Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mäster Olofs Bröllop. Romantiserad berättelse från Gustaf I:s första regeringsår, af C. Georg Starbäck. (Fortsättning.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Redan i dag ... om två timmar skolen j vara färdig
att följa mig upp i domkapitlet! Men de två timmarne
kunnen j använda, som j viljen.»
Konungen helsade åter vänligt, och Olof bugade sig
att lemna rummet. Kansleren hade under tiden stått ett
stycke på sidan om konungen, men när Olof skulle gå,
närmade han sig denne och hviskade till honom:
»Jag väntar eder hos mig, när jag kommer ifrån
konungen!»
Olof gick. I yttre rummet kom brodern honom till
mötes, och kanikerna sågo så mörkt och hotande på
de båda bröderna, när de vände sig från dörren för
att aflägsna sig. Just som de gingo öfver tröskeln,
hörde de åter dörren till konungens rum öppnas och
Mårten Skytte inkallas. Bröderna följdes åt till
kanslerens boning, men ingendera yttrade något under
vägen. När de kommo till porten, sade Lars:
»En vigtig stund förestår dig, broder! Gud styrke
dig och lägge orden på dina läppar!»
Olof fattade broderns hand och tryckte den, och en
stund förflöt.
»Har du så något att säga mig om det jag sporde dig,
innan vi gingo till konungen?» frågade Olof.
»Den saken ligger dig högt om hjertat, Olof», genmälte
Lars, »jag har noga öfvervägt allt i mitt sinne,
och jag har kommit till det slut, att ...»
Det lät, som om han ännu en gång velat tänka om sin
tankegång.
»Att?» upprepade Olof, och hans mörka öga brann.
»Att det, som är en dyrbarast, det skall man offra
Herranom.»
»Abrahamsoffret!» sade Olof långsamt och
betydelsefullt.
»Som du säger ... der gifver det heliga ordet sjelft
svar på din fråga!»
Bröderna skildes, och Olof befann sig snart åter i
kanslerens arbetsrum. Det var så tyst i rummet, och
tanken på hvad som förestod, äfvensom de utbytta orden
med brodern, stämde honom helt högtidligt. Han kände
icke hjertat slå af samma fröjd, som det brukade,
när det var fråga om att uttala Herrans ord. Han
sporde sig sjelf, om verkligen redan den stund var
inne, då Christinas bild skulle fängsla honom så,
att han skulle förgäta sin kallelse och hvad den
af honom kräfde. Aldrig hade hon så upptagit hans
tankar, som nu. Han måste anstränga sig, för att få
hennes bild att vika, men knappt var tanken inne på
en annan stråt, så stod hon der igen framför honom,
och hon var så blek och tårar glänste i hennes öga.
Bibeln låg der uppslagen på kanslerens bord med hans
påbörjade öfversättning, och bibelspråket, som han
kort förut genomläst, sprang fram med eldskrift för
hans själ. Han gick fram och läste igenom det ännu
en gång, och han lutade hufvudet mot handen och hans
ögon tillslötos, för att liksom utestänga allt utom
denna bild af ett rent offer för sanningens skull.
Dervid kom han att skjuta undan Bibeln, så att
de inunder liggande papperen kommo att synas. Han
reste sig upp ur sin framlutade ställning och såg
rätt ut genom fönstret, och hans blick var lugn
och klar, som om han nu kommit till klarhet med
sig sjelf och, liksom för att ytterligare befästa
denna sinnesstämning, gjorde han ett par slag fram
och åter genom rummet. Så stannade han ännu en gång
framför bordet. Hans ögon sökte Bibeln och kanslerens
öfversättning, men de stannade med en förundransvärd
fasthet på ett pappersblad, som stack fram under
Bibeln.
Der stodo trenne namn, Christina Gyllenstjerna,
Peder Grym och Christina Pedersdotter.
Olof ryckte hastigt fram papperet och genomögnade
det. Det var en afskrift af Christinas frivilliga och
otvungna afsägelse af verlden och beslut att ingå i
Wadstena kloster. Gert Bryningh hade skickat denna
afskrift till kansleren jemte ett bref, hvari han
omständligt utvecklade sitt förhållande till jungfrun
och den glädje, som hans gamla hjerta kände, då nu om
ett par dagar hans ögon skulle fröjdas af den herrliga
synen, att se biskop Hans viga Christina till nunna.
