Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mäster Olofs Bröllop. Romantiserad berättelse från Gustaf I:s första regeringsår, af C. Georg Starbäck. (Fortsättning.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
319
att min blomma skulle trifvas vid ditt hjerta och
finna och gifva glädje och sällhet vid din barm . ..»
»Håll upp, håll upp, stackars gamle man ... jag
förstår dig», afbröt Olof, men den gamle bara såg på
honom, tystnade ett ögonblick, och så fortsatte han
igen:
»Den blomman, som var mig så kär, den enda, som nu
var mig qvar på jorden, hon, som ock var dig kär, Olof
. . . jag såg, huru hon stals från ditt hjerta, huru
hon rycktes bort att trampas under fötterna, att dö
en långsam död ... i grafven. Nu var hon i främmande,
omilda händer, ensam, vilsen . . . nu ryckte jag mig
lös från den dyiga stranden, der jag stod nedsugen i
jorden, så jag knappt kunde röra mig ... nu ryckte jag
mig lös ... och hon lefver . . . och hon skall åter
sprida edens vällukter kring ditt hjerta . . . och
jag skall sjunka tillbaka i min natt...»
Spelet tystnade. Den gamles ögon föllo uttryckslösa
ned på golfvet, och hans armar hängde slappa ned vid
sidorna. Olof stod stilla och bara såg och såg. Han
var så underligt gripen af mannens ord, som yppade så
mycket och likväl dolde allt, framställde hela hans
hjertas saga liksom en verld, som låg och väntade
att bli känd vid fullt dagsljus, sedan månans flor
dragits tillbaka och solen runnit upp bakom bergen.
Och denne man, som genom hela sitt uppträdande, lika
mycket som genom sitt egendomliga framställningssätt,
så omärkligt förflyttat sin åhörare från nattens
djupaste skugga, icke till fullt dagsljus, men till
dagens rand, - hvem var han och hvarifrån hade han
hämtat sin underbara konst att sprida lycksalighet i
det suckande hjertat, icke våldsamt och brådstört,
utan varsamt och stilla, liksom morgonrodnaden vid
fåglarnes sång breder sitt skimmer genom lunden ?
Olof gick fram och fattade mannens hand samt drog
honom fram i rummet och såg så blid på hans gamla,
fårade anlete.
»Förstår jag eder rätt», sade han, och hans röst
darrade af rörelse, »så stå vi hvarandra mycket nära,
gamle man, och lidandet har gjort oss närskylda. J
hafven rört en sträng i mitt hjerta, som jag icke
mera ville höra, men j hafven rätt dertill ... och
jag har tröst för eder ock.»
»Sätten j då tro till mig?» sporde gubben och log
sitt barnaleende.
»Så vidt jag har fattat meningen af din saga.»
»Hon väntar eder, mäster Olof!»
»Hon . . . Christina . . . klosterjungfrun?»
»Christina är ingen klosterjungfru . . . jag har
räddat henne derifrån.»
»Nej. . . gubbe, derutinnan skiljas vi två åt ... om
ock en engel stege ned och toge henne ur klostret
ut, så kunde hon aldrig återvinna den kärlek af mig,
som hon förkastat.»
»Hon har aldrig varit i klostret med sin fot ... Hon
var på väg dit i öfvermåttet af sin sorg Öfver eder
död, hvarom falska bref skrefvos till fru Christina
Gyllenstjerna ...»
»Min död!» utropade Olof, »min död . . . Och huru
kän-nen j allt detta?»
»Lugnen eder, mäster Olof, jag kan göra allt klart
för eder . . . Jag fick i min förtviflan, då jag ej
mera såg jungfrun hos eder moder, en tanke, som den
nådige Guden skickade mig, och jag gick dag och natt
omkring gråbrödra-klostret, ja jag var der inne mången
gång, höljd i kåpa som de andra, och jag stod alldeles
invid munkarne, när de sjöngo själamessan öfver mig,
enligt min hårda frändes testamente. Slutligen fick
jag den upplysning, jag väntade. En natt . . . jag
låg bland stenarne vid stranden och hade munkkåpan
på mig, det var en mörk natt i början af månaden
. . . så såg jag tvenne män, som jag väl kände,
de voro en konungens sven och knektöfverste, Peder
Grym, och Svartbrödrapriorn från Westerås, Robert,
och de gingo till klostret. Jag smög mig efter dem
. . . min kärlek och min oro gåfvo mig mod, och jag
följde dem som skuggan. De hade ett långt sammanträde
med gråbrödernas minister . . . jag stod utanför
dörren, jag såg intet, men jag hörde ett och annat,
och deribland edert namn och Christinas, och det var
nog för mig, att icke släppa tråden ur händerna. När
slutligen den hemliga öfver-
| läggningen var slut och dörren öppnades ... jag stod
inklämd intill muren bakom ett utsprång från väggen
i tjockaste skuggan . . . hörde jag Peder Grym säga:
liten på mig, jag skall hjelpa allt till rätta,
jungfrun till klostret och Gert Bryningh till sin
biskop!’ . . . och så gingo de. Sedan den stunden
släppte jag icke knektöfverstern ur sigte, och när
han drog ut från Stockholm, drog ock jag derut, och
när han kom till Hörningsholm, var jag ock der. De
få fyrkar, jag kunnat samla genom mitt spel under
de långa, långa åren, - men det hör ej hit ... de
hjelpte mig att kunna färdas lika fort, som draken
till sitt rof . . .»
