- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band VIII, årgång 1869 /
22

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I mellandagarna - Varningen - Dalupproret 1743. Romantiserad skiss af Pilgrimen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Den gamle mannen smålog.

»Jo, visst är den sann allt för sann, och om j aren
rätt nyfikna, så kan jag äfven säga er, hvem som
berättat den och inom hvilken slägt.»

»Ack, ja! tala om det.»

»Jo, sen j, den der slägten finnes Öfverallt, der far
och mor och barnen, »i mellandagarne» förstås, samlas
för att i qvällens frid fira julen, och berättaren
se’n (det måtte ni väl veta) är en god och beskedlig
gammal herre, som håller af

allt lefvande och som således räknar sig vara slägt
med fåg-larne under himlen och menniskorna på jorden
och som går i cirkulationsbruk omkring inom hela den
slägten, från hus till hus, från hjerta till hjerta,
hvar helst man öppnar för honom - och han har hämtat
berättelsen om fågeln i kyrkan ur sin egen rika
erfarenhet - det är den enda rikedom, han äger.»

»Nåh, hvem är det då?»

»Sådan fråga! det är ju klart, att den gubben ingen
annan är, än just jag, som nu talar med eder, er
gamle vän

Onkel Adam.^

Varningen.



Hans var en fattig hyddans son
Och missnöjd med sig sjelf och lifvet;
Han hvarje sak såg bakifrån
Och fann sitt öde bakvändt skrifvet;
Med gumman, ingen skönhet just,
Men ganska klok och bra för resten,
Han låg i ständig fejd och dust
Och svor på klockaren och presten.

Om grannen ägde mer än han,
Var det ett skäl att honom hata;
Sin gamla katt han glosögd fann
Och lifdömd hvarje munter skata;
Sjöng någon, blef han desperat,
Och vid ett löje knöt han näfven;
Han velat mörda kung och stat
Och land och rike, tror jag, äfven ...

En vinterdag han tvungen blef
Att hämta bränsle uti skogen
Och svärjande från hemmet dref,
Ty långt det var till byn och — krogen;
Der gick han, frusen, arg och tvär
Och trätte öfver sina öden
Och menade, att hans begär —
Hans enda — var nu bara döden.

Och denne kom. Med han höjd
Han sakta framskred bakom klippan,
Och Hans, af skräck till jorden böjd,
Föll stel och raklång ned på knippan.
»Du kallat mig — jag hört ditt ord»,
Med hålig stämma sade döden,
»Här är jag — du skall bli till jord,
Ty fyllda äro dina öden.

Till ingens fröjd du lefvat har,
Kall som min ande är ditt hjerta;
Du är ett träd, som frukt ej bar,
Blott svampar, giftiga och hjerta;
Så torr som riset är din själ,
Som riset skall du ock förbrinna;
Gör nu din bikt — men fort och väl,
Ty blixtsnabbt skall dig han hinna!»

»Förbarmande! Jag ångra vill
Och jag vill lefva», skrek Hans Hansen,
Men — han såg lian blixtra till
Och miste hufvudet och sansen ...
När åter han slog ögat opp,
(Fast döden slagit nyss ihjäl’en)
I sängen låg hans gamla kropp,
Och qvar i kroppen hängde själen.

Se’n denna dag Hans Hansen var
En annan man till själ och sinne;
Han hat till ingen dödlig bar,
Var fridsamt stämd och trifdes inne.
Sin flaska han i bitar slog
(Fast med en suck) och drack så vatten,
Fann gumman Sara dräglig nog
Och såg ej minsta fel på katten . . .

Om någon sjöng, han hörde på,
Ja, kunde sjunga med för resten;
I frid lät klockaren han gå
Och gaf sin tionde till presten;
Tillät sin kung att lefva få,
Tills en gång han gick af med döden;
Bjöd grannen till sig då och då
Och svor ej mer på sina öden.

Med fasa ofta mindes han
Den syn, i skogen honom störde;
Men fasan småningom försvann,
Allt som ett annat lif han förde.
Hans dödsdag åter synen drog
Förbi hans blick. »Så ljus du blifvit!»
Sa’ gamle Hans. Men döden log:
»Det är du sjelf, som ljus mig gifvit!»

Lea.

Dalupproret 1743.

Romantiserad skiss af Pilgrimen.

’et var en afton i slutet af Maj 1742; solen strålade
ännu högt på himmelen, i det hon strödde sitt guld
öfver Siljans vågor, som rullade mot de af våren nyss
smyckade stränderna. Till den i sydost belägna och
af naturen frikostigt begåfvade Sollerön styra vi vår
lilla julle, angelägna att hinna dit, innan den båt,
som kommer norrifrån, lägger till vid ön.

Några hundra alnar från stranden låg en väl byggd
bondgård, omgifven af en temmeligen stor
trädgårdstäppa. En

apel böjde sina grenar mot taket af byggningen,
och mellan trädgårdssängar, besådda med köksväxter,
framskymtade ett och annat litet blomsterland.

På ett gungbräde utmed väggen af boningshuset satt
en medelålders man mellan fyratio- och femtiotalet;
det mörka håret, till en del betäckt af en rund, låg
och slokig hatt, föll ned på hans skuldror. Af hans
allvarliga blick kunde man sluta, att djupa tankar
bodde inom hans breda panna. Nu fick han förenämde
båt i sigte; han kände igen roddaren,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:12 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1869/0026.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free