Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romerska badanstalten i Malmö. - En Äktenskapsskizz. Af Sofie Bolander.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mindre stad än Malmö, som nu mera äger en dylik
inrättning.
I den här följande kortfattade beskrifningen öfver den
serie af behandlingar, man underkastas på den tid –
omkring en och en half timme – som badet medtager,
utgå vi från den metod, hvarefter det romerska badet
i Malmö är inrättadt, säkerligen i principen den
samma, som på alla andra ställen, om der också finnas
afvikelser i småsaker.
Det första rum, man inträder uti, är frigidarium eller
kylrummet, en rymlig sal med belysning ofvanifrån,
ett mildt plaskande springvatten och gaskronor, hvars
matta kupoler under aftonen utbreda en dämpad och
magisk belysning. Längs väggarne är rummet afdeladt
i rader af småkabinetter. Efter att i ett af dessa
hafva aflagt kläderna och påtagit en blygsam bindel,
blir man af badmästaren, som bär samma uniform,
införd i tepidarium eller värmerummet, ett litet
rum med hvälfdt tak och från hvars golf den varma
luften uppströmmar. Temperaturen är här omkring
50° C. Man förvånas strax deröfver, att denna höga
värmegrad icke är odräglig, utan att man andas lätt
och fritt. Man märker emellertid snart den varma
luftens milda inverkan; svetten börjar flyta i sakta
strömmar och huden uppmjukas. Hudafsöndringarnes
aflägsnande och porernas öppning befordras genom
gnidning med en rå handske, hvilken verkar ungefär som
ett slitet rifjern. Efter att hafva fördrifvit en tid
af omkring 35 minuter med kaffedrickning, svettning
och friktion genom att sjelf rifva sig insläppes man i
sudatorium eller svettrummet (60° C.), och det är med
en viss känsla af högtidlighet man inträder i denna
temperatur. Här utsträckes man på en träsoffa, som är
så varm, att man ögonblickligen far tillbaka, dock
blott för att åter sätta sig, hvilket andra gången
lyckas. Badmästaren blandar sig å nyo i handlingens
gång och kastar sig med ifver och betydlig muskelkraft
öfver deliqventen, hvars kropp han knådar och hvars
extremiteter han behandlar, som om de vore delar af
en kaffeqvarn. Nu äro förberedelserna undanstökade,
och lavacrium eller tvättrummet öppnar sin svalare
sal. Man sättes på en taburett och öfversköljes med
strömmar af ljumt vatten. Det är ett af de skönaste
ögonblicken under badets lopp, med anledning af den
pikanta motsatsen mellan det svalkande vattnet och
den heta luft, hvarifrån man
kommer. Derifrån går man öfver till en annan
träsoffa, och med tillhjelp af en handfull rörspån
med tvål, hvarmed en ny badmästare möter en,
och som genom sin likhet med ett alldeles nytt och
skarpt rifjern aflockar en ett skri, blandadt med en
behaglig känsla och skratt, likt det man utstöter,
då man blifver kittlad, kommer man snart att se ut
som en enda stor, väl intvålad haka. Derpå föres man
under en varm dusch, så under en kallare dito, så i
ett skelettbad, som omfattar en med sina strålande
polyparmar, medan en varm stråle af en handleds
tjocklek bearbetar skuldrorna och mildrar det kalla
strålregnet, derpå under iskall dusch, och för det
sjunde och till sist njuter man åtskilliga andra
beqvämligheter, som vi emellertid ej vilja beskrifva,
alldenstund de höra till badets mysterier och vi dock
vilja lemna den värde läsaren någon öfverraskning,
då han sjelf skall deran. Nu är man färdig, blifver
torkad, inhöljd i en toga, som gör alla menniskor
lika Calchas och Menelaus i sista akten af »Den sköna
Helena», och aflevereras så i frigidarium, hvarest
en soffa, erbjuder en välkommen ro. Det är här man
njuter frukten af de långa och många behandlingarne,