Olof blef allt mera fängslad af gubbens tal, ju
närmare han kom den lyckliga utgången af sin vågsamma
färd, och ju tydligare det blef honom, att Christina
måste hafva fallit ett offer för den svartaste list. I
hjerta färger beskref gubben, hvad som * tilldragit
sig vid Hörningsholm.
»Dock hade jag henne kärare, än eder, mäster Olof,
och jag vandrade i blindhet, jag trodde, såsom rätt
var väl det, att de ville innesluta henne i klostret,
men jag trodde, att det var för hennes kärlek till
eder, och derför ville jag döda denna kärlek och jag
sade till henne, jag ock, att j haden gått hädan,
mäster Olof . . . Hon segnade till golfvet dervid,
så jag trodde, att lifvet skulle flykta med ens,
men jag menade att det var bättre, denna sveda, än
den att lefvande begrafvas... Ack, jag blef snart
öfvertygad om mitt misstag. Och sedan, när jag sjelf
fick visshet om, att hennes fiender begagnade samma
medel, för att få henne i kloster, då råkade jag
hårdt nära i förtviflan.»
»Arma, arma Christina!» uttalade Olof helt sakta för
sig sjelf, när gubben höll upp en stund.
»Men mitt fel fördubblade mina krafter», fortsatte
den sednare, »och skärpte min tanke, och jag
lyckades taga jungfrun oskärad tillbaka . . . Det
var ett mästerprof, när jag fick henne ur den gamle
Gert Bryninghs händer i Linköping . . . men Herren
stod mig bi och skickade sjukdom på den grå-hårige
skrymtaren, och när släden körde fram, som skulle
föra Christina återstoden af vägen till Linköping,
var jag till hands och ropade in körsvennen, just som
han skulle sitta upp bredvid jungfrun, föregifvande,
att hans herre ville tala vid honom. I samma stund han
försvann inom Gert Bryninghs dörr, sprang jag upp i
släden och det bar af ... Vi hafva varit förföljda,
som j väl kunnen begripa, men jag lyckades få ett
tillräckligt försprång.»
»Och Christina . . .?» utropade Olof.
»Hon lefde sitt lif för sig, hon visste ej, hvart
det bar, och dödssjuk var hon i hjertat ...»
»Hvar är hon, gubbe, hvar? . . . Icke ett ögonblick
vill jag längre, att hon skall vara i ovisshet!»
»J ären ung, mäster Olof», log gubben, »veten j ej,
att glädjen kan döda lika väl som sorgen, men vida
snabbare? Nej, här om någonsin måste vi gå varsamt
till väga. En anad sorg kan meddelas med ens, utan att
skada, men icke en oväntad glädje. Och hon befinner
sig i goda händer ...»
»Hos hvem hafven j då lemnat henne? . . . Mig
veterligt, känner hon ingen i den stora staden. Sen
till, att j icke till sist fören henne i det ulfvagap,
som j tron eder hafva räddat henne ifrån!»
»Hon befinner sig hos fru Christina Gyllenstjerna,
herr Stens efterlefverska!»
»Hos fru Christina ... j förvånen mig mera, än jag
det kan säga!»
»Fru Christina befinner sig här för att bivista
bröllopet, som konungen skall hålla för sin syster och
den tyske grefven, det sade de mig på Hörningsholm,
men huru Christina, eder Christina kommit dit, det
visste ingen, och ingen hade der sett henne, förrän
fru Christina hade henne med sig, när hon kom från
Stegeborg. Det der lärer hon väl sjelf bäst upplysa
en gång, om Herren unnar henne behålla lifvet.»
»Jag måste dock tala med fru Christina ...»
»Ja, det masten j, mäster Olof, men det är sent på
qvällen nu, och följen j mitt råd, så vanten j dermed
tills i morgon, och det af tvenne skäl, först emedan
fru Christina be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
