Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den objudne gästen. Skiss af Marie Sophie Schwartz - Fragmenter ur lejonjägares iakttagelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De bjudna gästerna hade samlats under träden på
den täcka gården, dit en väldig bål och ett
helt regemente med glas hade blifvit utburna.
Bland dessa män, hvilka alla hade intelligenta
ansigten, utmärkte sig isynnerhet en genom den
glans af snille, som hans blick ägde. När han talade,
lyssnade alla. Ordets makt var hans; ty han tog alltid
sina åhörare med sig, vare sig att han afhandlade
ett allvarligt ämne, eller att han med osökt qvickhet
och humor berättade en anekdot.
Under det allmänna pratet kom någon i sällskapet att
nämna Carl den tolftes namn.
Mannen med de snillrika ögonen blef helt plötsligt
tyst; skämtet dog bort på hans läppar.
Den tolfte Carl tycktes erinra honom om något, som
förjagade löjet.
Han stod med handen hvilande på bordet, der bålen
tronade bland sina vasaller, glasen. Efter en kort
stund fattade han ett af glasen, knackade i bordet
och begärde ordet. Han ämnade föreslå skålen för ett
företag, som svenska folket förgätit, och hvilket
likväl var en helig, ehuru ännu ouppfylld pligt.
Skrattet, sorlet och pratet förstummades; med ögonen
fästade på talaren, lyssnade en hvar med odeladt
intresse.
Må ingen vänta, att vi skola återgifva detta tal,
då ingen såsom han ägt ordets makt.
Han uppfordrade de närvarande att ställa sig
i spetsen, för att en insamling af folket måtte
åstadkommas till uppresandet af en minnesstod åt –
Carl den tolfte.
Den idée, han nu framställde, erhöll just genom hans
ord sin rätta värma och färg. Han tog med storm hvarje
hjerta, som åhörde honom, derför att han förstod att
uppelda känslan för det fosterländska i företaget.
Då han slutat sitt tal, utbrast en bifallsstorm och
utbragtes ett:
»Lefve August Blanche! Lefve Carl den tolftes
minne!»
»Hurra för August Blanche och kung Carl!» skrek en
klar röst öfver deras hufvuden.
Alla tittade åt höjden, öfverraskade, att man äfven
i rymden instämde i de lefverop, man upphäft.
Talaren upptäckte snart den, som hurrat. Det var en
gosse, uppkrupen i eken, under hvilken de befunno sig.
Snart fingo de andra äfven sigte på den objudne
gästen.
»Hvad gör du der pojke, ropade värden med misslynt
ton. Laga dig genast ned, eller ock blir det smörj.»
»Bäst jag sitter, der jag sitter, då», svarade gossen,
»hit upp kan herrn icke komma; men stege jag ned,
då» ....
»Akta dig, jag går in efter min bössa, och då
skall jag allt få dig ur trädet», utlät sig herr H–
helt vredgad.
»Gör icke det, snälla herre», bad gossen och äntrade
högre upp. »Om jag vore en ekorre, lät ni mig sitta
qvar, utan att kosta krut på det stackars kräket. Jag
skall vara lika tyst och oförarglig som en sådan,
om ni låter mig få behålla min plats.»
Talaren för Carl den tolftes minnesstod betraktade
gossen med ett godmodigt leende.
»Låt bytingen sitta der uppe i höjden och blicka
ned på oss, som icke kommit så högt upp», sade han
till värden.
Något motvilligt samtyckte herr H–, och snart glömde
man den lilla observatorn.
Supéen serverades, och gästerna samlades omkring det
af läckerheter öfverhöljda bordet.
Gossen hade nu klättrat ned, och, stående vid sidan af
ett uppslaget fönster, följde han med uppmärksamhet,
hvad som tilldrog sig der inne. Med en min af hunger
såg han de många goda saker, man förtärde, och med
en blick full af intresse lyssnade han till hvad
som talades.
August Blanche kom under supéen att stanna vid det
fönster, utanför hvilket gossen fattat posto. Han såg
ut i den ljusa sommaraftonen, och de snillrika ögonen
fastades på de strålande ögon, som voro häftade på
honom. Han igenkände gossen och log.
»Du är hungrig?» sade han och såg vänligt på hurraren.
»Det är säkert, det», svarade denne, »men sådant
går väl öfver, och icke förlorar jag modet för så
litet. När jag kommer hem, finnes väl något i mors
skåp, hvarom icke, så kan jag nog sofva utan mat
i natt.»
Åter smålog mannen och blickade med välbehag på
gossens vackra ansigte, vände sig derefter till
värden, sägande med klar stämma.
»I gamla Sverige har det i fordna dagar varit
sed, att ingen fick gå hungrig från ett gästabud.
Bästa H–, det ser ut, som om du icke hyllade detta
bruk.»
Herr H– såg på skämtaren med en
bestört blick.
»Äfven de objudna gästerna undfägnades», fortfor
talaren, »icke en enda lefvande varelse fick
vända hem, utan att hafva blifvit på bästa sätt
trakterad. Återtag, för i afton, denna vackra sed,
min bror, och låt äfven den objudna gästen icke
blifva glömd.» August Blanche pekade på gossen
utanför fönstret.
Alla blickade nu på den sednares frimodiga ansigte,
och man utropade:
»Det är ju den lille hurrabasen, han får lof att
undfägnas.»
Vi vilja icke påstå, att herr H– delade dessa
tänkesätt, men som god värd lät han gästernas önskan
blifva lag, för sitt handlingssätt, och ut till
ynglingen sändes mat i öfverflöd. När han ätit sig
mätt, tog han det glas vin, man ställt åt honom,
gick fram till fönstret och utropade:
»Skål för August Blanche!»
Gossen tömde sitt glas, och der inne i matsalen
skrattade man hjertligt, men instämde med nöje i
skålen.
Måltiden var slutad, då Auroras
purpurmantel breddes ut
i öster, och gästerna lemnade herr H–s villa, för
att begifva sig till sina hem.
Med rocken tillbakaslagen öfver högra skuldran,
tummen instucken i västens armhål vandrade August
Blanche fram mot Djurgårdsbron. Kommen på midten
af den, stannade han och skådade utåt Brunnsviken,
tjusad af dess intagande fägring. Fåglarne höjde
upp sina morgonsånger rundtomkring dess stränder,
och han lyssnade med ett uttryck af välbehag, under
det morgonvinden svalkade hans panna.
Hvad tänkte han, der han, tjusad af den vackra taflan
och fängslad af sången, stod orörlig?
Fåvitska fråga, den ingen nu kan besvara!
Han hade under sin promenad från villan icke märkt,
att den objudne gästen följde honom på afstånd,
att han nu stannat ett stycke ifrån honom och
med spändt intresse betraktade hans ansigte,
och icke heller varseblef han, att gossen
fortfor att följa efter, ända tilldess mannen
uppnått sitt hem och gick in genom grinden,
som förde till malmgården på Ladugårdslandet.
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