i form af en förunderligt lugn och behaglig stämning
af fysisk och – märkvärdigt nog – äfven af moralisk
renhet, en oförliknelig tillfredsställelse med sina
medmenniskor och – ännu märkvärdigare – äfven med
sig sjelf. En tjensteande sticker en cigarr i munnen
på en och bringar en antänd fidibus i beröring med
cigarrens ända, och i det man med ögat följer de
lätta blå hvirflar, som uppstiga mot taket, medan
springvattnet plaskar i sin reservoar, ilar tanken
genom en idéförbindelse öfver oceanen, dit, hvarifrån
man hämtade denna magiska ört, som är en vän till den
rike och den fattige och en njutning för bådadera,
och sinnet uppfylles med tillfredsställelse vid den
tanken, att denna njutning kände dock de gamle romarne
icke, oaktadt de eljest i allmänhet väl förstodo, att
njuta lifvet. Slutligen får man en idé om, att det
kunde vara ändamålsenligt att stå upp, förmodligen
på grund deraf, att en lätt hunger börjar infinna
sig. Man står då upp, blifver behagligt öfverraskad af
att finna ett par varma filttofflor bredvid soffan,
blifver glad öfver att strumporna ligga krängda och
äro värmda i en ugn och blifver till slut formligen
en vän af uppassaren, då man känner att stöflorna
hafva varit på samma ställe.
-
En Äktenskapsskizz.
Af Sofie Bolander.
1. En liten fru och en gammal vän.
»Hur är det, Mali lilla? Du gråter, tror jag», sade en
ung man (Jockum Willson benämd och landtbrukare
till näringsyrket) och slog armen kring lifvet på
sin unga fru, som satt försjunken i en emma med
näsduken för sina ögon.
»Åh nej», sade hon kort, i det hon lösgjorde
sig från hans omarmning och vände bort hufvudet.
»Du vill dölja dina tårar för mig, men jag
låter icke j narra mig, och narra mig vill väl icke
min lilla hustru?»
I stället att svara reste sig den unga frun och ville
lemna sin plats, då Jockum qvarhöll henne och sade:
»Rent och klart måste det vara mellan oss! Ett
öppet ! förtroende i allt bör råda mellan man och
hustru. Det undanrödjer många ledsamheter
eller åtminstone fördelar bördan, så att den
blir lättare att bära. Nå, lilla Mali min, hvad
är det nu, som pressar dina tårar?»
»Man kan väl inte säga all ting heller, men
hvad jag vill bedja dig är, att inte kalla mig Mali,
som vore jag en katta.»
»Det skall efterkommas, min älskade Amelie; men
Amie får jag väl hafva till smeknamn, efter du är
min vän?»
»Om det är så fullt nödvändigt.»
»Amelie lilla, det är nu på allvar som jag ber,
som jag fordrar, att du säger mig, hvad som
ligger dig på hjertat och förorsakar din ledsnad!»
»Du fordrar det? Kanske befaller du det också? Det
är just ett vackert språk till din hustru!»
»Om jag fordrar det, är det i kärlekens namn, och
för att kunna af hjelpa hvad som fattas dig.»
»Det är omöjligt, för sent.»
»För sent?» upprepade Jockum och studsade ett steg
tillbaka. »Hvad menar du med det, min vän?»
»Plåga mig då inte så oerhördt! Jag har ondt
i hufvudet och tål inte vid något bråk», sade den
lilla frun vresigt och sväfvade lätt som en elfva ur
rummet och försvann inom dörren till sängkammaren,
den hon stängde midt för sin mans näsa.
Jockum såg efter henne med en blick, full af kärlek
och smärta. Hon var obeskrifligt täck, den lilla
varelsen, med en hy, hvit som alabaster, och mjuk
och rundad till alla former, som hade de varit
mejslade, samt dertill blomstrande af ungdom och
fagerhet. Ingenting kunde vara ljufligare att påse, än
hennes lilla ansigte, då det behagade henne att draga
sina läppar till ett leende och visa de perlrader,
som gömdes inom deras slutna rand. Hon öfvade till
och med sina kapriser på ett intagande sätt. Den unge
äkta mannen var också kär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
