Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svarta Jane. Ett äfventyr från Gustaf III:s finska krig af Axel S-g (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 58––
också aftvungna, löfte, men jag skall föra dig till
en plats, j der du, sjelf osedd, kan bevittna den
sammankomst, man i | natt ämnar hålla.» Sedan hon
yttrat detta, gaf hon Paul ett j tecken att följa sig,
men denne fattade hennes hand och bad: [
»Sätt dig här vid min sida, Jane, och låt oss för
ett ögonblick i minnet genomlefva våra fordna dagar
af lycka.»
»Nej, Paul, icke nu. Yi hafva ingen tid att
förlora. De j förbundna äro redan samlade och ...»
»Huru! - Det är ett helt långt år, sedan jag
såg dig : sist, och du förvägrar mig dock i
återseendets stund några ögonblick af sällhet ...»
»Vår sällhet måste vika för vår pligt», afbröt honom
Jane obevekligt.
»Du älskar mig ej mera, Jane.»
»Det är ej ditt hjerta, som talar nu, Paul. - Du
följer mig ju? Minns, att det gäller Sveriges och
Finlands framtid.» Och med en oemotståndlig blick
drog hon honom med sig.
»Ja, du har rätt, min präktiga flicka!» utropade
löjtnanten och slöt henne i sina armar, hvarefter de
med snabba steg anträdde vandringen till Fridhem.
I detta ögonblick afbröts nattens stilla tystnad
af en gäll röst, som på en entonig melodi uppstämde
följande sång:
"Flydd är redan dagen,
Midnattstimman slagen,
!
Slocknad solens glans;
l
Då i tysta stunden
i
I den dunkla lunden
i Börjas trollens dans.
Öfver trädens toppar,
j
Öfver blomstrens knoppar,
l
Öfver äng och ren
j
Går den vilda dansen
! I den bleka glansen
Utaf månens sken.
i
Uppå skogens grenar
j
Uggleskaran skränar
|
Sitt klähvitt! klähvitt!
j
Då den hexa leder
i
Troll till giistning beder,
j
Öppnar porten vidt.
j
Fröjd för de besatta!
Hör, hur gastar skratta
i
Ifrån dal till dal. -
l Men forr’n sol på fäste
Tänds, på hexans näste
j
Röda hanen gal.
j
j
Ha ha ha! Det blir en skön stek för trollen, det;
ha ha ha.» j
Betagna af en ofrivillig fasa hade våra båda vandrare
stannat, liksom förtrollade; men knappt var sången
slutad, förrän de med fördubblad hastighet ilade
från stället.
Mångdubbladt af ekot, ljöd genom skogen den nattlige
sångarens hemska skratt, liksom upprepadt af en
otalig kör.
De befunno sig ännu under intrycket af den bisarra
sån- j gen, då en lång gestalt, med fantastiskt
och besjmnerligt ut- ; seende, med ett hopp ur ett
tätt busksnår plötsligt stod midt i i deras väg.
’
Det var en gänglig yngling, med ett magert,
insjunket j ansigte, hvars ytterliga blekhet
ännu mera förhöjdes af det bländande månskenet, som
föll derpå. På det tofviga, mörka j håret satt en
rökmössa af rödt sammet, och en nattrock, som | han
vårdslöst svept omkring sig, förrådde, att dåren
- ty att den besynnerlige nattsångaren var en
sådan, derom buro ; de själlösa och stirrande ögonen
vittne - i hemlighet smugit j sig undan sina väktare.
»God afton, lilla Jane; Gud signe dina vackra ögon!»
helsade dåren den unga flickan, som, litet blek om
kinderna, besvarade hans helsning med ett vänligt:
»Jag önskar er en god natt, Mathias.»
»Jo, det skall du se, det», inföll Mathias.
»Nej, Mathias skall slåss med trollen i natt, du.
Det skall bli en dans, j det, så det skall stå
herrliga till. Ser du, jag har dansmusiken här.»
