Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dalupproret 1743. Romantiserad skiss af Pilgrimen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30
att bönder från flera landsorter voro i antågande,
för att sälla sig till dem. Nu tyckte de sig vara
oöfvervinneliga.
Andra dagen var ny sammankomst, och bönderna trädde
återigen tillhopa i bondeståndets rum. En af deras
landsmän Jan Pehrsson förklarade, att Adolf Fredrik af
de öfriga tre stånden var vald till tronföljare, och
bad dem att icke genom sin trotsighet tillintetgöra
freden.
Schedin förde talmansklubban, men med yttersta
ansträngning kunde han ej fördölja sin
nedslagenhet. Om han i denna stund förmått att
gömma sig i jordens innandöme, hade han ej ägt en
högre önskan.
»Bröder», sade han slutligen, »förmärken j ej,
att det icke längre lönar mödan att spjerna mot
udden? - Hyllom Adolf Fredrik som arftagare till
svenska tronen.»
Pehr Andersson såg dystert framför sig.
De närvarande dalkarlarne gåfvo vika, samtyckande
till det nu af tre stånd beslutade tronföljare valet.
Emellertid omringades huset af etthundrafemtio
man. En kapten Appianus trädde in, åtföljd af trettio
soldater. I korta, men kraftfulla ordalag tilltalade
han sålunda de församlade:
»Det förspörjes, att j dalkarlar vilja rifva upp
freden. Sker det, så måste vi på sjön igen och slita
ondt, och det är icke att längta efter. Yi äro ju
äfven landets barn, hvilkas bästa bör afses. Yi ämna
också, 6000 man, att med lif och blod försvara den
nu afslutade freden. Eller huru, gossar?»
Han vände sig till sina soldater.
»Ja, ja», ropades enhälligt.
Dalkarlarne voro öfverröstade. Men här var blott ett
ringa antal af den upproriska skaran tillstädes. Det
var högst af nöden att aflägsna hela massan, innan
nya hopar förenade sig med dem. I hörnen af de mest
besökta gatorna stod att läsa följande kungörelse:
Att hvar och en af de inryckta skarorna, som samma dag
lade ned gevär och lemnade Stockholm före klockan 5,
skulle förlåtas, men hvar och en som deremot efter
denna timme på eftermiddagen fanns qvar i staden,
skulle som landsförrädare behandlas.
Ungefär 500 dalkarlar förbundo sig nedlägga vapen och
begifva sig bort, hvilket de, ock gjorde, ehuru de
förföljdes af sina qvarblifvande kamraters skymford.
Slutligen kufvades upproret, men Gustaf Schedin och
Pehr Andersson, jemte fyra af de öfriga bönderne,
hvilka tillhört det ledande partiet, blefvo gripna.
När den under många år kufvade lastdragaren eller
slaf-ven slutligen försöker afkasta sig oket,
gripande till sådana vapen, som hittills af honom äro
oförsökta, vänder han dem, i brist på förstånd och
fattning, slutligen mot sig sjelf och faller ett offer
för sina egna lidelser - ett sorgligt vittnesbörd,
som lemnas oss af alla länders historia!
Det var i Januari månad 1744. I ett af stadens
fängelser satt en ung man, i förtid åldrad. Domen
var fallen. Om några dagar skulle Gustaf Schedin dö
för bilan, högra handen afhuggas och hans kroppsliga
qvarlefvor steglas.
Hvem fasar ej för en sådan dom? Äfven Schedin fann
den ryslig; allt sedan den för honom upplästes, hade
han varit slö till själen, lefvande i ett dvallikt
tillstånd. Men liksom morgonrodnaden, sedan nattens
skuggor vikit tillbaka för gryningen af en ny dag,
utbreder sitt leende skimmer öfver naturen, så hade
friden nu lägrat sig i hans själ. En värdig prestman
hade genom avangelii läras tröstande löften, enkelt
och lättfattligt framställda, hos honom åvägabragt
en lycklig sinnesförändring.
Medan den lagliga ransakningen pågick, ransakade han
sin själ inför Gud. Fastän fullkomligt öfvertygad om
rättvisan af sitt företag, måste han dock nu erkänna,
att icke endast fosterlandskärleken varit driffjädern
till hans handlingssätt. Begäret efter ett odödligt
namn hade störtat honom i förderfvet. Nu dignade han
ned på sina knän, ropande:
»Nåd! nåd! - - Jag tänkte att skörda ära och lagrar
och jag har ...»