Det intryck, som denna skrifvelse gjorde på Olof,
låter sig icke beskrifva. Han läste och läste om igen,
hans stora blixtrande ögon tycktes fastsmidda vid
skriften, och hans kind vardt blek som papperet i
hans hand, medan stora, stora svettdroppar perlade
fram på hans panna. Han ville icke tro sina ögon,
han kunde icke fatta, hvad han läste, men det var
dock så tydligt, det tillät ingen skymt af något
missförstånd. Af-skriften var bevittnad af biskop Hans
sjelf och en af kanikerna i Linköpings domkapitel. Och
likväl dröjde det en god stund, innan den förfärliga
sanningen stod fullt fattlig för den arme mannen.
Christina, hans Christina, som vid Guds altare
svor honom sin tro, hon hade af fri vilja, utan
tvång och utan lock beslutat att gå i kloster.
Olof skulle förr hafva trott, att jorden kunde
brista sönder under hans fötter, än att något
sådant kunde inträffa. Det var att svika honom i
dubbelt afseende, svika honom såsom menniska och svika
honom såsom | förkunnare af Guds oförfalskade ord.
Huru var det möjligt? ! frågade han sig gång på gång,
och alltid blef svaret fjerran. Det aflägsnade sig
snarare allt mera, ju mera han frågade, och upprepade
slutligen liksom ett gäckande eko hans egna ord:
möjligt! Hennes försvinnande tillät ännu hoppet att
lefva, liksom himlens stjernor stråla, sedan sol
sjunkit i haf; hennes död skulle hafva vållat
smärta, men tro och kärlek lefva på | andra sidan
grafven. Det hade blott varit en vinter mellan
j honom och henne, en vinter med ett naket törne,
som en varmare sol åter skulle smycka med rosor.
l Klosterlöftet deremot var ett svek,
som låg lönmordet
| nära. Sitt löfte till honom kunde hon glömma,
men sitt löfte | till Gud . . .! Olofs hufvud
svindlade. Allt det bästa och äd-I läste och renaste,
som jorden ägde, hade sammanflutit i hans Christinas
bild, och nu var det borta, och från alla håll
gri-! nåde hånet mot honom.
| Han tryckte båda händerna mot sitt hufvud,
och en darr-
ning genomskakade hela hans starka kropp. Det var,
som om l blodet frusit till is i hans ådror. Jord
och himmel löstes upp, | han sjelf befann sig ensam
midt i den stora förintande rymden j och blef allt
mindre och mindre, ett sandkorn, ett grand, som ! i
svindlande fart rullades omkring till förintelse.
Då visade sig kanslerens resliga skepnad på
dörrtröskeln. Olof märkteo intet. Han satt der stel
och orörlig med glanslös blick. Åskan kunde hafva
slagit ned framför honom, och han hade varit känslolös
derför. Kansleren blickade förundrad på honom, och
visste knappt, om han skulle gå fram eller tillbaka,
men så träffade hans öga papperet, som Olof ännu höll
i handen, och han förstod då, hvad som timat.
Han gick fram och fattade Olofs hand. Men den gamle
mannen darrade sjelf dervid. Så djupt hade han ej
trott, att smärtan skulle gripa den själsstarke
mannen, hvars högsta mål dock omfattade något,
som gick vida utöfver den gäckade kärleken till en
qvinna. Ack, han kunde ej fatta, att mannens kärlek,
långt ifrån att röfva hans kraft och stäcka hans
andes vingar, fast mera fyller själen med en rikedom,
som räcker till för en verld.
Det varade en stund, innan Olof kom till sig
sjelf. Det första han såg, var kanslerens orofyllda
blick, som med värma spanade efter det första tecknet
af återvändande lif i sin unge medarbetares öga. Så
småningom döko de sedan upp, det ena efter det andra
af de intryck, som denna dags händelser infört i
hans själ. Den innerliga tillgifvenhet, som lyste
ur kanslerns öga, verkade som solstrålen en frostig
vårdag.
»Unge man», sade han, »jag fattar din smärta, men
gif den luft, gif den luft ... du har en vän framför
dig!»
Herr Lars gick med dessa ord och stängde dörren till
det yttre rummet.
»Tidenderna der», fortsatte han, »som jag finner,
hafva kommit eder till hända, hafva kommit för
brådt. Dock skulle de en gång hinna eder . . . Men
sörj en icke, mäster Olof, allt kan ännu göras godt
igen ...»
Olof såg med en tacksam blick på den välmenande
herrn, men han skakade på hufvudet, och hans drag
blefvo så mörka och dystra, att kansleren bleknade
af förskräckelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
