Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den objudne gästen. Skiss af Marie Sophie Schwartz - Kejsarinnan och tiggarbarnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kejsarinnan och tiggarbarnet.
De, som påyrka och försvara det qvinliga slägtets
obegränsade – äfven politiska – emancipation skulle
näppeligen kunna mera kraftigt belysa sin sak,
än genom hänvisning på den utmärkta qvinna, som
i förra århundradet under fyratio år satt på den
österrikiska kejsartronen. Ty om å ena sidan historien
har fullkomligt bekräftat Fredrik den Stores omdöme
om Maria Theresia: »En qvinna utförde planer, som
voro en man värdiga», så är det å andra sidan genom
talrika specialforskningar, offentliggjorda memoirer,
bref etc. ovederläggligt bevisadt, att hon varit en
lika så förträfflig maka och moder, som ojemförlig
herrskarinna. Dock frambringar sällan ett århundrade
en sådan qvinna, och i det borgerliga lifvet torde
de på liknande sätt begåfvade icke vara synnerligen
talrika.
Ej blott i sitt lands och folks stora utvecklingsgång
ingrep hon med kraftfull hand; äfven för de
obetydligaste, de mest torra regeringsärenden
utvecklade hon en aldrig tröttnande verksamhet. Med
fullt allvar och sällsynt samvetsgrannhet skötte
hon sitt höga kall. Man måste erinra sig den på
hennes tid brukliga tröttande kanslistilen, för att
riktigt beundra det tålamod, hvarmed hon genomläste
alla statsakter; och de anmärkningar, hon tillfogade,
vittna om hennes praktiska blick och träffa merendels
spiken på hufvudet. Ofta var hon ända inpå natten
sysselsatt med dylik »officiel» lektyr, för att genast
tidigt på morgonen kunna expediera de mest brådskande
ärendena. Sällan förekom en konferens, som hon icke
bevistade, och ofta tog hon sjelf ordet i fråga
om vigtiga angelägenheter. Hvarje rättssak väckte
hennes intresse; hon vårdade sig om brobyggnader
och väganläggningar lika mycket, som om de särskilta
komitaternas stämning och de enskilta embetsmännen,
de lägsta icke mindre än de högsta. Och likväl var
hon så mycket qvinna uti allt, hvad hon gjorde,
att Adam Wolf visst icke tager fel, då han säger:
»Ur det historiska minnet af denna qvinna fläktar oss
till mötes samma välgörande känsla, som de erforo,
hvilka omedelbart lärde känna ädelheten i hennes själ,
friskheten och rörligheten i hennes kraft.»
I sin gemål, Frans Stephan af Lothringen hade hon,
hvad regeringsärendena angick, blott ringa skydd
och stöd. Endast till namnet var Frans I hennes
»medregent», och som »kejsare af Tyskland» hade han
lika litet att säga som göra. Bredvid sin gemål var
han blott en privatman, »kejsarinnans affärsman», en
verkligen duglig finansman, som, trots all sparsamhet,
hade ett varmt hjerta för de fattige och för öfrigt –
utom sina insigter i alkemien – ägde goda kunskaper
i naturvetenskaperna samt till och med förvärfvade
sig förtjenster om industriens höjande.
De begge makarnes 30-åriga äktenskap, som – ingånget
af verklig böjelse – alltjemt, oaktadt olikheten i
skaplynnen, bar prägeln af sann lycka, välsignades
med icke mindre än sexton barn, 6 söner och l0
döttrar. Tio af dessa barn blefvo
fullständigt uppfostrade af Maria Theresia och öfverlefde
henne hvaremot de öfriga sex blefvo bortryckta från
hennes sida några helt unga, andra halfvuxna.
Åt uppfostringen af denna rika barnskara egnade
hon sig med samma ifver och omsorg, som åt
statsangelägenheterna. Hon förstod att vid sitt
hof grunda ett exemplariskt familjelif, som ur
hofvens historia från den tiden framlyser klart
och enstaka. Hvarje särskilt barns uppfostran och
undervisning öfvervakade hon ända i de minsta
detaljer. Hon uppsatte böner, hvilka de skulle lära
utantill, uppkastade dagordning och plan för de
särskilta timmarnes användning etc. etc.
I hela sin ungdoms skönhet vandrade en dag den
kejserliga damen genom trädgården till sitt
sommarresidens. En vid klädning af silfverbrokad,
en mantilj af blått siden omhöljde hennes höga
gestalt. Diamanter blixtrade å hennes rika drägt så
väl som i hennes pudrade hår; perlband smyckade hennes
hals, liksom hennes armar. Just som hon stiger utför
en af de breda, af gamla lummiga träd beskuggade,
stentrapporna varseblifver hon plötsligt en, på en
stenbänk sittande, fattig qvinna, som, neddignad till
följd af smärta, sorg och elände, lutar hufvudet mot
den kalla, hårda kudden och håller i sitt knä ett helt
litet barn, som förgäfves blickar upp till sin moder
och gråter och klagar till följd af hunger. Genom
denna anblick blifver hon, som sjelf har ett barn
af lika ålder och äger riklig näring för det samma,
ganska djupt gripen; utan att dröja ett ögonblick,
sätter hon sig ned bredvid den af trötthet inslumrade
qvinnan, fattar hennes barn, lägger det intill sitt
eget bröst och blickar med liflig tillfredsställelse
på den fattiga, lyckliga lilla varelsen. En blick
på vidstående träsnitt är nog för att ingifva
oss en hög tanke om den nedlåtande damen, hvilken
som en syster sörjde för de fattigaste bland sina
undersåter, som en moder för det ringaste dibarn i
sitt mäktiga rike. En annan tanke om saken hade väl
den gravitetiskt framgående uppvaktande tjenarinnan,
som bar den lille Joseph i sina armar och vid den
all etikett alldeles motsägande anblicken knappast
ville tro sina ögon.
Vi veta icke, om ofvanstående drag ur den stora
kejsarinnans lif kan bestå inför den historiska
kritiken. Med hennes historiskt kända karakter
stämmer det fullkomligt öfverens. Ofta genombröt hon
etikettens former och följde ögonblickets impuls. Och
visst är, att hon hade ett hjerta för sitt folk. Genom
henne blef redan lifegenskapen mildrad och böndernas
ställning förbättrad; hon upphäfde hexprocesserna och
torturen. Uppriktigt deltog hon i sina undersåters
väl och ve, ofta besökte hon ålderstigna och sjuka i
deras hem: – den ringaste kunde nalkas henne med sina
bekymmer. Genom sina egna husliga dygder var hon en
lysande förebild för hela sitt folk; i hennes karakter
finnes ingenting, som strider emot det vackra drag,
som vår afbildning framställer, och med full rätt
kan hon kallas – en moder för sitt land och folk,
en moder på tronen!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