Han hade ej mod att fullborda meningen.
Så kom domen, och med den förskräckelsen för döden och
slutligen evangelii budbärare, lugnande den betryckte
syndaren. Under samma tak, som han, fastän icke i
samma rum, satt Pehr Andersson häktad och äfven dömd
till en van-ärande död. De hade ej träffats sedan
den dag, då domen afkunnades öfver dem och deras
medskyldige. De hade samma själasörjare. Schedin
längtade efter ett möte med Annas fader. En dag, då
han umgicks med den tanken att genom förenämde värdige
prestman möjligtvis kunna erhålla denna hugnad,
öppnades fängelsets portar, och en qvinnoskepnad stod
framför honom.
»Gud!» ropade han, »Anna och ändå icke Anna!» Sorgen
hade undergräft hennes skönhet, och hon var nu
blott en skugga af hvad hon fordom varit.
Han försökte sträcka sina armar mot henne, men
kedjorna skramlade - han kunde knappast röra sig. Då
lade hon sina armar kring hans hals och sin kind mot
hans kind.
»Jag kommer från far», sade hon, »han är
förunderligt stark; jag hade kommit förr, men mor
behöfde mig - nu ! behöfver hon mig ej mera.»
j Nu först kunde hon gråta.
Lutande sitt hufvud mot
| hans axel, snyftade hon högt. | »Store Gud,
är din mor död?»
! »Hon dog julafton.»
»Det är jag, jag, som sänkt henne ned i grafven. Hvad
säger din far?»
»Han tackar Gud. Gustaf, nu är far - stor.
Han är j ångerfull, men stark och förtröstande.
Ser du, det finnes fyra | ord, som trösta far.»
»Och de äro»
»Gud ser till hjertat. Hans uppsåt var, till
att börja
med, godt. Han trodde sig göra väl. Hans eldiga
själ, hans
rättskänsla uppskakades vid det förtryck, af hvilket
vårt land
led - men hans, äfven hans hätskhet mot de stora
herrarne
bedrog honom. Han inser det nu och förödmjukar
sig inför
Gud och fruktar hvarken döden eller domen.»
| »Gud ser till hjertat - sade du; om
de orden äro
j tröstliga för din far, äro de fruktansvärda för
mig; ty Han
| ser der mera äregirighet, än fosterlandskänsla -
jag ville ut-
I märka mig, blifva en annan Engelbrekt, en annan
Wasa -
| jag ville blifva stor!»
j »Men nu inser du din litenhet, och
derföre blir allt
j godt. - Jag sjelf har undergått en stor förändring.
Jag är ! nu annorlunda till sinnes, än när vi
skildes åt. Är icke Gud
nådig, som ger mig krafter att bära allt detta?» -
j En mäktig man hade utverkat tillåtelse
för Gustaf Sche-
I din att besöka Pehr Andersson i hans häkte. |
När han inträdde, satt Anna vid faderns fötter.
Denne
j var blek, men ett allvarligt lugn var utbredt
öfver hans ansigte. ! » Välkommen Gustaf!
Denna helsning har jag bringat
| dig många gånger, men icke trodde jag, att det
någon gång | skulle blifva i ett fängelse.»
Äfven han skakade sina bojor.
»I morgon får både du och jag afskaka dessa. Jag
är lyckligare än du - min vän har gått förut . . . jag
kan ej nog tacka Gud, som förlossat henne. - Din vän
blir efter - men hon kommer, hon också en gång,
och till slut träffas vi alla för Kristi skull.»
Schedin gret som ett barn. »Du är svag, min son.»
»Det är hon, som gör mig svag.» Han såg på Anna.
»Dotter min är stark. Ej skola vi sörja för henne,
ty för henne sörjer Gud. - Så går det, min son, när
nian griper in i Guds styrelse. Båda hafva vi syndat -
men båda hoppas vi på nåd och förlåtelse.»
Dödsdagen randades. Anna var så nära, att hon hörde
psalmen, som sjöngs i den afgörande stunden. - Samma
dag lades hon på sjukbädden. En menniskovänlig qvinna
kom till hennes läger. Hon tillfrisknade. Yid vårens
början återvände hon till Dalarne. Några få år ännu
lefde hon på jorden som de fattigas skyddsengel och
en föresyn i sin födelsebygd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
