Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bohus ruiner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 51
Konung Eriks stora omkostnader med belägringen
gjorde, att han icke så lätt afstod från att komma
i ägo af den vigtiga platsen. Sjelf uppgjorde han
en storartad plan till j fästningens eröfrande, uti
hvilken äfven ingick, att bohuslänningar - vestgötar
kunde också gå an, emedan de för tillfället råkat i
konungens onåd - skulle fångas för att skickas framför
trupperna såsom « kanonmat*. Men danskarnes infall i
Vester-götland tillintetgjorde dock den storartade
planens förverkligande. Följande året, i Januari,
utstod väl Bohus en kortare belägring af svenskarne,
men med denna uträttades lika litet, som med något
af de föregående.
Något märkligare om Bohus slott hafva ’vi icke
att anteckna förr än år 1645, då Lars Kagg, under
de förnyade striderna, ryckte fram mot Bohus och
den 13:de Augusti med glödande kulor besköt
det olyckliga Kongelf, hvaraf eldsvåda uppstod.
Detta skulle dock gjort mindre skada, emedan
de : outtröttliga stadsbornas vattenösning hämmade
eldens spridning, om icke fram på dagen stadsporten
öppnats och från Bohus ! de danske soldaterna
nedrusat i staden, ej för att bispringa de
nödställda invånarne, utan för att plundra deras
egendom i och öfva våldsgerningar, alldeles som uti
en med storm eröfrad j stad. Men följande dagen
började Kagg från sina batterier beskjuta Bohus
ifrån flera sidor på en gång, fortsättande dermed
under loppet af en vecka. Allt är slutligen färdigt
för fästets stormande, och för det blodiga arbetet
är bestämd dag utsatt, då underrättelse ankommer,
att fred är afslutad i Brömsebro - samma dag Kongelf
uppgick i lågor.
Ständigt hade Bohus utgjort en nagel i ögat på
svenskarne, ej blott såsom en ’farlig, väpnad granne,
utan äfven derför, att Bohus då spelade ungefär samma
roll, som sedan fästet Kronborg i Öresund, nämligen
att beskatta de passerande seglarne; tullen vid Bohus
utgjorde ett onus, som man i Sverige städse hade för
ögonen att få afskaifadt. Då vid förhandlingarne i
Brömsebro danskarne ville afträda Jemtland, Ösel och
Halland, fordrade Axel Oxenstjerna Bohuslän i stället
för sistnämnda provins, men detta afslogs af danskarne
på det märkliga skäl, »att Bohuslän vore så godt
som halfva Norge.» Tretton år senare öfverlemnades
dock Bohuslän för alltid åt Sverige. Det var Carl
X Gustafs djerfva tåg öfver Balt, som satte honom i
stånd att i sjelfva hjertat af Danmark föreskrifva
fredsvilkoren. Genom dessa vann Sverige, utom flera
andra provinser, jemväl Bohuslän. Den 19:de Mars 1658
aftågade den danska besättningen från Bohus, och nu
svajade ändtligen svenska fanan för första gången
såsom tecken för svenskarnes verkliga herravälde
öfver den, endast på underhandlingens väg och ej
genom storm och strid betvingliga borgen.
Härmed äro rollerna ombytta; och de förut - oaktadt de
fåfänga ansträngningar och de otroliga uppoffringarne
af menni-skolif - ständigt angripande svenskarne
framstå nu i stället som de.n stolta borgens
försvarare under den strid, hvilken var det gamla
fästets sista. Denna ägde rum under den så kallade
Gyldenlöwesfejden.
Gyldenlöwe hade för afsigt att eröfra Göteborg,
men en belägring af denna stad kunde ej med fördel
utföias, så länge Bohus hotade de belägrande i
ryggen. Gyldenlöwe uppbjöd derför all sin förmåga,
för att få den starka borgen i sitt våld. Till
den norska armén, under Gyldenlöwe, slöt sig den
danska, under Harboe, med belägrings-artilleriet. Den
förenade styrkan uppgick till närmare 16,000 man, den
största här, som någonsin legat framför Bohus. Ifrån
Fontin, Rödakon och andra ställen ljungade mörsare
och kanoner dygnet om mot fästningen, grusande och
förstörande nästan allt. De norra verken raserades
fullkomligt – dock, oaktadt ganska hederliga förslag
till kapitulation, förkastades alltid dessa af de
modiga försvararne, och i den män anfallens häftighet
tilltog, desto envisare blef försvaret. Elden från
fästningen tilltog dag från dag och blef slutligen
till den grad mördande, att fienden vid sitt aftåg
räknade ej mindre än tretusen dödskjutne. Hvad som
om dagen förstördes, reparerades med otro-
liga ansträngningar under den påföljande natten af den
outtröttliga besättningen; och då fienden ändtligen
vågade en storm mot bastionen Zwingeln, blef han
tillbakaslagen med en förlust af 200 man. Gent öfver
elfven på vestgötasidan lågo några svenska regementen,
från hvilka allt emellanåt friskt manskap inkastades
i fästningen, hvilket ock bidrog att upprätthålla
modet hos de belägrade. Men slutligen blef denna
kommunikation afskuren, så att någon undsättning icke
mera kunde erhållas, ej ens rapporter meddelas. En
allmän stormning förbereddes mot den genom antända
minor till nästan en grushög förvandlade fästningen;
och bakom den föga skyddande grushögen måste den
hjeltemodiga besättningen slutligen uppgifva allt hopp
om, att längre kunna försvara sig. Det under tusende
föregående skarpa strider obetvingliga Bohus skulle
slutligen blifva nödsakadt att kanske - gifva sig på
nåd och onåd.
