söder åt vester och norr, i en
kedja, liksom prydnader på taflans ram, slottet, med
storkyrktornets tupp framtittande öfver ena flygeln,
kanslihuset, cellfängelset, rådhuset, riddarhuset,
riksgäldskontoret (f. d. Hessensteinska huset),
Eldqvarnen, Keyserska huset, Bondeska palatsets
antika fronton med dess stolta Joniska pelarrad,
prins Oscars palats och Gustaf Adolfs torg - tänk eder
vidare allt det, som ger denna vidsträckta tafla lif,
ångsluparne och de segelredda fartygen, bantågen,
fiskarbå-tarne, strömmens sakta eller våldsamt
framhvälfvande vågor och framför eder eller under edra
fötter den klassiska Helgeandsholmen, framtrollad ur
forntidens töcken, sådan han var för årtusenden sedan,
endast civiliserad, d. v. s. förskönad och föryngrad:
- sannerligen skall ni icke få leta kring hela jorden
efter en tafla, sådan som denna!
Tyvärr är det dock en omständighet, som hindrar
oss och beundrande främlingar att njuta af denna
taflas skönhet i verkligheten, och det är - kungens
ståtliga stall med sina spiltor för 140 hästar och
sina boställslägenheter för den otaliga hof- och
stallbetjeningen.
Det är också en omständighet, märker jag, som
hindrar oss att i dag komma till Djurgården, och
det är undertecknad, som blifvit af eder utmärkta
konst att åhöra förledd att draga längre ut på ämnet
och tiden, än ämnadt var. Felet är således
egentligen edert mer än mitt, om ni nu med miss-|
nöje ser, hvad klockan är slagen. För egen del
finner jag ! min ursäkt deri, att många tusenden
före oss ernat sig till | Djurgården, men aldrig
kommit längre än till Strömparterren, | qvarhållna
här af det rörliga ,och glada folklifvet eller
af en - pratsjuk vän. Äfven ni bör kunna trösta
eder, om vi se j saken rätt, ty Strömparterren är
i sjelfva verket icke endast stadens beqvämaste
och förnämsta anknytningspunkt med Djurgården, den
är, så att säga, sjelf ett stycke Djurgård, i
betydelsen af en angenäm tillflyktsort undan gatornas
qväfvande hetta. Om ni vill betrakta den så,
om ni till Djurgårdens stora folkskådespel vill
anse Strömparterren som en prolog, en ouvertur,
deri skådespelets alla i detalj utförda
motiver finnas antydda eller förekomma i
sammanträngd form, så kunna vi ju fortfarande
som goda vänner stanna här och jag behöfver då ej -
ändra den redan prydligt präntade rubriken till
denna epistel.
Se eder omkring: hvilken förändring på den stund,
vi sutit här! Den dagligt återkommande folkvandringen
är redan
31»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