Och han visade med mystisk min på en bössa, som
han bar under armen. »Hm! nog vet jag den,
som får eu
god natt alltid. Ha-ha. - Akta Jane, herr
officer, att inte eldtungorna få kyssa hennes
vackra mun. Åh! det blir lustigt.
Förrän sol på fäste Tänds, på hexans näste Koda
hanen gal.
Habana ha ha.»
Och hejdlöst skrattande gnuggade den vansinnige
sina händer i förtjusning öfver det nattliga nöje,
han ämnade bereda sig, och var med ett par språng
försvunnen i en tät björkdunge.
»Det var den stackars Mathias From», yttrade Jane
rysande till sin följeslagare, i det samma de på en
omväg uppnådde baksidan af Fridhems byggnad.
Här uppläste hon en låg port och steg derefter uppför
en smal och brant trappa, följd af löjtnanten, som
snart befann sig på husets vind, der det djupaste
mörker rådde. Jane fattade nu hans hand och förde
honom fram till en dörr, som hon sakta öppnade,
samt sköt derefter Paul in i en liten vindskammare,
i det hon hviskade till honom:
»Förhåll dig nu tyst, hvad du än må höra, och lemna
ej detta rum, förrän jag ledsagar dig härifrån.»
Härefter tillslöt hon dörren och aflägsnade sig med
ljudlösa steg, lemnande vår löjtnant ensam i rummet,
genom hvars enda lilla fönster en stråle af den
öfver skogens toppar uppstigande månen just i det
samma inträngde.
Vid den dager, som månen spred, såg Paul, att han
befann sig i ett litet förtjusande rum, som antagligen
var hans älskades eget, att döma af den mängd utaf
blommor, som, på samma gång de spredo sitt angenäma
doft i rummet, nästan utestängde all den sparsamma
dager, det enda fönstret insläppte. Paul visste
nämligen, att Jane till passion älskade blommor.
Just då vår sjöman med litet raskare klappande hjerta
hade gjort denna slutsats, drog ett buller under hans
fötter och ljudet af talande röster, som han nu först
förnam, hans uppmärksamhet till sig, och då han dervid
sänkte sina blickar nedåt, varseblef han ett svagt
ljussken, som genom golfvet trängde upp i rummet. Då
han efter denna upptäckt böjde sig ned, fann han att
ljuset inträngde genom en temmeligen bred springa,
som, uppkommen derigenom, att en i golfvet anbragdt
större lucka af ålder sammankrymt, nu lemnade honom
tillfälle att sjelf, osedd, både höra och se, hvad
som tilldrog sig i det nedre rummet. En matta, som
täckte hela det lilla rummets golf, var undandragen
så mycket, som be-höfdes, för att lemna luckan fri och
draga uppmärksamheten till det inträngande ljusskenet.
Då Paul sakta lade sig ned på golfvet och förde
ögat intill springan, såg han under sig husets sal,
ett rymligt rum, hvari befann sig ett sällskap af
ett halft dussin unga officerare i åtskilliga af de
finska regementenas uniformer.
På ett stort bord i salens midt stod en rykande
punschbål, hvarur en af sällskapet just var sysselsatt
med att påfylla de halftömda glasen.
En officer i nyländska dragonernas uniform, en lång
löjtnant med väldiga mustascher och hvilken redan
tycktes grundligt prof vät den gula nektarn, satt
lutad mot bordet och gnolade med halfslutna ögon
några strofer ur en inom arméen gängse smädevisa
mot konungen:
Kyller, pantalonger, skor
Pirum, Är hans klädedrägt, min bror,
Gum colleri etc.
Gustaf Adolfs kyller, ack!
Pirum, Med vår Gustafs röda klack
Gum etc.
»Om jag begriper, att den fördömda Sparrhjelm alltid
skall bli knäckt vid början af ett lag», yttrade den
såsom munskänk tjenstgörande officeren, en ung fänrik
med distingue-radt och energiskt utseende. »Gösta»,
tillade han, vändande sig till den sjungande, »försök
nu att nyktra till litet ...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