Men den fyndige kommendanten hittade på råd,
nämligen att lägga bref i tomma granater, hvilka
afskjötos till det på vestgötasidan liggande svenska
lägret, med förfrågan, om någon hjelp snart skulle
vara att påräkna, ty i annat fall måste fästningen
uppgifvas. Ett gynnande tecken erhölls, som stärkte
den svårt beträngda garnisonens mod. Snart anlände
dess räddare, riksamiralen Gustaf Otto Stenbock,
från Göteborg, fram emot Bohus; fienden trängdes ned
till broskansen, och svenskarne ryckte honom så nära,
att de sköto dubbel svensk lösen in i fiendens egna
approcher, hvilken med skallande hurrarop besvarades
från fästningen. Fiendens eld fortfor visserligen
oafbrutet, men följande dag upphäfde danskarne
belägringen och uppbrände i största hast sitt läger,
allt med% en sådan brådska, att de icke hunno medtaga
hela sitt artilleri - antändande dock i sista stund
en mina såsom afskeds-helsning åt de belägrade.*)
Den till en grushög förvandlade borgen iståndsattes
visserligen med mycken möda redan samma år, men
andra förhållanden än fiendehand hafva sedan ånyo
grusat dess murar. Men sedan svenska gränsen, genom
det förvärfvade Bohuslän, flyttats längre upp mot
norr, var det naturligt, att Bohus fäste skulle
förlora en stor del af sin ursprungliga betydelse;
hvarföre ock vederbörande, omkring år 1789, beslutade,
att Bohus skulle upphöra som sådant. Sedan erhöllo
Kongelfs invånare tillåtelse att bortföra så mycken
sten de behagade, så att hvarje spår af det gamla
monumentet skulle helt och hållit försvunnit, om ej
Carl Johan vid en resa genom Kongelf förbjudit all
vidare sköfling af denna i de nordiska bragdernas
annaler så minnesrika plats.
Oaktadt den väldiga byggnaden genom fredens sköflingar
förvandlats till en komplett ruin och undergått
en förödelse, som snarare skulle kunna anses hafva
börjat för sex sekler än för lika många decennier
sedan, är dock hvad som finnes qvar så mäktigt och
imponerande, att man vid anblicken af det samma lätt
fattar den aktningsbjudande styrka, som den gamla
borgen fordom ägt.
Betraktar man ruinen på sjelfva stället, finner
man, att borgens centralparti bestått af en regulier
fyrkant med hörntorn, omkring hvilket sedan de öfriga
partierna gruppera sig i en oregelbunden ordning. Åt
öster, der klippan är högst, äro verken lägre; men
mot vester och norr, der klippan sänker sig, mera
komplicerade, höga och starka; synnerligen finner man
att detta varit fallet med den åt Fontin vända sidan,
från hvilken fästningen, som vi i det föregående
visat, hade att befara de hårdaste anfallen. Af de
tvenne tornen Farshatt och Morsmössa, hvilka haft
samma (de öfriga tornen voro lägre) höjd, är det
sistnämda till stor del nedbrutet, men Farshatt
qvarstår ännu till sin fulla höjd. Också förtäljer
sägnen, att det båtar föga, röra vid detta torn,
ty »hvad som rifves ned om dagen, bygga osynliga
makter upp om natten». Af det höga parti som sträckte
sig mellan Farshatt och Morsmössa, till hvilket
Rödatorn utgjorde en midteldel, återstår nästan
ingenting. Fästningens »sju portar öfver hvarandra»
äro alla nedbrutna. Inom de nordöstra verken fin-
*) Enligt den på fästningen förda dagboken, hade
fienden under den 57 dagar långa belägringen inkastat
i fästningen 2,265 bomber, 600 tolfpundiga granater,
161 eldkulor, 79 korgar med handgranater, 384 stora
stenar, förutom en otalig massa vanliga kanonkulor;
derjemte hade han anländt flera minor, som gjort
ofantlig skada.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
