Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. XLVI. En döende stormakt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Historiska Bilder.
XLVI.
En döende stormakt.*)
Hvarje tid har sina stormakter. En sådan var för
nor-un(^er medeltiden den tyska Hansans med Lubeck
i spetsen. Och det utgör för betraktaren ett i
hög grad intresseväckande skådespel att se,
huru tiden med sin j rikedom af nya krafter
stormar an mot detta handelsvälde, i hvilket till
en början ej synes kunna fatta sig i sin ställning,
utan drömmer ännu om en makt och ett inflytande,
som ej j mera finnas. Medvetandet derom smög
sig på liibeckarne under det stora krig, som fördes
efter konung Fredrik I:s död, i Danmark under namn
af »grefvefejden».
Man må väl kunna gifva benämningen dödsryckningar åt
hela denna tilldragelse med den mäktiga hansestadens
alla skiftande försök att tillrycka sig väldet
i norden. Det var dock icke endast storartade
ansträngningar för att i öppen strid krossa och
tillintetgöra sin fiende. När krafterna sveko och
nederlagets nesa bragte liibeckarne utom sig, blef
hvarje medel godt, och liksom de började, så slutade
de äfven med att anlita förräderiet, men detta till
sist i sin uslaste form - lönnmordets. Att Lubeck
till en början sökte förskaffa sig lämpliga män att
sätta i spetsen för sina operationer mot de nordiska
rikena, det må man nu mindre undra på, äfven om man
här måste förkasta medlet att locka till förräderi,
men att på lönliga stigar smyga sig fram på sitt
byte och liksom hugga sin ädle fiende i hälen, -
det är och blir alla tiders afsky.
Det dröjde icke länge, förrän liibeckarne funno, att
den, af hvilken de egentligen hade något att frukta,
var Sveriges konung, och att han för dem var vida
farligare, än den danske Christian. Synnerligast blef
detta klart för dem efter den svenska flottans lysande
bedrifter till sjös 1535. Men redan dessförinnan
spunno de i mörkret svarta ränker mot den svenske
konungen. Förstulet tal om forsat, som skulle
vara an-stiftadt mot Gustaf, var gängse i Tyskland
redan 1534, dock utan att man med visshet vet, om
liibeckarne hade sin hand med i detta, äfven om det
icke var dem obekant. Det är dock sannolikt, att,
så länge de hyste hopp om att i öppen strid betvinga
honom och genomföra sina,, planer, de icke togo
sin tillflykt till så usla medel. Emellertid erhöll
Gustaf tid efter annan varningar från åtskilliga tyska
furstar och äfven från sin svåger, konung Christian
i Danmark. Från den sistnämde har man ett bref af
den 31 Mars 1535, hvari han
förmanar Gustaf att taga sig väl till vara, emedan
hans lif och hans hufvudstad hotades af förrädare.
Gustaf lät till följd häraf noga bevaka slottet och
staden och iakttog all möjlig försigtighet, men kom
dock icke sammansvärjningen på spåren. Det var en
månad efter mottagandet af Christians bref, som han
lät sin präktiga flotta utlöpa, och på sjön liksom
i marken slogo hans svenske män fienden och vunno
ära och anseende, så att krämarne derute i Lubeck
bleknade dervid, men den dolde fienden, som smög sig
fram bakom hans rygg, honom lyckades han icke vinna
någon närmare kännedom om, ehuru ansträngningarne
i detta afseende ökades i samma mån, som han sjelf
liksom .äfven makterna i Tyskland kunde förstå, att
denna dolda kraft nu, om någonsin, skulle söka nå sitt
mål. I utlandet var man också så öfvertygad derom,
att man öfverallt derstädes i början af år 1536 hörde
berättas, att konungen i Sverige var mördad. Derom
talades vid kejsarens hof, och kejsaren skall till
och med hafva tagit det för visst, så att han byggt
planer derpå med afseende på sin svåger, den fångne
Christian Tyrann, och engelska sändebud, hvilka
öfvervarit fredsslutet mellan Lubeck och Danmark i
Hamburg, inberättade derifrån till sin konung såsom
alldeles tillförlitligt, »att Gustaf blifvit mördad
och dött genom följderna af såret». Det var naturligt,
att här hemma allas sinnen skulle fyllas af oro,
och den allvarlige konungen, som menade så ärligt,
om ock hans allvar stundom slog öfver i stränghet,
gick der med sina bekymmer sluten inom sig sjelf,
knappast vågande anförtro sig åt någon, litet emellan
lyssnande till de underrättelser, som hans kunskapare
förde upp till honom från staden, eller ängsligt
öfverräknande med sin myntmästare Anders Hansson
silf-vertäckorna i »herr Eskils gemak».
Minst af allt kunde Gustaf ana, att just denne
myntmästare var en bland de Sammansvurne, liksom
Mårten Munk, hvilken var den bland kunskaparne,
som han mest förlitade sig på. Utom dessa utgjordes
de Sammansvurne mest af tyska borgare, som voro
bosatta i Stockholm. De hade länge varit beslutna om
hufvudsaken, nämligen konungens undan-rödjande, men
icke om sättet, och så hade utförandet blifvit fördröj
dt än af det ena skälet, än af ett annat. Slutligen
kom man dock öfverens om både tid och medel. Man fick
veta, att konungen ämnade öfvervara gudstjensten i
Storkyrkan den
*) Läsaren torde observera sammanhanget mellan denna
uppsats och den i Yl B., sid. 257, under samma rubrik
förekommande.
Sv. Fam.-Journ. 1868.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
